Vattenfall har en utmärkt bra årsredovisning. För 2001 finns dock ett uppenbart fel som gäller redovisningen av så kallad negativ goodwill. Av redovisningsprinciperna framgår nämligen att Vattenfall generellt tillämpar Redovisningsrådets rekommendationer och att när det gäller specifikt koncernredovisning, denna baseras på RR 1:96. Vidare sägs: ”Återstående skillnad (mellan verkligt värde på förvärvade nettotillgångar och) förvärvspris redovisas som goodwill alternativt som negativ goodwill. Negativ goodwill avser förväntade framtida förluster och kostnader, som inte kan redovisas som identifierbara skulder vid förvärvstidpunkten. Negativ goodwill redovisas som avsättning i koncernens balansräkning och behandlas ytterligare i not 24.

Negativ goodwill behandlas i punkt 49 i RR 1:96. Där sägs:”Då anskaffningsvärdet för andelarna i dotterföretaget är lägre än verkligt värde på de förvärvade nettotillgångarna kan förvärvet anses ha skett till ett reducerat pris. För att undvika att de förvärvade nettotillgångarna sammantaget redovisas till ett högre belopp än anskaffningsvärdet reduceras värde av icke-monetära tillgångar proportionellt med prisreduktionen. ... Om hela prisreduktionen inte kan elimineras genom att värdena på de förvärvade icke-monetära tillgångarna reduceras till noll skall det kvarstående beloppet klassificeras som negativ goodwill.

RR 1:96 tillåter alltså redovisning av negativ goodwill men endast i ett mycket speciellt fall, nämligen när förvärvade icke monetära tillgångar värderats till noll i förvärvsbalansen. Det är en förutsättning som inte är uppfylld i fallet Vattenfall vilket framgår av noterna till anläggningstillgångar.

Vad som antagligen hänt är att Vattenfall utgått från RR 1:00. I den reviderade rekommendationen om koncernredovisning har nämligen redovisningen av negativ goodwill ändrats. Av punkt 68 framgår sålunda att om anskaffningsvärdet är lägre än verkliga värdet för den förvärvade delen av det förvärvade företagets identifierbara nettoillgångar redovisas negativ goodwill. Vidare sägs att ”Negativ goodwill kan motsvara förväntade framtida förluster och kostnader som har identifierats i förvärvarens plan för förvärvet men som inte kan redovisas som identifierbara skulder vid förvärvstidpunkten. I den utsträckning som sådana förväntade framtida förluster och kostnader kan beräknas på ett tillförlitligt sätt, skall negativ goodwill upplösas då dessa förluster och kostnader redovisas i framtiden.

Skrivningen om negativ goodwill i RR 1:00 (som baseras på IAS 22, Business Combinations, revised 1998) är egentligen en anomali. Utgångspunkten för förvärvsbalansen är att det köpande företaget skall göra en värdering av alla identifierbara tillgångar och skulder. Att trots detta tillåta en redovisning av skulder som inte uppfyller detta krav är naturligtvis motsägelsefullt och uttryck för en kompromiss mellan IASC och, främst, EU. EU-direktiven tillåter nämligen redovisning av negativ goodwill vilket framfördes med stor kraft när IAS 22 behandlades av IASC. Det är därför inte att förvåna att redovisningen av negativ goodwill är en av de punkter som just nu är föremål för diskussioner inom IASB och USA:s FASB och där avsikten är att en reviderad version av IAS 22 skall ges ut före årsskiftet. Det innebär dock inte nödvändigtvis att sista ordet om redovisning av negativ goodwill är sagt. Det förslag som nu ligger kommer rimligen (förhoppningsvis!) att möta en hel del invändningar. Den utgångspunkt som IASB hade, och som i stort sett sammanfaller med vad som sägs i RR 1:96, omprövades nämligen i slutet av förra året. Något direkt skäl anges inte, annat än att ett beslut fattades i samråd med FASB enligt vilket: ”An amount equal to the fair value, on the date control is obtained, should be assigned to the identifiable assets acquired and liabilities assumed in a business combination. If the total fair value exchanged in the business combination exceeds the amounts recognized for the acquiree’s identifiable net assets, that amount is the implied fair value of goodwill. If the total fair value exchanged in the business combination is less than the amounts recognized for the acquiree’s identifiable net assets, that amount should be recognized as a gain in the income statement.

Av kommentarerna framgår att IASB är överens om att negativ goodwill kan vara uttryck för

  • åtaganden i samband med omstrukturering efter förvärvets genomförande

  • felaktigheter i värderingen av de övertagna tillgångarna

  • eventuella krav i andra rekommendationer att tillgångar inte skall redovisas till verkligt värde eller

  • att köparen gjort en bra affär.

Däremot tar man inte upp ett sådant vanligt skäl som att det förvärvade företaget har svag lönsamhet.

Som jag tolkar IASBs beslut är det en konsekvens av dels att man ogillar lösningen i IAS 22 (att negativ goodwill är en skuld), dels att man uppfattar det som motsägelsefullt att först fastställa verkliga värden i förvärvsanalysen och därefter, i ett andra steg, reducera dessa. IASBs nya förslag kan sägas lösa båda dessa problem. Det bygger dock, som jag ser det, på en ohållbar förutsättning nämligen att det går att fastställa verkliga värden på industrianläggningar m.m. på ett tillförlitligt sätt.

IASBs beslut är desto mer anmärkningsvärt, enligt min uppfattning, eftersom förslaget till reviderad rekommendation samtidigt förbjuder en redovisning av omstruktureringsreserver i samband med företagsförvärv. Detta är också en gammal stridsfråga där framför allt Storbritannien argumenterat för att en köpare inte kan ha ett åtagande att exempelvis betala avgångsvederlag till anställda i ett förvärvat företag förrän efter att förvärvet är genomfört. Storbritanniens uppfattning i den här frågan delas av många analytiker som menar att avsättningar för omstruktureringar många gånger överskattats. Men, utan sådana avsättningar är det lätt att förutse fler exempel på företagsförvärv där köpeskillingen understiger det uppskattade verkliga värdet på övertagna tillgångar och där köparen följaktligen kan redovisa en vinst.

Avslutningsvis, vad skall man säga om Vattenfall? Som jag läser redovisningsprinciperna har Vattenfall tillämpat reglerna i RR 1:00 trots att man skrivit RR 1:96. Till bilden hör att den nya rekommendationen hade kunnat tillämpas redan 2001. Varför inte Vattenfall införde den nya principen redan 2001 är oklart. Kanske spelade det roll att Vattenfall i så fall hade tvingats införa också den nya rekommendationen om bland annat nedskrivningar.

Avsättningen uppgår till ett mycket stort belopp, 21 miljarder, ett belopp som något överstiger kontantlikviden enligt kassaflödesanalysen på 17 miljarder. Någon klar analys av hur beloppet räknats fram ges inte; Vattenfall lämnar inte den tilläggsinformation om förvärvade tillgångar och skulder som krävs enligt RR 7, Redovisning av kassaflöden. I uppräkningen av icke kassaflödespåverkande poster anges dock att det skett en upplösning under 2001 av negativ goodwill med 2,5 miljarder. Beloppet motsvarar drygt 10 procent av den totala avsättningen samt 60 procent av koncernens nettoresultat vilket understryker postens betydelse.

Förutbetalda kostnader och intäkter

Förutbetalda kostnader återfinns i nästan alla noterade företags årsredovisningar. Förutbetalda intäkter är inte lika vanliga men förekommer också. Problemet är att avgöra vad som får redovisas under de båda rubrikerna. Vägledning saknas i såväl den svenska litteraturen som i IASBs rekommendationer. Problemet diskuterades i ett tidigare nummer i Balans med anledning av att HL Display redovisat ett mindre belopp som förutbetald katalogkostnad. Min bedömning är att detta inte var i överensstämmelse med IAS eftersom en förutbetald kostnad inte uppfyller definitionen av en tillgång, lika lite som en förutbetald intäkt uppfyller definitionen av en skuld. Den fråga man måste ställa sig är därför om katalogkostnaden, för att ta HL Display som ett exempel, uppfyller kravet att få redovisas som tillgång. Svaret på den frågan vill jag hävda är nej. Enligt RR 15, Immateriella tillgångar, skall utgifter för marknadsföring kostnadsföras löpande.

Jag fick nyligen beskrivet en liknande frågeställning. Ett företag betalar 1 miljon kronor till en idrottsförening för att få sitt varumärke exponerat under en tvåårsperiod. Kan beloppet redovisas som en förutbetald kostnad vilken belastar resultatet med 125 tusen kronor varje kvartal? Återigen skulle jag svara nej. Även i det här fallet är det fråga om en kostnad för marknadsföring som inte får redovisas som tillgång i balansräkningen. Den följdfråga som ställdes var: Varför kan företag redovisa förutbetalda hyror, räntor etc. som förutbetalda kostnader?

Även i detta fall menar jag att svaret måste utgå ifrån om företaget har en sådan tillgång som får redovisas i balansräkningen. Betalningen av förskottshyra leder till att företaget erhåller en hyresrätt. Följaktligen vore det mer förenligt med det synsätt som återspeglas i Redovisningsrådets Föreställningsram att redovisa en hyresrätt snarare än en förutbetald kostnad. Här uppfattar jag det dock som att vi har en väl inarbetad praxis som gör att en sådan ändring inte framstår som angelägen.

Exempel på förutbetalda intäkter är mindre vanliga. I septembernumret av den brittiska tidskriften Accountancy fanns dock ett tankeväckande exempel återgivet av Ron Paterson, tidigare technical partner på Ernst & Young. Ett företag åtar sig att konsulttjänster under nästkommande år.. Företaget erhåller £100 i förskott. Den uppskattade kostnaden för att utföra tjänsterna är £60. Hur skall förskottsbetalningen redovisas.

Skulle frågan ha ställts i de prov som blivande revisorer skall genomgå och svaret blivit ett annat än att £100 skall redovisas som förutbetald intäkt, alternativt förskott från kund, är det väl troligt att kandidaten blivit underkänd. Konsekvensen av att ett företag bara skall redovisa faktiska skulder leder dock enligt artikeln till slutsatsen att företaget skall redovisa ett åtagande på £60 och att £40 därigenom skall redovisas som intäkt.

Artikeln bygger på en tolkning som är gjord av Accounting Standards Board i Storbritannien och som i sin tur baseras på den Föreställningsram som i stora stycken är identisk för Storbritannien, USA samt IASB. En central del i denna är nedtoningen av matchningsprincipen till förmån för strikta definitioner av tillgångar och skulder. Paterson har i ett flertal artiklar kritiserat konsekvenserna av den här utvecklingen och menar att slutsatsen av artikeln i Accountancy är stollig.

Till detta räcker det att säga ”ENRON”! En av Enrons åtgärder för att redovisa ett högre resultat var nämligen att redovisa en intäkt när man skrev kontrakt om energileveranser med kunder. Intäkten utgjordes av skillnaden mellan kontraktssumman och en beräknad kostnad för leveranserna.

Docent Rolf Rundfelt publicerade under 13 år boken ”Tendenser i börsbolagens årsredovisningar” tillsammans med Stockholmsbörsen och Bokföringsnämnden. Boken ges inte ut längre, men Rolf Rundfelt, som också är ledamot i Redovisningsrådet, fortsätter att studera börsbolagens årsredovisningar. Balans publicerar löpande några av hans kommentarer.