FARs generalsekreterare Björn Markland redovisar här arbetet inom den internationella revisorsfederationen med att få de nya internationella revisionsstandarderna globalt erkända. Han är också sekreterare i den grupp som arbetar med frågan.

Internationella redovisningsregler håller på att bli officiellt accepterade. Detsamma gäller den internationella goda revisorsseden – etiken – särskilt på oberoendeområdet. Men hur är det med den goda revisionsseden, yrkesrevisorernas arbetsmetoder? Nu har världsorganisationen IFAC givit den frågan högsta prioritet. En särskild arbetsgrupp har lagt fram ett förslag som ska få IOSCO att godkänna International Standards on Auditing för internationellt bruk. Receptet är öppenhet i utvecklingsarbetet, inflytande från icke-revisorer – och högsta kvalitet. Men förslaget är inte okontroversiellt.

Internationella normer för redovisning och revision har utvecklats i Europa sedan 1951 (när den första europeiska revisorsorganisationen UEC bildades), och globalt sedan tillkomsten av IASC 1973 och IFAC 1977. I dag finns det internationella normer för bl.a. god redovisningssed, god revisionssed och god revisorssed.

Andra seder än revision

Men om internationella standarder skall få full effekt krävs det att de accepteras, inte bara i varje enskilt land utan även tvärs över gränserna. På redovisningsområdet är en sådan utveckling på god väg. I EU kommer International Accounting Standards (IAS) att bli obligatorisk god redovisningssed för börsbolag från 2005. Den internationella börstillsynsfederationen IOSCO har tagit ett stort steg för att göra IAS till godkänd redovisningssed vid noteringar på utländska börser, låt vara att flera steg återstår innan vi är framme vid målet.

Inom etiken har en liknande utveckling inletts, mest påtagligt när det gäller revisorns oberoende. Före årets slut kan vi räkna med att EU utfärdar en rekommendation om oberoendet som i allt väsentligt stämmer med den analysmodell som föreslagits av FEE och som föreslås bli svensk lag i propositionen om en ny revisorslag. IFAC:s förslag till nytt oberoendekapitel i federationens internationella etikkodex innehåller samma modell. Från den amerikanska tillsynsmyndigheten SEC:s sida är misstänksamheten dock fortfarande stor.

Aktuella trender för god revisionssed

Den goda revisionsseden har längst kvar till målet, även om utvecklingen i många enskilda länder är uppmuntrande.

Att International Standards on Auditing (ISA) troligen blir svensk standard kan t.ex. inte ha undgått någon yrkesrevisor, och naturligtvis är FAR inte först. Den holländska föreningen NIVRA har redan antagit ISA, liksom FARs norska systerförening DnR. Föreningarna i Finland, Danmark och andra länder har kommit mer eller mindre långt på samma väg. Syftet är att anpassa revisionsmetoderna till näringslivets globalisering, men också att slå vakt om självregleringen: det är mindre lockande för en lagstiftare eller ett tillsynsorgan att skriva egna regler när den goda revisionsseden kommer från IFAC än när den kommer från den nationella revisorföreningen.

Men så var det den globala acceptansen. Det finns några händelser i omvärlden som har hjälpt till att göra frågan aktuell. Den asiatiska krisen fick många att fråga sig om en ren revisionsberättelse från en stor internationell revisionsbyrå har olika betydelse i olika länder. Några tunga aktörer, däribland Världsbanken, uttalade sin oro.

Balans läsare har löpande informerats om hur de stora byråerna, sannolikt efter en ingående prövning av olika alternativ, har bestämt sig för att göra den nödvändiga kraftfulla satsningen på etik och kvalitet i nära anslutning till den bestående världsorganisationen, IFAC, i stället för på egen hand. Forum of Firms bildades, med sin exekutiva gren, Transnational Auditors Committee (TAC), med nära kontakter rakt in i IFAC:s organisation. (Se t.ex. Balans nr 2 och 3/2001 under vinjetten ”Noteringar”.)

IFAC såg sin chans

Plötsligt var det revisionskvaliteten som stod i uppmärksamhetens centrum. Som det naturliga konkreta målet på relativt kort sikt uppfattades att få IOSCO att acceptera ISA som god revisionssed för internationella börsnoterade bolag. Det saknades inte helt underlag för en viss optimism:

  • IOSCO hade klart indikerat sin villighet att studera ISA för att bedöma om, och i så fall på vilka villkor, de skulle kunna godkännas.

  • Europeiska kommissionen övervägde möjligheten att använda ISA som verktyg för att harmonisera revisionsseden i Europa – samtidigt som man uttalat delvis ganska skarp kritik mot det man upplevde som ett ofullständigt och föråldrat innehåll.

  • Den amerikanska Panel on Audit Effectiveness, som nyligen hade avgivit sin slutrapport, skrev: ”Consequently, one set of ’international’ standards that could serve as minimum benchmarks for auditors regardless of domicile would be especially useful when an entity’s financial statements are used by investors outside of the country where the entity is domiciled.” Så skulle ingen amerikansk institution ha skrivit för tio, eller ens fem, år sedan.

  • Som nämnts är många enskilda länder på god väg att göra ISA till nationell standard – dock inte de länder där de stora internationella kapitalmarknaderna finns.

Vid jultiden 2000 beslöt sig IFAC:s ledning för att handla snabbt. Den tidigare ledamoten i IFAC:s styrelse Manuel Sanchez y Madrid från Mexiko utsågs till ordförande i en arbetsgrupp som i övrigt bestod av sju ledamöter: ordföranden och ett par ledamöter i IAPC, företrädare för några tunga nationella normbildare på revisionsområdet och representanter från några stora internationella revisionsbyråer. Jag accepterade en förfrågan om att fungera som sekreterare i gruppen.

Arbetsgruppens arbete

Det var ett sällsynt ambitiöst tidsschema som förelades gruppen. Den första tidpunkt när det gick att samla gruppen var den 15 februari, och en preliminär rapport skulle presenteras den 9 april. Men vi hann med ett sammanträde i New York och ett i London, vi utväxlade otaliga datafiler med plus- och minustext över Internet, och i april satt ordföranden och jag inför IFAC Board i Rio de Janeiro och svarade på frågor om en fullt presentabel preliminär rapport. Kommentarerna från styrelseledamöterna – tillsammans med några utslag av eftertankens kranka blekhet från arbetsgruppen själv – ledde till ytterligare ett sammanträde i New York, två telefonkonferenser och ännu några tjog filer över Internet. Den 9 juli behandlade IFAC Board vår slutliga rapport vid sitt sammanträde i Berlin.

Styrelsen beslöt att sända ut våra förslag på allmän remiss till den 21 september. Arbetsgruppen skall sedan behandla remissyttrandena och utforma ett förslag till IFAC:s årsmöte (Council) i Miami. Hela förslaget skall behandlas vid ett offentligt seminarium där den 14 november, och de ändringar i IFAC:s stadgar som kan bli nödvändiga skall behandlas vid själva årsmötet dagen därpå.

Förslaget i dess helhet finns tillgängligt som PDF- och Wordfiler på Internet, , och vem som helst är välkommen att lägga synpunkter på det. Jag skall här bara redogöra i stora drag för vad det innehåller, och också försöka antyda på vilka punkter gruppen själv förväntar sig invändningar. Förslaget är nämligen långt ifrån okontroversiellt.

Grundförutsättningarna är kvalitet och ”public interest”

Arbetsgruppen menar att det finns två förutsättningar för att IAPC:s arbete över huvud taget skall kunna ligga till grund för internationellt accepterade revisionsstandarder.

För det första måste resultatet hålla en kvalitet som inte kan ifrågasättas. Det råder enighet om att IAPC under de gångna årtiondena har åstadkommit en förnämlig produkt, men det går inte att förneka att EU har en poäng i sina invändningar att ISA är ofullständiga och delvis föråldrade. Det beror inte på bristfälligt arbete i IAPC, utan på otillräckliga resurser.

För det andra måste omvärlden uppleva att IAPC:s arbete bedrivs ”in the public interest”, detta engelska uttryck som är så svårt att översätta till svenska utan att riskera missförstånd. Innebörden är att IAPC skall ha användarens intresse framför ögonen mer än revisorns, och det även om de båda intressena på kort sikt skulle kunna synas motsatta.

Dessa båda huvudförutsättningar framgår enligt arbetsgruppens mening inte tillräckligt klart i IAPC:s arbetsordning i dag. Gruppen föreslår att de förs in där och har också ett förslag till ny formulering. Naturligtvis kan förutsättningarna inte säkerställas bara genom organisatoriska åtgärder som berör IAPC själv. Gruppen understryker att förslaget baseras på att IFAC:s parallella åtgärder med inrättandet av en Compliance Committee och en Public Oversight Board genomförs och blir effektiva.

Det ingick inte i arbetsgruppens uppdrag att överväga möjligheten att bryta ut IAPC ur IFAC och göra det till en helt självständig kommitté. Gruppen har dock kommenterat den möjligheten och som sin egen åsikt anfört att IAPC kommer att ha bättre förutsättningar att fylla sin uppgift inom ramen för IFAC. Den tanken kan dock mycket väl komma att ifrågasättas i remissomgången.

IAPC:s sammansättning

IAPC har i dag 14 medlemmar. De utses av IFAC Board på förslag av en särskild nomineringskommitté, som i sin tur får förslag från medlemsföreningarna i IFAC. (De fem nordiska länderna lämnar alltid ett gemensamt förslag genom Nordiska Revisorsförbundet, men om Norden får en plats representerar vederbörande formellt bara sitt eget land, för närvarande Danmark.) Principen är ”bästa person”. Detta är gott och väl, och systemet har lett till utmärkt kompetens på några svåra områden, t.ex. erfarenhet av revision i multinationella företag och gärna också erfarenhet av nationell normbildning på revisionsområdet. Eftersom IFAC:s arbetsspråk är engelska är det också absolut nödvändigt med goda kunskaper i det språket.

Ändå tror gruppen att det behövs en garanti för att IAPC inte bara är utan också uppfattas som fritt från obehörigt inflytande från enskilda länder eller byråer. Förslaget bygger därför på en nomineringsprocedur som säkerställer en viss balans mellan länder och byråer, men som kompletteras med en noggrann slutlig sållning av nomineringskommittén, så att det ändå blir ”de bästa personerna” som väljs.

Byråbalansen föreslås säkerställd genom att Transnational Auditors Committee i Forum of Firms får nominera fem representanter för internationella revisionsbyråer (vilket inte nödvändigtvis betyder Big Five – det finns betydligt fler byråer än så med i FOF). Här har vi uppenbarligen ett känsligt förslag som kan väcka debatt i remissomgången. Det skulle vara första gången som revisionsbyråerna får ett formellt inflytande på IFAC:s professionella utvecklingsarbete. Koncentrationen av erfarenhet och resurser hos storbyråerna lär ingen kunna bestrida, men steget därifrån till att öppet erkänna byråerna som aktörer kan vara svårt för många.

Länderbalansen tillgodoses i första hand genom nomineringarna till den grupp av sju revisorer som TAC enligt förslaget inte påverkar. En majoritet av de sju bör enligt förslaget komma från länder med väl utvecklad nationell normbildning på revisionsområdet. Nomineringskommittén bör också se till att några IAPC-ledamöter kommer från andra länder och från byråer med annan inriktning än internationell revision. Skulle länderbalansen bli svår att åstadkomma bör nomineringskommittén också kunna uppmana TAC att se över sina nomineringsförslag från den synpunkten.

Det är viktigt att notera att medlemmarna i IAPC i dag röstar enligt sitt samvete och inte enligt något ”uppdrag hemifrån” när det fattas beslut. Förslaget understryker att den principen bör bestå.

Icke-revisorer i IAPC

Med fem TAC-nominerade och sju andra revisorer i IAPC är vi uppe i tolv. Arbetsgruppen föreslår att IAPC utökas till femton ledamöter. För att understryka inriktningen mot ”public interest” föreslår gruppen att de återstående tre ledamöterna väljs bland andra kategorier än praktiserande revisorer. De tänkta målgrupperna är den akademiska världen, användarna av revisorernas tjänster, och den offentliga sektorn.

Ordföranden

Att vara ordförande i IAPC tar i dag en betydande del av en persons arbetstid. Gruppen föreslår att ordförandeskapet görs om till en heltidsbefattning och avlönas. (Dagens ordförande får inte ett öre för sitt arbete. I förslaget ingår för övrigt att alla resekostnader för hela IAPC skall ersättas – fortfarande i motsats till i dag – men inte att några andra arvoden skall utgå än till ordföranden.) Slutligen föreslås att en vice ordförande skall utses för att biträda ordföranden, bl.a. med extern information.

Arbetssätt och transparens i arbetet

IAPC har redan på eget initiativ gått upp från tre till fyra sammanträden per år på en hel vecka vartdera. Arbetsgruppen stöder den ökade frekvensen och har haft svårt att se hur sammanträdena skulle kunna göras kortare. För att åstadkomma maximal effektivitet föreslås dock att antalet tekniska rådgivare minskas till en per delegat och att de nu förekommande observatörerna dras in. Planeringskommittén föreslås få en aktivare roll för att förbereda sammanträdena. En hämsko på det nuvarande arbetets effektivitet är de begränsade kansliresurserna, som gör att kommittén in pleno måste göra ganska mycket rent formuleringsarbete; beträffande resurserna (och vad de kostar) återkommer jag nedan.

IAPC arbetar i dag med en Consultative Advisory Group för avstämningar med omvärlden. Arbetsgruppen menar att det arbetet fungerar rätt väl och har bara marginella förslag till förändringar.

Enligt förslaget bör IAPC göra sina sammanträden offentliga och publicera dagordning och material före mötena och protokollen efteråt. Remissyttranden över utkast till standarder bör i princip inte accepteras om inte de också får publiceras. En strategisk plan bör tas fram och läggas ut på nätet för yttranden innan den fastställs.

En reaktion som ofta kommer på den sortens förslag är att offentliga sammanträden hämmar den fria diskussionen. Erfarenheterna från de institutioner som försökt metoden, och de är ganska många, visar dock att mötesdeltagarna efter en tid kommer över sådana hämningar – och dessutom att intresset från allmänheten i regel inte är alltför påträngande. Möjligheten för vem som helst att närvara vid sammanträdena tenderar också att minska olika institutioners anspråk på representation, observatörsplatser och liknande.

För att anta en ISA krävs i dag tre fjärdedels majoritet i IAPC. Arbetsgruppen har övervägt om arbetstakten skulle kunna ökas genom att lindra den regeln. Kravet på hög kvalitet och synsättet att ISA skall vara allmänt accepterad god sed har dock lett till att något sådant förslag inte framförs.

Resultatet av IAPC:s arbete är ganska komplicerad materia. International Standards on Auditing är en blandning av fet och mager text, där en oinvigd läsare inte utan vidare förstår innebörden av stilsorterna. Dessutom finns International Auditing Practice Statements, som ger vägledning till befintliga standarder. Arbetsgruppen föreslår att IAPC skall se över regelhierarkin och undersöka om den kan göras lättillgängligare. Det påpekas att liknande problem har hanterats på redovisningsområdet av IASB. Dessutom ställs frågan om inte IAPS, som inte innebär nya standarder, skulle kunna utarbetas och beslutas med en förenklad procedur.

Samarbete med nationella normbildare

Att utveckla revisionsstandarder är ett resurskrävande arbete. Redan av det skälet finns det anledning för IAPC att undersöka möjligheterna att samarbeta med nationella normbildare om viktiga projekt. Det finns dessutom tecken på att högkompetenta och resursstarka normbildare – framför allt i USA – i dag har en beredvillighet till sådant samarbete som inte fanns i samma utsträckning förr. IAPC är redan med framgång engagerad i ett par sådana projekt. Samarbete om konkreta standarder bereder också vägen för nationell acceptans av ISA.

Kansliresurser och ekonomi

IAPC arbetar i dag med en Technical Director på deltid och med fyra anställda medarbetare (omräknat till heltid). Dessutom finns viss inlånad personal från byråerna. Gruppen finner att de mest kvalificerade kansliresurserna är en besvärlig flaskhals och föreslår att IAPC ensamt skall disponera en Technical Director på heltid. Antalet professionella medarbetare bör ökas till sex, och möjligheten att låna in personal bör finnas kvar.

I uppdraget till arbetsgruppen ingick att uppskatta behovet av resurser, men inte att anvisa finansieringsmöjligheter. Förslaget innehåller dock en kostnadsuppskattning för förslaget (inklusive kostnaden för arvode åt ordföranden och resekostnadsersättningar åt IAPC). Uppskattningen slutar på US$ 3,0 milj. i tillägg till de US$ 1,2 milj. som IAPC kostar i dag. Självklart kommer budgetfrågan att bli ett centralt problem när IFAC skall ta slutlig ställning till förslaget. Förstärkningen av IAPC:s resurser är inte det enda kostnadskrävande projekt som IFAC står inför.

Diverse frågor

Förslaget berör också några frågor som inte bara har att göra med IAPC. Hit hör nomineringskommitténs sammansättning och arbete. Det är naturligtvis en förutsättning för tilltron till IAPC att den kommitté som föreslår dess sammansättning också arbetar i ”the public interest”.

Det förutsätts vidare att översättningar av ISA faller inom ramen för det arbete som skall utföras av Compliance Committee. Om ISA skall accepteras som internationell norm får det inte finnas någon risk att kvaliteten går förlorad genom felaktiga eller mindre stringenta översättningar. Detsamma gäller självklart andra standarder som IFAC ger ut.

Sättet att distribuera IFAC:s uttalanden berörs också mot bakgrund av moderna publiceringsmetoder.

Inget är evigt

Slutligen påpekar gruppen att de förslag som framförs i rapporten inte skall betraktas som försök att lösa alla problem för evigt. I stället föreslås det att IFAC regelbundet, kanske vart tredje eller vart femte år, gör om en liknande övning och undersöker vad utvecklingen har medfört för IAPC:s arbete.

Björn Markland

IAPC Review Task Force

Ordförande

Manuel Sanchez y Madrid, Mexiko

Från storbyråerna

Philip Ashton, UK,

PricewaterhouseCoopers

Richard Dieter, USA, Arthur Andersen

Från IAPC

Denise Esdon, Kanada, ledamot

Dietz Mertin, Tyskland, ordförande

Edmund R. (”Randy”) Noonan, USA, ledamot

Ordförande i nationella normbildare

Ian Plaistowe, UK

Gérard Trémolière, Frankrike

Sekreterare

Björn Markland, Sverige