Ord är konventionella symboler. Deras ljud- och bokstavsgestalter har i regel inget naturligt samband med betydelsen, den mentala föreställningen bakom. Tack vare underförstådda överenskommelser kan vi med ordens hjälp få andra att förstå vad vi tänker. Ordlistor, ordböcker och lexikon beskriver och systematiserar dessa konventioner.
Upptäcker vi en ordlucka i språket försöker vi fylla den på något sätt: med en omskrivning, en ny sammansättning, ett inlån från ett annat språk eller ett helt nytt ord som, om det är välfunnet, anammas av andra språkbrukare. ”Många tror att vi har ett ansvar att bevara språket, men det vore riktigare att säga att vi har en skyldighet att förändra det. Inte som ett självändamål, men för att det hela tiden ska kunna täcka det vi behöver tänka, säga och skriva.” skriver Fredrik Lindström i sin underhållande bok Världens dåligaste språk – tankar om språket och människan idag.
Nya ord och nya betydelser kan etableras snabbt. Tänk bara på ordet finansvalp. I sin överförda betydelse har ordet fallskärm på kort tid blivit många gånger vanligare i tidningstext än ordet i dess konkreta betydelse. Svenska språknämnden publicerade nyligen Nyordsboken – med 2000 nya ord in i 2000-talet. Från de senaste femton åren hittar man där ord som fjärka, matkort, miljörevisor, nischbank, resemäklare, rättvisemärkning, skattekramare och utsläppsrätt. Nyorden speglar vårt samhälle.
Vanliga ord kan börja användas på nytt sätt. Om någon inflytelserik språkbrukare låter ordet adressera betyda hålla tal till även på svenska, bryts plötsligt en fördämning och i sin nya betydelse sprider sig ordet i tal och skrift.
Annorlunda förhåller det sig med kontrollerbart fackspråk. Inom olika fackområden behöver man kunna vara mycket precis i sin kommunikation. Då lönar det sig att lägga ned tid och kraft på att identifiera begrepp, enas om definitioner och standardisera termer.
Just ordlistan har också väckt särskilt intresse under FARs ISA-projekt, där översättningsmomentet givetvis gör ordvalet än mer intrikat. Ett i grunden allmänspråkligt ord som assurance har skapat diskussion. Som alltid bör man fråga sig: Vem ska läsa texten? En nyckelterm i översättningsteorin är ekvivalens. Dynamisk ekvivalens innebär att översättaren strävar efter ett fullständigt naturligt uttryck och försöker få mottagaren att relatera budskapet till den egna kulturen. Ambitionen är att effekten på mottagaren ska bli densamma i målspråket som i källspråket.
Vem bestämmer således vad orden betyder? Språkbrukarna förstås, såväl sändarna som mottagarna.
Janet Gardell är språkkonsult och arbetar bl.a. med olika språkvårdsfrågor. Hon tar gärna emot synpunkter och reaktioner.