Anna-Lena Dahlqvist, Sigurd Elofsson, Bokföringsbrott och bokföringslagen. (Norstedts Juridik). Stockholm 2002. (182 s.)
Valet av utbildning är som bekant i hög grad bestämmande för individen. Det bestämmer inte bara vad som kommer att bli vederbörandes kunskapsfält och vilka karriärvägar som blir möjliga, utan det påverkar på ett fundamentalt sätt hur han eller hon kommer att angripa och resonera kring olika frågor. För t.ex. ekonomer och jurister är problemområdena ofta gemensamma, men fokus klart olika: de ekonomiska implikationerna av den studerade verkligheten i ena fallet, de rättsliga i det andra. Jurister och ekonomer använder också i hög grad olika språk och har inte alltid lätt att kommunicera.
Ofta är det nödvändigt att nå förbi dessa ”kulturskillnader”. Inom brottmålsjuridiken erbjuder straffansvaret för bokföringsbrott ett exempel härpå. En jurist och en revisor – Anna-Lena Dahlqvist och Sigurd Elofsson, statsåklagare respektive ekorevisor vid Ekobrottsmyndigheten – gör med boken Bokföringsbrott och bokföringslagen ett intressant och mycket lovvärt försök att ge en analys av bokföringsbrottet som överbryggar de språkliga och begreppsliga skillnaderna mellan ekonomi och juridik. Syftet är att åstadkomma en handbok för utredare av ekonomisk brottslighet, men också mera allmänt för revisorer, advokater och andra som i sin verksamhet har att tillse att bokföringslagen efterlevs. Just revisorernas behov av handfast kunskap om bokföringsbrottet har blivit uppenbart genom införande i Aktiebolagslagen år 1999 av upplysningsskyldighet i situationer där styrelseledamot eller VD kan misstänkas ha gjort sig skyldig till vissa typer av brott, bl.a. just bokföringsbrott.
Framför allt är det det s.k. huvudsakskriteriet i straffbudet om bokföringsbrott som författarna har tagit sig an. Straffansvaret omfattar inte varje åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen utan endast sådant som medför att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Denna begränsning – i form av vad i straffrätten betecknas som ett effektrekvisit – kopplas i boken till bokföringslagens begrepp och därmed till den ekonomiska verklighet i vilken straffstadgandet är avsett att tillämpas. Huvudsakskriteriet görs till ett mått och blir på det sättet begripligt, skriver författarna i sin inledning.
Det är lätt att se behovet av en handfast vägledning för avgränsningen mellan straffbart och straffritt handlande i avseende på bokföring. Användningen av nyckeltal kan också te sig tilltalande ur rättssäkerhetsynpunkt. Även i propositionstext ges ju ibland sådan anvisning till rättstillämpningen. Ett närliggande exempel är departementschefens uttalande i prop. 1985/86:30 s. 21 f. om hur en obeståndsbedömning i ett företag bör tillgå. Men kanske kan man ändå som jurist tillåtas känna en viss skepsis mot själva tanken att ett normativt formulerat brottsrekvisit på detta sätt skall kunna fångas i siffror och formler.
Boken har fått en tilltalande utformning med exempel i rutor och ett ordentligt sakregister. Däremot får läsaren leta förgäves efter ett direkt återgivande av lagtexten i det straffbud som avhandlas. Fler än jag har kanske också en del att invända mot dispositionen. Borde inte bokföringsskyldigheten ha utretts närmare innan man djupdyker i huvudsakskriteriet?
Dock: boken är ett välkommet bidrag till doktrinen, inte minst med hänsyn till att vi nu har en ny bokföringslag, och författarna förtjänar beröm för en intressant och lovvärd ansträngning att åstadkomma en brygga mellan två professioner som onekligen måste kunna samverka i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Madeleine Leijonhufvud
Professor i straffrätt vid Stockholms universitet