När han en av de sista dagarna i september 1999 fick brevet kändes det som att ”få sju ton tegel över sig”. Han var kallad till förhör igen. Redan tidigare, på våren samma år, hade han varit inkallad som vittne, men nu var han misstänkt för medhjälp till grovt bokföringsbrott.
Björn Leffler är auktoriserad revisor och verksam vid KPMG i Skövde. När en revisor i en landsortsstad blir misstänkt för ett sådant brott dröjer det inte länge förrän det pratas. I det här fallet handlade det dessutom om ett lokalt mycket uppmärksammat mål: hur var det egentligen med virkeslagret på Älgarås sågverk innan både företaget och dess moderbolag, Skaraborgs Skogsägare, småningom försattes i konkurs?
Svårt att försvara sig mot rykten
– Det uppstod snabbt en oerhörd ryktesflora, säger Björn Leffler. Och mot sådant kan man inte försvara sig med sakskäl. Inom branschen och bland mina professionella kontakter ansåg rätt många att jag blivit lurad.
Däremot märkte han aldrig att någon menade att han varit aktivt delaktig eller haft egen vinning av affärerna.
I en dom i Mariestads tingsrätt, meddelad 19 juni 2002 frikändes Björn Leffler och direktören (domen refererades relativt utförligt i föregående nummer av Balans). Åklagaren överklagade först till Göta hovrätt, men drog sedan tillbaka överklagandet i slutet av augusti.
I tre år var Björn Leffler alltså misstänkt, instämd, åtalad eller överklagad innan han slutligen också blev frikänd. Rättsväsendet arbetar sällan snabbt, i det här fallet kom dock långsamheten att efterhand upplevas som en fördel.
– Den första tiden var tung. Att vara ifrågasatt på det viset gjorde det dessutom svårt att arbeta under misstanketiden. Man behövde hela tiden vara sju gånger bättre än tidigare. Men jag lärde mig också mycket, om människorna och om mig själv. Och undan för undan fick jag en struktur på vad som hänt, på vad jag ville berätta och inte minst hur jag ville berätta det.
Det blev på många sätt också lättare när stämningen kom sommaren 2001.
– Då var förundersökningen äntligen klar. Då kunde jag och advokaterna börja arbeta på riktigt med målet.
När förundersökningen var klar var också åklagarens linje tydlig; sågverkets VD hade varit bedräglig, revisorn försumlig, virkeslagret fejkat för att dölja förluster och i verkligheten aldrig så stort som det var upptaget till i bokslutet per 31 augusti 1998.
Björn Leffler menar att förundersökningen kunde ha varit betydligt grundligare. Något hade hänt i Älgarås (och möjligen inte bara där: det finns olika uppgifter som talar om att det ungefär samtidigt upptäcktes brister i virkeslager på andra ställen inom en radie på ca 20 mil). Utredarna var dock inte alltför intresserade av andra spår än sådana som pekade mot direktör och revisor, inte heller av de märkliga inbrott där inget stals. Man hade däremot begärt in Lefflers dokumentation för att se om där fanns något som kunde styrka dålig ordning i bolaget eller revisionen.
Ville nog gärna få fast en revisor”
– Åklagaren ville nog gärna få fast en revisor, även om han naturligtvis hade att beakta alla omständigheter i målet.
Vid det här laget, sommaren 2001 med nästan ett år kvar till rättegången, hade Björn Leffler naturligtvis redan lagt ned många tusen timmars tankearbete på vad som hänt. I sängen om kvällarna, under trädgårdsarbetet, ofta påmind om det även under de normala arbetsdagarna. Nu återstod visserligen ännu mycket mer arbete, men det fanns ju äntligen något att ta på. Nu kunde de börja driva frågorna.
Redan under tiden efter det att han delgivits misstanke om brott hade han diskuterat fallet med de två advokaterna. Varför, t.ex. hade inte utlastningspersonalen på sågverket hörts om lagret? De kunde ju kanske ha något att berätta om lagret och om vad som hänt. Och hade utlastning och fakturering efter bokslutet stämts av i utredningen? Frågetecknen var många.
Advokaterna hade sedan talat med förundersökaren och skrivit till åklagaren och påpekat detta och annat. Men det hade alltså inte hjälpt.
– Innan man vet vad man är anklagad för och vad det finns för bevisning kan man inte heller gå i svaromål. Nu var det nästan som en högtidsstund, det kliade i fingrarna att få börja.
Björn Leffler berättar att det hade känts som att stå i ett gungfly, som man aldrig varit ute i tidigare:
– Det var en unik situation att vara misstänkt och sedan även åtalad i sin professionella verksamhet. Att inte längre vara revisorn som har det rätta svaret på frågorna, utan att ständigt vara den som blir ifrågasatt.
Stödet från klienterna
Men han kände hela tiden stödet från sina klienter:
– Alla väsentliga klienter höll kontakten och undrade hur det gick för mig och hur jag kände det.
Senare under sommaren 2001 kände han också att han och advokaterna börjat få grepp om materialet (”nu började det sitta”).
Men ännu återstod ett problem, kanske det viktigaste.
– Det är en sak att ha rätt, en helt annan sak att få rätt också. Däremellan ligger pedagogiken. Om den var svår för oss tre, för revisorn och hans advokater, hur skulle det då inte vara för domstolen?
Åklagaren, Gunnar Andersson (känd från sina framgångar i målet mot Sparbanken Väst några år tidigare), skulle använda dator i rätten. Alltså kunde Björn Leffler också göra det. Man kom överens om att det var han och ingen annan som skulle vara redovisningsexperten, han som skulle förklara för rätten.
– Klarar man inte av pedagogiken då går det käpprätt åt skogen. Och jag kunde inte begära att advokaterna skulle göra det åt mig.
Många hemläxor
Det blev många hemläxor och mycket PowerPoint: FARs rekommendation om varulagervärdering, lagtexter, sågningsförlusterna när man gör brädor av stockar och virkesmätningsmetoder. Till och med lite grundläggande bokföring, T-konton och så. Björn Leffler beskriver den här tiden och den här utmaningen i positiva ordalag efteråt:
– Det var unikt, utvecklande, spännande.
Strax före jul var det planeringsmöte i Mariestads tingsrätt. Advokaterna menade att det trots allt vore bäst om det i deras tycke svaga åtalet mot Björn Leffler lades ned. Men det tyckte inte han.
– Nej, om direktören sedan skulle fällas hade jag framstått som lurad och ryktena hade varit sanna. Det skulle gå till åtal. Rättegången var min medborgerliga rättighet och möjlighet. Jag kunde bevisa min oskuld och att rykten och åklagare hade fel. I bästa fall kunde det kanske också komma fram några infallsvinklar om vad som verkligen hänt i Älgarås.
Rättegången var alltså en rättighet och inte längre något som oroade honom. Det blev en vinter av väntan, som han själv säger. Den första kyliga men vackra söndagen i april är det bara en dryg vecka kvar. Björn Leffler antecknar i dagboken:
”Jag vet inte om jag är konstig, men jag ser fram mot rättegången!”
I rätten visar det sig alltså sedan ganska snabbt att pedagogiken fungerar, till och med åklagaren tackar vid ett tillfälle för framställningen. De åtalade och deras advokater ser ljust på utvecklingen. Och Björn Leffler är positivt överraskad efter den rättegång som sträckte sig över fem veckor i april och maj:
– Jag är djupt imponerad över hur väl rättssäkerheten fungerade i det här fallet. Rätten tog den tid man behövde för att kunna sätta sig in i frågorna. De visade noggrannhet och intresse. Jag ville att de efter rättegången skulle kunna relevanta fakta om bokföring och bokföringsbrott, liksom en hel del om sågverksproduktion. Och de tog det till sig.
Pedagogiken fungerade
Alla timmarna med hemläxor och repetitioner, FARs samlingsvolym och portföljdator, revisionsanteckningar och fotografier, mynnade alltså ut i en pedagogik som till slut visade sig starkare än åklagarens vittnen.
Och Björn Leffler har under de svåra åren lärt sig saker som han gärna vill dela med sig av.
– Jag gjorde misstaget att gå till inledande vittnesförhör utan advokat. Det ska man absolut inte göra. Och min historia visar också hur viktigt det är att förbereda sig, det är nödvändigt även om det skulle ta tusentals timmar att ta fram ett bra material, så som det gjorde för mig. Man måste på ett övertygande sätt kunna visa både hur systemet ska fungera och att det har gjort i det aktuella fallet.
Han vill också påminna om att det här kan hända alla revisorer:
– Mitt fall visar på ett latent hot som ständigt hänger över varje revisor i det här landet. Och det är ett hot som de flesta inte alls är medvetna om. Det finns där oavsett på vilken nivå man befinner sig inom sitt yrke.
Bengt Holmquist