Från och med den 23 februari 2001 är SAS ett ”vanligt” bolag med säte i Stockholm. Årsredovisningen skall följaktligen upprättas enligt svenska regler, vilket också SAS säger att man gjort. I avsnittet om redovisningsprinciper sägs att SAS bokslut är upprättat enligt god redovisningssed i Sverige vilken bygger på ÅRL och rekommendationer från Redovisningsrådet.

Tidigare har SAS, i sin egenskap av ett nordiskt bolag, upprättat sin redovisning i enlighet med IAS. Vad bolaget hävdar är att ”eftersom där ej förelåg någon skillnad i koncernens resultat och finansiella ställning mellan tillämpning av IAS och god redovisningssed i Sverige föranleder anpassningen till god redovisningssed i Sverige ej omräkning av föregående år”.

När jag granskade SAS årsredovisning för 2000 pekade jag på framför allt tre områden där det fanns uppenbara skillnader mellan IAS och svenska regler. Det gällde finansiella instrument, upplysningar om valutadifferenser och pensioner. De påpekande som gjordes då, har samma relevans idag.

Inledningsvis några ord om det ”nya” SAS. Det har alltså bildats genom en sammanläggning av samtliga tillgångar och skulder i de tre nationella bolagen ”enligt principen för företag under gemensam kontroll”. Någon sådan princip finns dock inte. Redovisningsrådets rekommendation om koncernredovisning undantar transaktioner mellan företag under gemensam kontroll. Vad SAS avser är sannolikt att man inte gjort någon omvärdering av tillgångarna utan att de tagits in till redovisade värden. Detta är alltså förenligt med god redovisningssed men det vore inte fel utgå från verkliga värden. Hur själva sammanläggningen gjorts framgår inte i detalj och jag har därför inte gått in på den.

Finansiella instrument

SAS princip för värdering av finansiella instrument samt den information som lämnas i not är i stort sett oförändrad jämfört med 2000. Principen är att valutaterminer, -swapkontrakt, -optioner samt ränteswapkontrakt redovisas till dagsvärden och alla värdeförändringar redovisas ingår i resultatet. När derivaten används för säkringsredovisning redovisas resultateffekten vid kontraktens förfallodag. Av en tabell, ny för i år, framgår att den orealiserade vinsten uppgår till knappt +200 msek.

Enligt min bedömning är det helt klart att den angivna principen inte är förenlig med ÅRL eftersom lagen inte tillåter att finansiella instrument värderas över anskaffningsvärdet. Det går dock inte att se med hur mycket årsresultatet överskattats. Av tabellen framgår nämligen inte hur stor del av beloppet som avser derivat som utgör säkringsinstrument. Det skulle alltså till och med kunna vara så att hela beloppet är hänförligt till säkringstransaktioner. Men i så fall är beskrivningen av redovisningsprincipen, liksom texten i anslutning till tabellen klart vilseledande.

Upplysningar om valutadifferenser

RR 8, Redovisning av effekter av ändrade valutakurser, föreskriver att företag skall lämna upplysning om, bland annat

  1. det belopp med vilket valutakursdifferenser påverkat periodens resultat för respektive resultatbegrepp

  2. i vilken utsträckning som kursdifferenser i eget kapital reducerats genom säkringsåtgärder

  3. hur sådana säkringar påverkat periodens resultat samt

  4. storleken av orealiserade vinster och förluster på säkringsinstrumenten.

Så vitt jag kan se återfinns ingen av dessa uppgifter. Beträffande b), det vill säga säkringar av utländska nettoinvesteringar, är det dock sannolikt att sådana saknas. När det gäller a) kan tilläggas att SAS informerar om ”Valutans inverkan på SAS koncernens resultat” i en tabell. Det vanliga är att den informationen visar hur resultatet skulle ha påverkats om de valutakurser som gällde föregående år hade kvarstått oförändrade under det aktuella året. Sådan information är värdefull eftersom den hjälper läsaren att förstå varför resultatet påverkats. Informationen ersätter dock inte kravet på upplysning om kursdifferenser. I SAS fall tillkommer att tabellen är svårtolkad. Slutligen, när det gäller d) lämnas alltså information, men genom att man inte skiljer mellan säkringsinstrument (som inte påverkat årets resultat) och andra derivat (som SAS uppger har påverkat resultatet) kan inte informationen tolkas.

Kursvinster i finansnettot

Av den tabell där SAS redovisar valutans inverkan på resultatet framgår att finansnettot påverkats med +317 mkr. Mot bakgrund av att SAS har en betydande nettoskuld, att en stor del av denna är nominerad i utländska valutor och att kronan försvagats är det förvånande.

Förklaringen ges i kommentaren till resultatet. Där sägs att ”den del av realisationsvinsten som vid sale leaseback av flygplan, uppkommit till följd av den höga US dollarkursen har påverkat finansnettot positivt med 492 Mkr”. Not 35, Resultat vid försäljning av anläggningstillgångar, visar att den totala realisationsvinsten uppgår till 1.826 mkr. I resultaträkningen har dock denna reducerats med 492 mkr; ett belopp som alltså redovisats i finansnettot.

Innebörden är att SAS betraktar sina flygplan som dollartillgångar, vilket motiveras av att priserna på såväl nya som begagnade plan noteras i dollar. Att priserna fastställs i dollar var också anledningen till att, när den svenska kronan frikopplades 1992, SAS hade nog gärna sett att det hade varit möjligt att skriva upp värdet på sin flotta för att kompensera för förlusterna på utlandslånen.

En sådan uppskrivning var dock inte möjlig eftersom den skulle strida mot IASC:s valutarekommendation. Flygplanen skall redovisas med utgångspunkt från rapportvalutan, det vill säga svenska kronor, vilket i sin tur leder till att en eventuell reavinst utgör skillnaden mellan vad som erhålls och det redovisade värdet.

Den uppdelning som SAS gjort har ett analytiskt intresse men är, enligt min uppfattning inte förenlig med god redovisningssed.

Pensioner

Beskrivningen av principen för redovisning av pensioner är i stort sett oförändrad jämfört med år 2000. Skillnaden är att man i år utelämnat den inte oviktiga upplysningen att principen är ”baserad på beräkningssättet enligt FAS 87 och i samsvar med IAS 19”, det vill säga dels den amerikanska, dels den internationella rekommendationen om pensioner. Möjligen vill SAS få det att framstå som att dess redovisning av pensioner, som alltså bygger på de internationella rekommendationerna, utgör god redovisningssed i Sverige. Så är dock inte fallet, i varje fall inte för närvarande. En svensk rekommendation baserad på IAS 19 kommer antagligen träda i kraft först 2004. Det är inte acceptabelt att tillämpa utländska rekommendationer när det finns svenska regler.

En förklaring till att SAS håller fast vid en princip för pensionsredovisning baserad på internationell rekommendationer, är sannolikt att bolaget anser sig få stöd för att tillgodoräkna sig en andel av överskottsmedlen i Alecta (SPP). För år 2000 uppgick det belopp som SAS redovisar som tillgång i balansräkningen (skillnad mellan värdet på avsatta medel och pensionsförpliktelserna) till 3,6 miljarder. Det motsvarade i stort sett vad som allokerades till SAS 1999, nämligen 3,1 miljarder. År 2001 har tillgången ökat med 1,6 miljarder, ett belopp som i stort sett motsvarar årets pensionspremier. Även om det inte sägs i klartext, framstår det som sannolikt att premierna huvudsakligen avser Alecta och att SAS bedömning är att inbetalningen egentligen var obehövlig eftersom Alecta redovisar ett överskott.

Jag förstår logiken men anser ändå att det är uppenbart att en sådan redovisning inte är förenlig med Akutgruppens uttalande om redovisning av SPP-medel. I det utkast till pensionsrekommendation som Rådet publicerat, baserad på IAS 19, framfördes också uppfattningen att Alecta/SPP inte är en sådan plan som ger arbetsgivaren rätt att tillgodoräkna sig eventuella överskott.

Kostnader för in- och utfasning av flygplan

Den not som anger SAS realisationsresultat innehåller ytterligare en avdragspost, nämligen 684 mkr som beskrivs som ”kostnader vid in- och utfasning av flygplan”.

I redovisningsprincipen för materiella anläggningstillgångar finns en kommentar. Där står att i samband med större utskiftningar av flygplansflottan uppkommer merkostnader till exempel i form av utbildning. SAS belastas även av merkostnader vid utfasning av flygplan till exempel för bibehållande av besättning samt nedskrivning av överblivet material. Dessa merkostnader reducerar realisationsresultat vid försäljning av flygplan.

Ett beslut om att sälja ut en viss flygplanstyp är en sådan händelse som kan föranleda avsättningar eller nedskrivningar enligt RR 16 och 17. Det kan uppfattas som naturligt att sådana kostnader reducerar realisationsvinsten vid försäljningen. Det är däremot inte naturligt att kvitta vinster vid försäljning av gamla plan mot kostnader som uppkommer vid förvärv av nya plan. Enligt min uppfattning strider det mot förbudet att kvitta intäkter och kostnader enligt såväl ÅRL (2 kap. 4 §) som IAS 1/RR 22.

Några övriga synpunkter

Kassaflödesanalysen uppfyller inte kraven i RR 7. Av årsredovisningen framgår bland annat att SAS både aktiverat ränteutgifter och genomfört konverteringar av lån utan att detta anges i anslutning till kassaflödesanalysen vilket står i strid med punkterna 37 och 38 i RR 7.

Av skattenoten framgår att skatteeffekt av icke avdragsgilla kostnader uppgår till 192 mkr. Icke avdragsgilla kostnader uppgår alltså till nära 700 Mkr. Sannolikt förklaras merparten av EU-böterna på ca 350 mkr. Därtill kommer goodwillavskrivningarna på 20 mkr. En förklaring hade varit välkommen.

SAS torde vara det svenska företaget som har de mest omfattande åtagandena för leasing. Den helt övervägande delen i form av operationella kontrakt. För att bedöma den finansiella ställningen räcker det alltså inte med att se på den officiella balansräkningen. SAS hjälper till genom att beräkna ett nyckeltal som beskrivs som ”den viktigaste parametern för värdeskapande i verksamheten och därmed SAS koncernens huvudfokus”, nämligen kassaflödet i förhållande till genomsnittligt sysselsatt kapital (CFROI).

I beräkningen av sysselsatt kapital ingår kapitaliserat leasingkapital med 15 miljarder. I kapitalet ingår ett belopp hänförligt till de flygplan som leasas. Branschpraxis är tydligen att det värdet erhålles genom att multiplicera årshyran med en faktor 7. Det bedöms alltså som ointressant att ta det faktiska nuvärdet av leasingavtalen eftersom de kan vara mycket korta och därmed resulterar i ett lågt nuvärde. Ändå skulle det nog vara enklare att begripa om SAS hänvisat till den beräkning av marknadsvärdet av flottan, inklusive leasade plan, som finns på efterföljande sida. Av den beräkningen framgår att det verkliga marknadsvärdet ligger nära det som erhålls med den schablonmässiga 7-metoden.

Även om SAS valt en beräkningsmodell som resulterar i en större kapitalbildning är det ändå diskutabelt om den återspeglar verkligheten. De leasar som beaktats vid beräkningen av CFROI omfattar nämligen endast flygplanen. Av en not till balansräkningen framgår att om man tar med alla operationella leasar, det vill säga också de som exempelvis ingåtts för hangarer och hotell, så uppgår det odiskonterade värdet till nära 40 miljarder. Eftersom täljaren inkluderar alla verksamheter, inklusive hotellrörelsen, borde rimligen alla tillgångar som hyrs ingå i kapitalmåttet.

Täljaren i CFROI, det vill säga det som betecknas som ett kassaflöde, utgörs av rörelseresultatet före avskrivningar enligt resultaträkningen med tillägg för årets leasingavgifter för flygplan. Att beteckna detta som ett kassaflöde tycker jag är att missbruka språket. Vad det handlar om är ju ett resultat före kapitalkostnader och inte ett kassaflöde. Som sådant tycker jag det är ganska ointressant. Att bortse från kostnaden för kapitalförslitning i ett så kapitalintensivt företag som SAS är missvisande. Visserligen är det inte ovanligt att finansanalytiker lägger tillbaka avskrivningar vid beräkningen av ett så kallat operativt kassaflödet, men då gör de i stället avdrag för investeringar.

Apropå leasing, informerar SAS om att de ”frigjort kapital” genom att sälja bland annat sina hangarer för cirka 3 miljarder med en realisationsvinst på 805 mkr. Fastigheterna hyrs tillbaka över en 20-årsperiod. Det sägs att ”kostnaden för hyran är neutral jämfört med ett ägande”. Åter igen tycker jag det handlar om ett missbruk av språket, både vad gäller påståendet om att man frigjort kapital och att kostnaden att hyra är densamma som kostnaden att äga. I RR 11, Intäkter, sägs att ”i vissa fall kan fastigheter säljas med ett visst fortsatt engagemang från säljarens sida, så att med äganderätten förknippade risker och förmåner inte har överförts”. Jag tror att det är en god beskrivning av SAS hangarförsäljning. De risker som SAS bär torde inte skilja sig nämnvärt från de som följer av ett direkt ägande. Därför tycker jag att det är närmast självklart att detta rör sig om ett lån där fastigheterna lämnats som säkerhet. Så skulle transaktionen med stor säkerhet redovisats enligt de amerikanska reglerna som på det här området, enligt min uppfattning, ger en riktigare redovisning och som inte medger att man tar fram en vinst.

Slutligen, det är svårt att förstå vad som avses med att kostnaden för leasing är densamma som för ett ägande. Visserligen kan jag förstå att avskrivningskomponenten initialt blir lägre eftersom leasingavgifter normalt utgår från en annuitetsberäkning. Det är ju dock bara en periodiseringseffekt. Över tiden måste avgiften bli högre eftersom den inkluderar ersättning för kapitalbindningen.

Docent Rolf Rundfelt publicerade under 13 år boken ”Tendenser i börsbolagens årsredovisningar” tillsammans med Stockholmsbörsen och Bokföringsnämnden. Boken ges inte ut längre, men Rolf Rundfelt, som också är ledamot i Redovisningsrådet, fortsätter att studera börsbolagens årsredovisningar. Balans publicerar löpande några av hans kommentarer.