Utbränd: ”Jag blev liggande under köksbordet med valpen i famnen”

Bitte Samuelsson-Cadstedt brann för jobbet och arbetsuppgifterna. Men det blev inte som hon tänkt. Och hon lyssnade inte på arbetskamrater och varningssignaler. Till slut sade hon upp sig. Två år senare vet hon att aldrig mer vill vara anställd.

Det finns ett uttryck som säger: ”För att bli utbränd måste man brinna”. Det gjorde Bitte Samuelsson-Cadstedt, f.d. auktoriserad revisor och partner inom Ernst & Young. Hon gick helt och fullt upp i sitt jobb. Hon var absorberad och inspirerad av sitt arbete som delägare, utvecklare och revisor.

– Det var MIN byrå! säger hon i dag. Hela mitt liv bestod av Ernst & Young. Att inte min man sparkade ut mig. Hon fortsätter:

– Det var så inspirerande med jobbet och arbetskamraterna. Jag deltog också i olika utvecklingsprojekt. Utvecklingen av Ernst & Youngs organisation genom utvecklingen av medarbetarna tyckte jag var viktig, förutom själva revisionen naturligtvis, för på dagarna var det bara kundarbete som gällde.

– Jag fick vara med och skapa någonting nytt hela tiden. Jag hade också roliga kunder och utvecklande uppdrag.

Så gick det på, ända fram till den dagen Bitte gick in i väggen. Det blev tvärstopp. Då hade hon jobbat på Ernst & Young i drygt 23 år.

– De flesta runt omkring mig hade vid det laget upptäckt hur det var fatt med mig, berättar hon. Men jag brydde mig inte om att lyssna. Jag brann verkligen för mina uppgifter. Speciellt ömmade jag för Ernst & Youngs kvinnliga medarbetare. Tjejerna blev inte prioriterade i tillräckligt hög grad inom företaget, ansåg jag, och det upprörde mig.

Bitte tyckte att hennes kvinnliga kollegors självförtroende sviktade. De fick inte de stora jobben. Hon tyckte plötsligt att tillvaron blev jobbig.

Förlamande trötthet

Hon tappade lusten. Hon var utarbetad. Tröttheten förlamade henne.

– Fungerar man som jag gör kan man inte tiga, säger Bitte, inte ens av strategiska skäl. ”Bry dig inte så mycket”, varnade min man mig. ”Gör som killarna. Försök att sköta ditt eget och strunta i helheten.” Men det kunde jag inte.

Under en period satt Bitte Samuelsson-Cadstedt i Ernst & Youngs ledningsgrupp för region Stockholm. Hon och några andra kvinnliga delägare tog tidigt på sig ansvaret för att driva jämställdhetsfrågor inom företaget. Som hon säger:

– Om inte vi kvinnliga delägare drev de här frågorna – vem skulle då göra det? Vi drev på den processen mycket målmedvetet. Det skedde naturligtvis vid sidan av det ordinarie revisionsarbetet.

Så småningom kom Bitte fram till en punkt där hon för första gången i sitt arbetsliv var tvungen att ställa tydliga krav, både inför sig själv och för sina överordnade: ”Jag ville lyfta fram våra kvinnliga revisorer till våra största prestigekunder”. Efter en tid fick hon svar: ”Du måste jobba mer och debitera mer!”

– Så uppfattade jag i alla fall ledningens budskap, konstaterar Bitte i dag. Då tappade jag lusten. Luften gick ur mig. ”Jag jobbar ett år till, sedan är det slut”, minns jag att jag tänkte då. Och det skulle jag aldrig ha gjort – jobbat ett år till. Med facit i hand skulle jag ha slutat redan när tveksamheten infann sig. Jag tyckte att man försökte att passa in mig i ett fyrkantigt hål där jag inte passade. Och till det var jag för gammal, ansåg jag, 47 år fyllda.

Gick ned på deltid

Bitte började att bli tveksam till sitt jobb redan två år innan hon sa upp sig. En period gick hon ned på deltid och jobbade med de kunder hon redan hade:

– Det blev mindre timdebitering på pappret, men jag gick aldrig hem klockan fem, konstaterar hon. Jag fick bara mindre betalt för det arbete jag utförde. Detta att jag inte lyssnade på mina egna inre signaler har jag fått äta upp senare. Det är något jag ångrar i dag. Hade jag inte fortsatt med samma febrila engagemang hade jag kanske inte blivit sjuk.

Under den här perioden genomgick Bitte också en äktenskaplig kris. Den var förmodligen kopplad till jobbet, tror Bitte i dag. I det privata hade hon och hennes man tidigt ett brinnande intresse: hästar. Redan för 15 år sedan köpte de sin första häst och sedan dess har de tillbringat varje kväll på hästryggen och i stallet.

I dag har de köpt en gård på 73 hektar i Roslagen. Där ska de bruka jorden och föda upp hästar som i dag är fem till antalet. Två av dem är nu dräktiga och får sina föl i sommar. Bittes man är advokat och behåller sitt jobb i Stockholm.

– Den dagen jag slutade på Ernst & Young hade jag fortfarande ingen aning om att jag led av utmattningsdepression, säger Bitte. Jag trodde bara att jag skulle ta ett sabbatsår. Jag skulle ägna mig åt hästarna, hade jag tänkt mig, och träffa mina vänner och min familj.

Minns bara fragment

Nu blev det inte så. När Bitte väl kom hem kände hon det som om någon hade slagit undan benen på henne. Hon kände sig totalt ”urladdad” och minns bara fragment från den tiden. Hon och maken hade köpt en hundvalp och hon säger:

– Jag blev liggande under köksbordet med valpen i famnen under minst tre månader. Till att börja med. Inte ens hästarna var roliga – då.

Alla symtom på utmattningsdepression fanns där – Bitte kände sig okoncentrerad och ofokuserad. Mineralvärdena i kroppen gick i botten. Hon tappade bort saker och visste inte vad hon höll på med. (”Jag som alltid har varit så analytisk och strukturerad!”)

Använde sin intution

Men hon tog inte någon hjälp – då. Bitte gick uteslutande efter sin intuition när det sedan blev dags för rehabilitering. Processen fick ta all den tid som behövdes, det insåg hon. Det fanns kloka vänner runt henne som sa, att det skulle ta lika lång tid att bli av med en utmattningsdepression som att dra på sig den.

Så Bitte promenerade med hunden, tränade, sov mycket och gick i terapi.

Hon bad aldrig om någon ekonomisk hjälp från Ernst & Young.

– När jag slutade på Ernst & Young för två år sedan hade jag läst om daytrading av aktier, säger Bitte. Det satte jag i gång med, hemma framför datorn, så snart jag blev tillräckligt frisk. På det sättet har jag ekonomiskt kunna underhålla både mig själv och hästarna. Och det tänker jag fortsätta med.

Ta hand om sig själv

Hon tänker också fortsätta med att ta hand om sig själv i framtiden – gå på Spa, ta massage, läsa litteratur – göra sådana saker som bygger upp en, det är ett råd som hon gärna delar med sig av till andra i liknande situation.

– När jag jobbade på Ernst & Young hade jag orimligt höga krav på mig själv. Jag hann aldrig med mig själv. Jag lyckades aldrig vara ”här och nu”, utan jag försökte alltid att vara överallt samtidigt, säger hon. Jag var splittrad och dålig på att befinna mig i nuet. Jag tyckte att jag saknade självkännedom. Det är något jag har lärt mig i dag. En sak i taget.

– Många människor försöker att förverkliga sitt liv genom sitt arbete. Jag vet säkert en sak: Aldrig mera anställd!

Christina Berthold