En ”återställare” i lagstiftningssammanhang av det positiva slaget för den enskilde är det förslag som Utredningen om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer har lagt fram i betänkandet Företrädaransvar (sou 2002:8).

Betänkandet har varit ute på remiss och remisstiden gick ut den sista april. Utredningen föreslår att lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 januari 2003 och att omformuleringen av 12 kap. 6 och 6 a §§ skattebetalningslagen (SBL) skall träda i kraft omedelbart och omfatta såväl pågående som nya mål.

Bakgrunden till de förslag vi nu fått är att domstolar, myndigheter och organisationer, bl.a. Sveriges Industriförbund, sedan SBL:s tillkomst har hävdat att den ändring av företrädaransvaret som gjordes i lagtexten lett till en skärpning av ansvaret, trots att motsatsen hävdades i lagens förarbeten. När så Högsta domstolen – i en fråga om retroaktiv tillämpning av lagstiftningen – konstaterade att den utformning som bestämmelsen i 12 kap. 6 § SBL fått väl kunde tänkas innebära en skärpning fann riksdagens skatteutskott att det borde göras en analys av rättsläget. En sådan analys med förslag till lagändringar har gjorts i det nu framlagda betänkandet. Även andra näraliggande frågor behandlas i betänkandet. Här följer en sammanställning av förslagen i korthet med några kommentarer.

Omformuleringen av 12 kap. 6 § SBL

Enligt tidigare reglering gällde att det allmänna hade att visa att en underlåten betalning hade skett uppsåtligen eller berodde på grov oaktsamhet hos företrädaren för att denne skulle bli personligt betalningsansvarig för den juridiska personens skatteskulder. Sedan SBL infördes 1997 ankommer det emellertid på företrädaren att visa om det föreligger några särskilda befrielsegrunder. Det är således numera företrädarens uppgift att visa att denne inte haft sådan insikt att han haft anledning att räkna med att betalning av skatten inte skulle kunna ske i rätt tid. Innebörden av detta är att bevisbördan flyttats från det allmänna till företrädaren.

Utredningen har gjort en omfattande systematisk sammanställning av Högsta domstolens praxis vid utdömande av personligt betalningsansvar. Med sammanställningen som utgångspunkt har utredningen sedan formulerat de nya subjektiva rekvisiten för betalningsansvar.

Mot bl.a. denna bakgrund konstaterar utredningen att en omformulering av 12 kap. 6 § SBL är nödvändig för att säkerställa att rättsläget blir oförändrat. Utredningen föreslår därför att det i 12 kap. 6 § SBL införs ett krav på att företrädaren skall ha insett eller skäligen bort inse att skatten inte skulle kunna betalas i tid. En insikt formulerad på detta sätt omfattar såväl det tidigare subjektiva rekvisitet uppsåt som rekvisitet grov oaktsamhet om fråga är om en företrädare som haft ett bestämmande inflytande i den juridiska personen. Av lagtexten framgår därför också att det med företrädare avses en person med sådant inflytande. Om företrädarens underlåtenhet varit ursäktlig, har denne dock i hittillsvarande praxis inte ansetts ha förfarit grovt oaktsamt. En undantagsregel för dessa fall införs således också. Möjlighet att jämka betalningsskyldigheten vid särskilda skäl kvarstår oförändrad i enlighet med vad som gällde före SBL:s tillkomst.

Förfarandet

Mål om företrädaransvar handläggs som dispositiva tvistemål i allmän domstol, dvs. mål där förlikning är tillåten. Utredningen som haft i uppdrag att undersöka om förfarandet behöver förändras har funnit att en förutsättning för att en förändring skall kunna ske är att möjligheten att på frivillig väg komma överens om betalningsansvaret måste finnas kvar i någon form. Främst mot bakgrund av det olämpliga i att skattemyndigheten som part i förlikningsförhandlingar även skulle vara beslutande myndighet, har utredningen funnit att det inte kan komma i fråga att skattemyndigheten skall fatta beslut om företrädaransvar.

Utredningen föreslår i stället att beslut om betalningsansvar enligt 12 kap. 6 § SBL skall fattas av allmän förvaltningsdomstol i stället för allmän domstol. Företrädaransvaret har på många sätt ett naturligt samband med den förvaltningsrättsliga rättsskipningen. Det mest grundläggande sambandet är att betalningsansvaret avser en skattefordran och att företrädaren är att anse som skattskyldig. Dessutom konstaterar utredningen att den grundläggande skattefrågan, dvs. den juridiska personens skatteskuld som företrädaransvaret avser, prövas av allmän förvaltningsdomstol och domstolens ställningstagande har i vart fall ett högt bevisvärde vid prövningen av företrädaransvaret. Ett förfarande där såväl företrädaransvaret som den grundläggande skattefrågan handläggs vid samma domstol medför därför inte minst processekonomiska fördelar.

Vid handläggning av mål om företrädaransvar vid allmän förvaltningsdomstol skall domstolen hålla muntlig förhandling om företrädaren begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Det införs även ett krav på att målen skall handläggas skyndsamt. Det kommer inte, liksom inte heller i skattemål, att krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

Möjligheten för parterna att ingå en utomprocessuell överenskommelse om betalningsansvaret anser utredningen har sådan stor betydelse att den skall finnas kvar. När parterna träffat en sådan överenskommelse är domstolen därefter förhindrad att pröva frågan om betalningsskyldighet. Överenskommelsen är i och med att den fullgjorts i alla delar ett beskattningsbeslut. För den enskilde innebär detta bl.a. att om han, efter att ha ingått ett avtal, ändå känner tvekan beträffande dess innehåll, kan utverka en domstolsprövning av betalningsansvaret genom att t.ex. låta bli att betala överenskommet belopp.

Utredningen föreslår även att företrädaren skall ha rätt att föra talan om den grundläggande skattefordran under förutsättning att den juridiska personen försatts i konkurs och att talan om betalningsskyldighet väckts vid domstol.

För företrädaren införs även möjlighet att få ersättning för sina kostnader enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m.

Vid vilken tidpunkt inträder företrädaransvaret

Utredningen har gjort ett förtydligande av gällande rätt i de fall där den juridiska personen bytt företrädare mellan tidpunkten för skattens ursprungliga förfallodag och den förfallodag som gäller enligt ett omprövningsbeslut. Oavsett om ett omprövningsbeslut fattas t.ex. först efter det att den juridiska personen har gått i konkurs kan den ursprunglige företrädaren göras ansvarig enligt reglerna om företrädaransvar om den ursprungliga förfallodagen går att fastställa. Först om ett omprövningsbeslut fattas efter att en ny företrädare tillträtt och beslutet innebär att bolaget påförs ytterligare inkomstskatt och den ursprungliga förfallodagen inte kan fastställas kan ansvar av den nye företrädaren utkrävas.

Kommentar

Med hänsyn till att utredningens direktiv inte tillåter en återgång till de tidigare rekvisiten uppsåt och grov oaktsamhet är den föreslagna formuleringen av företrädaransvaret en bra lösning. Den rättsfallsgenomgång som presenteras bör kunna ge en tämligen god vägledning vid hanteringen av ärenden om personligt betalningsansvar vid såväl skattemyndigheter som domstolar.

Utredningen har med förslaget om överenskommelse på ett konstruktivt sätt kommit fram till en bra lösning av en besvärlig processuell fråga. I detta sammanhang är det viktigt att framhålla vad utredningen betonar i författningskommentaren, s. 147 f., nämligen att skattemyndigheten inte kan fatta beslut om överenskommelse utan att först ha utrett att i det i vart fall finns förutsättningar för att väcka talan om sådant ansvar. Myndigheten måste således konstatera att såväl objektiva som subjektiva förutsättningar är uppfyllda innan beslut fattas om att träffa överenskommelse om frivilligt betalningsansvar. Det blir därmed inte längre möjligt för skattemyndigheterna att skicka ut kravbrev och inbetalningskort till företrädarna samtidigt som myndigheten ställer frågor för att ta reda på om det föreligger betalningsansvar eller ej.

Det är också viktigt att framhålla de allmänna förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet enligt förvaltningsprocesslagen. Mål om betalningsansvar är mål av ingripande karaktär och ofta av stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Mycket ofta saknar den som ställs till ansvar ekonomiska möjligheter till juridiskt biträde. Domstolarnas utredningsansvar blir här särkilt starkt. Rätten till muntlig förhandling är ett absolut självklart inslag i detta sammanhang.

Förtydligande av vid vilken tidpunkt företrädaransvaret inträder är ett viktigt klargörande särskilt mot bakgrund av att Riksskatteverket hävdat att både den ursprunglige och nya företrädaren kan göras ansvariga.

Eftersom syftet med omformuleringen är att företrädarna inte skall bli betalningsskyldiga i större utsträckning än före SBL – och detta hela tiden varit lagstiftarens syfte – är det naturligtvis mycket viktigt att snarast återställa rättsläget. Det är därför viktigt med skyndsam hantering av lagstiftningsärendet så att enskilda inte kommer i kläm i onödan.

Kerstin Nyquist är skattejurist hos Föreningen Svenskt Näringsliv. Hon medverkade senast i Balans nr 11/2000.