Rubriken till årets paneldebatt på Finforum ställde frågan: Behövs mer detaljer i företagens rapportering? Moderatorn Peter Malmqvist ville få svar av Nils Liliedahl, Stockholmsbörsen, Mats Ödman, Director Corporate Communications på Autoliv, Björn Jansson, analyschef på Enskilda Securities och auktor revisor Carl-Eric Bohlin, Öhrlings PricewaterhouseCoopers.

Utvecklingen i USA dominerade naturligtvis även här, och Malmqvists första fråga gällde ”förståndslinjen” eller detaljregleringen. Hur har den nya amerikanska lagen (Sarbanes-Oxley) påverkat det?

– Mitt intryck är nog att USA nått till vägs ände med sin kokboksmodell, sa Mats Ödman på (numera) USA-ägda Autoliv. Nu ska ju VD och ekonomichef skriftlig intyga att företagets redovisning ger en riktig bild i alla väsentliga delar. Och man har väl lärt sig att det inte hjälper med bara noggranna detaljregler.

Kartan ritades om

Carl-Eric Bohlin pekade på områden där de nya USA-reglerna ändrat kartan.

– Revisorerna får också större ansvar i förhållande till företagens internkontroll, sa han. Här måste det nog ändå till nya rutiner för att man ska känna sig trygg.

Björn Jansson instämde i att trovärdigheten skulle öka när ledningen måste skriva på intyg. Han pekade också på skillnaderna mellan amerikansk och den svensk verklighet på det här området.

Så gick man över till de uppgifter USA-noterade bolag måste lämna till SEC, den amerikanska tillsynsmyndigheten. Mats Ödman kunde se fördelar med allt fanns där i ordnad form, inte minst för analytiker och konkurrentbevakning.

– Vi måste ju lämna upplysningar om alla teoretiska risker, sa Ödman. Det blir väldigt mycket information det, jämfört med vad andra bolag lämnar och allt kanske inte känns nödvändigt.

Inte bara VD:s lön

Ett exempel är ersättningsnivåerna; det handlar inte bara om VD utan de fem högst avlönade under tre år bakåt i tiden.

Björn Jansson talade om SEC-rapporterna ur ett analytikerperspektiv:

– Det är klart att det där finns mycket intressant information som inte står i svenska redovisningshandlingar. Därför naturligtvis också mängder av fullständigt värdelös information. Problemet är ju som bekant att det är först efteråt man vet vad som är väsentligt, ta t.ex. asbestexponeringen som ju är aktuell nu.

Carl-Eric Bohlin svarade på Malmqvists fråga om det hade blivit ”värre”.

– Ja. Ibland undrar man själv vad det som är väsentligt av allt som rapporteras.

Mats Ödman menade att den nya amerikanska modellen där VD och ekonomichef skriver på intyg på har fördelen den lägger ansvarat tydligt närmare verksamheten.

Kvartalsrapporteringen

Därefter bytte man spår i debatten och gick över till kvartalsrapportering. Björn Jansson såg inga stora skillnader eller fördelar om det vore obligatoriskt att revisorn skulle skriva på.

– Det är inte heller något som vi har tagit ställning till, sa Nils Liliedahl från Stockholmsbörsen. Jag ser ingen konkret skillnad.

Carl-Eric Bohlin påpekade att revisorerna när de skriver på delårsrapporterna, genom att de då går in materialet, får kumulativa kunskaper som är nyttiga i arbetet med årsredovisningen.

Så behandlade man snabbheten. Idag gäller i Sverige 60 dagar efter bokslutstidpunkten, i USA är det 45. Varför ska vi i Sverige få ta så god tid på oss?

– Första och tredje kvartalet kommer ofta inom en månad, sa Nils Liliedahl. Halvårsrapporterna är ofta senare beroende på semestrarna.

Har ni planer på att snabba upp det? undrade Malmqvist.

– Nej, svarade Liliedahl.

Rapporten egentligen en prognos?

Peter Malmqvist undrade sedan om det inte fanns risk med för kort tid: att man stängde böckerna i förväg och att rapporten då fick karaktär av prognos.

– Jag vill inte gå in på några detaljer, sa Carl-Eric Bohlin. men det är många bolag som klarar att göra det här.

Mats Ödman berättade att Autoliv kommer 17 dagar efter bokslutsperioden utom i fjärde kvartalet då det handlar om reviderade siffror.

– Vi har inte märkt att frågan drivs just nu, sa Nils Liliedahl och pekade på en annan aspekt.

– Vad gör ni om det kommer 300 bolag med sina delårsrapporter i samma vecka?

Bengt Holmquist och Åsa Johansson