Från tanke till lagstiftning: nio steg från regeringens beslut om att tillsätta en utredning till att en ny lag kan tryckas i Svensk Författningssamling.

Utvecklingen och förändringarna i samhället föder ett kontinuerligt behov av nya lagar och modernisering av befintliga lagar. Även om riksdagen är det beslutande organet så är det regeringen som styr lagstiftningsprocessen och lägger fram lagförslagen för beslut i riksdagen.

I riksdagen kan det genom motioner framställas önskemål om ny lagstiftning men det är inte riksdagen utan regeringen som har de utredningsresurser som krävs för att utforma lagförslag.

Utredningsresurser finns inom själva departementsorganisationen eller hos statliga myndigheter men framför allt inom kommittéväsendet som jag skall återkomma till längre fram.

Vidstående figur ger en schematisk bild av hur lagstiftningsarbetet vanligtvis bedrivs vid tillkomsten av mer omfattande lagar.

Som framgår av figuren har jag valt att beskriva processen i följande steg:

  1. Regeringen tillsätter en kommitté och ger kommittén utredningsdirektiv. Under de tio år som Aktiebolagskommittén arbetade erhöll kommittén tilläggsdirektiv vid flera tillfällen.

  2. Kommittén överlämnar sitt betänkande till departementschefen, i ovannämnda fall justitieministern. Aktiebolagskommittén avlämnade, förutom slutbetänkandet (SOU 2001:1), sex delbetänkanden.

  3. Betänkandet går ut på remiss. Den tid som remissinstanserna får på sig att svara varierar beroende på vilken brådska regeringen har att leverera ett lagförslag och på lagförslagets omfattning. Remisstiden för Aktiebolagskommitténs slutbetänkande går ut den 20 augusti 2001.

  4. Regeringen utarbetar en lagrådsremiss på basis av betänkandet och inkomna remissvar. Huvuddelen av det arbete som regeringen lägger ned på lagförslaget ägnas åt lagrådsremissen. Detta arbete sker med målsättningen att lagförslaget, när det kommer till Lagrådet, skall vara färdigt att använda som proposition efter Lagrådets godkännande.

  5. På detta stadium blir lagrådsremissen föremål för s.k. delning, dvs. olika delar av Regeringskansliet får lämna informella synpunkter på den. Ibland utsträcks delningsförfarandet till myndigheter och organisationer utanför Regeringskansliet.

  6. Regeringen lämnar lagförslaget till Lagrådet som normalt bara tar ett par veckor på sig att svara. Vanligtvis behöver Lagrådets granskning inte medföra några omfattande ändringar i regeringens lagförslag. Detta är dock ingen given regel. Ett exempel på motsatsen är det lagförslag som var baserat på Betalningsansvarskommitténs betänkande. I det fallet hade Lagrådet så starka synpunkter beträffande rättssäkerhetsaspekterna att regeringen avstod från att gå vidare med förslaget.

  7. Efter Regeringskansliets bearbetning utifrån Lagrådets synpunkter utformas lagförslaget som regeringens proposition vilken läggs på riksdagens bord.

  8. Utskottsbehandlingen medför sällan några större förändringar i regeringens förslag. Ett exempel på förändring är den regel som föreskriver att publika aktiebolag skall ange beteckningen (publ) efter firman om inte firman innehåller order publikt medan privata aktiebolag inte behöver ange någon motsvarande beteckning. I propositionen föreslogs att firman för publika aktiebolag skulle innehålla beteckningen (pub) och firman för privata aktiebolag beteckningen (priv) men detta ändrade alltså riksdagen på.

  9. Efter riksdagsbeslut utfärdar regeringen den nya lagen, vilken sedan går till tryckning i Svensk Författningssamling.

Tillblivelsen av de stora lagarna inom bolags- och redovisningsområdet är alltså en lång och arbetskrävande procedur som på sin väg avsätter ett stort antal dokument, bl.a. följande handlingar som är offentliga:

Regeringens utredningsdirektiv

Kommittébetänkande (SOU)

Remissvar

Lagrådets yttrande

Proposition

Riksdagsmotioner

Lagutskottets betänkande

Riksdagsprotokoll

Lagtext (SFS)

De dokument som föregår lagtexten ovan kan sägas vara lagens förarbeten.

Eftersom det sällan sker några betydelsefulla ändringar av regeringens proposition framstår denna som det centrala dokumentet, även om man ibland kan behöva gå tillbaka till kommittébetänkandet och någon gång till tidigare lagstiftning och dess förarbeten.

Sten Lundvall