Finansinspektionen har kommit med uppdaterade och delvis nya föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt dessa ska företagen göra en gruppvis reservering för kreditförluster som inträffat, men inte är individuellt identifierade. Johan Månsson och Peter Nilsson diskuterar här en modell för praktisk tillämpning av de nya reglerna.
Från och med den första januari i år skall Finansinspektionens uppdaterade, och delvis nya, föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (FFFS 2001:19) tillämpas.
Sedan tidigare har dock institut fått göra gruppvisa reserveringar, med stöd av 4 kapitlets 10 §, för homogena grupper av krediter med begränsat värde och likartad kreditrisk. Generella reserveringar för transferingsrisker/länderrisker har även gjorts i enlighet med 8 h §. I denna artikel behandlas ej dessa typer av reserveringar ytterligare.
I och med de nya föreskrifterna frångås den tidigare principen att alla kreditförluster skall kunna hänföras till en individuell problemkredit för att en redovisningsmässig reservering skall vara möjlig1]. Istället skall alla institut, utöver den individuella värderingen, bedöma om det är sannolikt att kreditförluster har inträffat där förlusterna ännu inte kan hänföras till individuella krediter. Om så är fallet skall en gruppvis reservering göras. I Balans nr 6–7/1997 argumenterade Tegin och Wolrath för möjligheten till gruppvis reservering. Artikeln kommenterades av Mettinger och af Jochnick i Balans nr 10/1997.
Att göra avsättningar för inträffade ej identifierade förluster överensstämmer väl med allmänna redovisningsprinciper som de uttrycks exempelvis i årsredovisningslagen. I ÅRL 2:4 står att hänsyn skall tas till alla förutsebara och möjliga förluster och ekonomiska förpliktelser som är hänförbara till räkenskapsåret eller tidigare räkenskapsår. Ett exempel är sakförsäkringsbolag som reserverar för inträffade ännu ej rapporterade skador.
Införandet av kravet på gruppvis reservering av individuellt värderade fordringar ger upphov till flera såväl teoretiska som praktiska frågeställningar. Denna artikel syftar till att belysa några av dessa frågor samt att ge förslag på en modell för praktisk tillämpning av den nya principen.
Bakgrund
Finansinspektionens utformning av de nya reglerna bygger på Basel kommitténs ”Sound Practices for Loan Accounting and Disclosure” (1999) och de allmänna principerna om värdering av lånefordringar enligt IAS 39.
En bakgrund till de nya reglerna är det tidiga 1990-talets finansiella kriser. Bankernas redovisning tycktes inte reagera tillräckligt snabbt på förändrade omvärldsfaktorer. Tiden från att en händelse som gav upphov till en förlust inträffade, tills förlusten blev individuellt identifierad och reserverad för, föreföll vara alltför lång.
Vad innebär de nya reglerna?
Reglerna om gruppvisa reserveringar för individuellt värderade lånefordringar återfinns i FFFS 2001:19 fjärde kapitel. 8 c § stadgar bl.a. följande:
”Lånefordringar skall värderas individuellt om inte annat följer av 10 §. När kreditinstitutet bedömer det som sannolikt att kreditförluster har inträffat i en grupp av lånefordringar, som skall värderas individuellt men där förlusterna ännu inte kan hänföras till de individuella fordringarna, skall en gruppvis reservering göras för dessa kreditförluster. Med grupp av lånefordringar avses sådana fordringar som har samma identifierbara kännetecken. Dessa reserveringar skall göras utifrån en konsekvent tillämpning av logiska och tillförlitliga metoder.”
För att förstå vad reserven skall avse kan det vara lämpligt att beskriva vad reserven inte skall täcka. Reserven skall inte avse risken för framtida förluster i befintlig kreditstock, som beror på framtida händelser, utan skall endast avse förluster på grund av per balansdagen inträffade händelser.
Om en kreditstock på grund av sin karaktär har en extra hög risk för framtida förluster, förutsätts detta kompenseras med en högre ränta. Finns inte denna räntekompensation för den förhöjda risken, kan argumenteras för att verkliga värdet på fordran är lägre än det nominella värdet. Det är dock inte i enlighet med Finansinspektionens anvisningar att räkna om värdet på en lånefordran med en ny diskonteringsränta med hänsyn till att risken har ökat. Det kan även noteras att denna typ av värdering till verkligt värde ej heller är tillämplig på egen utlåning (”originated loans”) enligt IAS 39.
Internationell praxis
I USA ägnas stor uppmärksamhet åt den övergripande reserveringsnivån och huruvida de totala reserverna är tillräckliga för att täcka sannolika förluster. En stor del av den totala reserveringen består normalt av generella reserver.
I andra länder, däribland Sverige, har fokus inriktats på individuell bedömning av fordringarna. Denna individuella syn har i exempelvis Storbritannien kompletterats med en generell reservering för inträffade, ännu ej identifierade, förluster.
I Barclays årsredovisning för 2000 formuleras dessa principer enligt följande:
”The provision raised consist of an element which is specific to
* individual counterparties or (= gamla lydelsen FFFS 2001:19, 4 kap. 8 §)
* homogeneous portfolio of lendings (= FFFS 2001:19, 4 kap. 10 §)
and also
* general element which, while determined as reflecting losses already whitin the lending book, cannot be specifically applied.” (= nya tillägget till FFFS 2001:19, 4 kap. 8 §)
I Barclays bokslut per 31 december 2000 utgör den gruppvisa reserven 32 % av totala reserven för kreditförluster.
Utvecklingen av kreditriskverktyg och modeller under 1990-talet har möjliggjort användandet av mer sofistikerade metoder för avsättning till generella reserver. Modeller som beskrivs både i USA och England utgår ofta från ett ”expected loss” antagande likt nedan:
Totalt reserveringsbehov = (Kreditvolym) × (Sannolikhet för fallissemang) × (Procentuell förlust vid fallissemang)
I detta exempel på modell framkommer den generella reserven som en restpost om man från det totala reserveringsbehovet subtraherar de individuella reserveringarna. Vi tycker inte att modeller av denna typ överensstämmer med ansatsen i Finansinspektionens föreskrift. Skälet är att modellen fokuserar på det totala reserveringsbehovet. Det individuellt identifierade reserveringsbehovet får en sekundär betydelse, och påverkar inte den totala reservens storlek.
International Accounting Standards (IAS)
I IAS 39 (Financial Instruments) beskrivs de grundläggande principerna för värdering av egen utlåning (”originated loans”). Finansinspektionens nya föreskrifter är utformade i enlighet med dessa grundläggande utgångspunkter. Innebörden är att en fordran skall värderas till nuvärdet av det framtida betalningsflödet. Vidare anger IAS 39 att värdering kan ske individuellt eller gruppvis. Det finns dock ett par skillnader i tillämpningen mellan IAS 39 och Finansinspektionen:
Enligt IAS 39 är det endast ”individually significant loans” som måste värderas individuellt. Övriga lån värderas gruppvis. Detta innebär att färre lån kan komma att värderas individuellt än enligt Finansinspektionen.
För de lån som är föremål för gruppvis reservering skall reserven beakta inträffade ej identifierade förluster. Skillnaden mot Finansinspektionen är dock att fordringar som värderats individuellt inte dessutom får ingå i en grupp som värderas kollektivt. Därmed omfattas de individuellt värderade fordringarna inte av reserveringen för inträffade men ej identifierade förluster.
Under hösten 2001 diskuterade IASBs styrelse frågan om värdering av lånefordringar. Dels diskuterades huruvida individuellt värderade lån även borde få ingå i en grupp för kollektiv värdering. En majoritet av styrelsen ansåg att så borde vara fallet men det noterades att detta skulle kräva en förändring av nuvarande tillämpning av IAS 39. Vidare enades styrelsen om att det behövs mer vägledning kring tillämpningen av gruppvisa reserveringar. På styrelsemötet i januari 2002 enades styrelsen om att IAS 39 skall ändras så att individuellt bedömda fordringar skall ingå i underlaget för den gruppvisa reserven. Detta torde innebära att det inte kommer vara några principiella skillnader mellan Finansinspektionens föreskrifter och kommande utformning av IAS 39.
Förslag på modell för praktisk tillämpning
Även om den nya principen för gruppvis reservering framstår som logisk och naturlig, uppkommer flera svåra tillämpningsfrågor. Finansinspektionen går inte närmare in på hur den gruppvisa reserven bör beräknas, men säger att reserveringarna skall göras utifrån en konsekvent tillämpning av logiska och tillförlitliga metoder.
Problemen består i att reserveringen skall avse förluster som förväntas identifieras i framtiden men som beror på redan inträffade händelser. Viss ledning kan fås genom att studera de modeller som tillämpas inom sakförsäkringsbolag vid beräkning av reserver för ”ibnr” (Incurred But Not Reported). Vi tror dock att en mer förenklad modell är att föredra. Skäl till detta är att osäkerheten i beräkningen i första hand torde bero på svårigheten att göra rätt antaganden och inte på modellens utformning.
En modell för beräkning av den gruppvisa reserven kan utformas enligt följande:
Gruppvis reserv = A * F / 12
A = antagande om individuellt identifierade förluster under kommande 12 månaders period,
F = genomsnittlig fördröjning i månader från att en händelse som ger upphov till en förlust inträffar, tills förlusten blir identifierad på en individuell kredit.
Exempel:
Ett kreditinstitut har bedömt att F i formeln är 6 månader. Vidare antas att företaget vid varje bokslut exakt lyckas förutse kommande års individuellt identifierade kreditförluster. Institutet får då följande utveckling på sina redovisade kreditförluster under år 1 till 5:
(Mkr) | 0 | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
|---|---|---|---|---|---|---|
Individuella kreditförluster (resultaträkningen) | − 4,0 | − 7,0 | − 14,0 | − 16,0 | − 7,0 | |
Utgående gruppvis reservering (balansräkningen) | 2,0 | 3,5 | 7,0 | 8,0 | 3,5 | 2,0 |
Kostnad för gruppvis reservering (resultaträkningen) | − 1,5 | − 3,5 | − 1,0 | 4,5 | 1,5 | |
Total kostnad för kreditförluster (resultaträkningen) | −5,5 | − 10,5 | − 15,0 | − 11,5 | − 5,5 |
År 1 var de individuella kreditförlusterna 4,0 Mkr. Den utgående gruppvisa reserven år 0 baserades på att företaget kunde förutse detta och därför reserverades 6/12 av 4,0 Mkr = 2,0 Mkr i bokslutet år 0. Bedömningen för år 2 var att de individuella förlusterna skulle öka till 7,0 Mkr och därför ökades den gruppvisa reserven i bokslutet år 1 med 1,5 Mkr till 3,5 Mkr. Detta innebar att de totala redovisade kreditförlusterna år 1 uppgick till 4,0 Mkr + 1,5 Mkr = 5,5 Mkr.
Diagram 1 (se nästa sida) visar de individuella respektive totala kreditförlusterna när exemplet utökas till att omfatta 20 år. [Diagram 1 återges ej här. Se tryckt version, red.anm.]
Kurvan för ”individuella förluster” visar hur kreditförlusterna skulle redovisats enligt den tidigare principen. Kurvan för ”totala kreditförluster” visar redovisade kreditförluster (individuella och gruppvisa) enligt den nya principen.
Två effekter uppkommer med avsättningen till den gruppvisa reserven. Dels tidigareläggs upp- och nedgångar i kurvan, dels blir kurvan utjämnad. Utjämningen av kurvan blir tydligast åren 10 till 15 då de individuellt identifierade förlusterna varierar upp och ned varje år. Under de första 10 åren utvecklas de individuella förlusterna enligt en jämn 5-års cykel, och utjämningen blir mindre påtaglig.
Effekten med den tidigare redovisningen av upp- och nedgångar torde vara i enlighet med intentionen i föreskriften. Den utjämnande effekten anser vi också vara positiv. Enstaka år med höga kreditförluster, som år 17 i exemplet, ger sannolikt inte en rättvisande bild av när dessa förluster uppkom. Modellen (och den nya redovisningsprincipen) baseras på antagandet att viss del av de förluster som identifierades år 17 beror på händelser som inträffade redan år 16. Då bör även viss del av kostnaden redovisas detta år.
Formelns olika delar
Antagande om kommande års individuellt identifierade förluster (A i formeln)
A i modellen bör i princip motsvara de budgeterade individuella förlusterna för kommande 12 månadersperiod. Skäl för detta är att en budget rimligtvis beaktar:
alla de typer av händelser som skall påverka storleken av den gemensamma reserven (exempelvis förändringar i globala, lokala och branschspecifika ekonomiska och affärsmässiga förhållanden),
kreditstockens uppdelning i olika grupper av krediter samt förändringar i denna struktur,
kommande återvinningar (det är rimligt att inträffade ännu ej identifierade återvinningar reducerar reservens storlek).
Eftersom budgeten inte inkluderar förluster som redan är individuellt reserverade, skall den beräknade reserven enligt modellen inte heller reduceras med den individuellt beräknade reserven. Jämför detta med den principiella modell som vi refererar till under avsnittet om internationell praxis. Den modellen baseras på en annan utgångspunkt i detta avseende.
Det kan också vara en praktisk fördel att tillämpa en modell som baseras på budgeten eftersom budgeterade individuella kreditförluster är en uppgift som torde finnas tillgänglig i alla kreditinstitut.
Det är dock inte säkert att A helt skall överensstämmer med kommande års budget. Exempelvis kan budgeten påverkas av en förväntad ökning av kreditstocken. Till den del de budgeterade individuella kreditförlusterna är hänförliga till nya kontrakt som inte finns i balansen per bokslutsdagen bör A reduceras med hänsyn till detta.
Det är direkt olämpligt att, istället för budgeten, basera A på innevarande års utfall. Detta är dels teoretiskt fel, dels leder det till att upp- och nedgångarna i kurvan förstärks istället för att utjämnas. Rimliga avvikelser mellan antagande om A och utfall har dock inte någon avgörande negativ inverkan varken på utjämningen av kurvan eller kurvans förskjutning i tiden. Detta illustreras i diagrammet nedan [Diagram 2 återges ej här. Se tryckt version, red.anm.] vilken visar kurvan för de totala redovisade kreditförlusterna om beräkningen av den gruppvisa reserven varje år baseras på ett antagande om A som avviker +20 % eller -20 % från verkliga utfallet. Om avvikelsen är positiv eller negativ baseras på slumpmässigt utfall av ”krona eller klave”.
Det finns flera olika modeller som kreditinstitut använder för att bedöma sannolika förlustnivåer. I större banker baseras ofta dessa bedömningar på modeller där krediterna grupperas i riskklasser. De olika klasserna representerar då olika höga sannolikheter för framtida förluster. Korrekt klassificering och migrationen mellan klasserna får en avgörande betydelse för A och därmed storleken på den gruppvisa reserven. Att beskriva olika modeller för bedömning av förluster är dock inte syftet med denna artikel.
Fördröjning från inträffad händelse till individuellt identifierad förlust (F i formeln)
Att göra antagande om F innebär flera svårigheter. Dels torde det ofta saknas historiska mätningar och statistik av detta. Och, för att över huvud taget kunna mäta F måste det definieras vilka typer av händelser som skall anses ge upphov till förluster. Dessutom är det rimligtvis så att olika typer av händelser kan förväntas ge upphov till olika värden på F.
Att det överhuvudtaget finns en fördröjning mellan att en händelse inträffar och att förlusten identifieras individuellt beror på flera faktorer. Exempelvis är det ofta så att en individuell förlustrisk identifieras först när gäldenären är sen med sina betalningar. Då är fördröjningen bland annat kopplad till längden på betalningsperioderna för lånet. Fördröjningar av denna typ beror främst på utformningen av de interna rutinerna inom ett kreditinstitut för att fånga upp information om osäkra fordringar.
Utöver detta uppkommer frågan på vilket sätt generella händelser som påverkar en grupp fordringar skall beaktas vid bedömningen av F. En nedgång i konjunkturen för en viss bransch innebär sannolikt att de framtida individuellt identifierade förlusterna kommer att öka. Att händelser av denna typ skall påverka storleken på den gruppvisa reserven framgår klart av Finansinspektionens föreskrifter och råd. Frågan är bara vilken fördröjning i tiden man bör räkna med. Det är möjligt att hänsyn till betydande makroekonomiska händelser kan motivera en ökning av F, men i första hand torde dock konjunkturförändringar påverka storleken på den gruppvisa reserven genom att bedömda framtida individuella förluster (A i formeln) ökar.
Det kan argumenteras för att F bör vara olika för olika grupper av fordringar. En differentiering av värdet på F är givetvis fullt möjlig att göra vid tillämpning av modellen.
I USA förekommer uppfattningen att en genomsnittlig fördröjning på 8–12 månader är ett okontroversiellt antagande. Det är i praktiken inte ovanligt att totala reserven för förluster i amerikanska kreditinstitut motsvarar ett års förväntade framtida förluster. Det bör dock noteras att dessa antaganden inte alltid är jämförbara med F i vår modell eftersom de amerikanska beräkningarna ibland avser både de individuella och generella reserverna. Av vad vi erfar är dock inte US GAAP särskilt precist i hur detta antagande skall göras i praktiken. I anvisningar för tillämpning av IAS 39 anges att fördröjningar på mer än 12 månader torde vara svårt att motivera.
Ett antal mindre institut som vi intervjuade för ett år sedan var då av den preliminära uppfattningen att de hade så bra individuell kontroll på sina krediter att behovet av gruppvis reservering var litet. Vid tillämpning av vår modell innebär detta de facto att dessa institut anser att F är nära noll för deras del. Vi tycker dock det är tveksamt att hävda ett värde på F som är lägre än 2–3 månader. Vi menar att en sådant bedömning rimligtvis måste baseras på antaganden som inte är i enlighet med intentionerna i Finansinspektionens föreskrift.
En annan mer teknisk aspekt på F är vilken effekt på redovisningen olika antaganden om F får. Om F sätts till noll blir det ingen skillnad mellan kurvorna för individuella- och totala kreditförluster. Om istället F sätts till 12 månader blir effekten att redovisade kreditförluster tidigareläggs ett år jämfört med den gamla principen. Någon utjämning uppkommer dock inte utan kurvan över totala förluster kommer i princip ha lika stora svängningar som om enbart identifierade förluster redovisas. Den största utjämningseffekten uppnås när F sätts till 6 månader.
Antagandet om F skall givetvis baseras på unika förhållanden i varje kreditinstitut. Av betydelse är då exempelvis de interna rutinerna för löpande uppföljning och bedömning av individuella förlustrisker. Vi menar att det mått på F som olika kreditinstitut kommer tillämpa inledningsvis måste prövas och utvärderas löpande baserat på en konsekvent tillämpad mätteknik. Vi tror dessutom att avsättningar till gruppvisa reserver vid tillämpning av IAS 39 kommer kräva väl underbyggda och konsekventa antaganden.
Avslutning
Det blir mycket intressant att följa utvecklingen av hur kreditinstituten kommer fastställa den gruppvisa reserven. Vår förhoppning är att beskrivningarna i årsredovisningar och kvartalsrapporter av hur reserven beräknas kommer vara tydliga och i enlighet med de omfattande upplysningskraven i Finansinspektionens föreskrifter. Detta skulle ge förutsättningar för en successiv utveckling mot ett samstämmigt synsätt och en enhetlig tillämpning av de nya reglerna.
Källor
American Institute of Certified Public Accountants, 2002, Exposure Draft, Proposed Statement of Position – Allowance for Credit Losses
af Jochnick K., Mettinger B-A., 1997, ”Kommentar till Tegin och Wolrath: Generella reserveringar och andra frågor om värdering av bankernas utlåning ”, Balans, nr 10, s. 40–42
Baselkommittén, 1999, ”Sound Practices for Loan Accounting and Disclosure ”
Finansinspektionen, 1999, ”Kreditinstitutens lån – värdering och upplysning ”
Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2001:19) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag
PricewaterhouseCoopers, Banking – A Regulatory, Accounting and Auditing Guide
Tegin Å., Wolrath E., 1997, ”Behövs ett nytt sätt att redovisa kreditförluster? ”, Balans, nr 6–7, s. 7–14
Auktor revisor Johan Månsson och civ. ek. och doktorand Peter Nilsson är verksamma vid Öhrlings PricewaterhouseCoopers avdelning Financial Services i Stockholm.