I Italien får inget revisionsföretag ha kvar en klient längre än nio år. Därefter måste företaget byta byrå. För Alessandro Stefani på Deloitte & Touche innebär detta att han efter år 2003 går miste om uppdraget som samordnare för den grupp revisorer som arbetar med Benetton – ett av Italiens mest profilstarka företag.

Jag möter Alessandro Stefani på ett av världens mest turistiska ställen: Markusplatsen i Venedig. Det lönar sig inte riktigt att säga: ”Jag är den som står där framme till vänster med kameran på magen”. Jag är ju inte direkt ensam. Men efter en stunds letande hittar vi varandra och Alessandro banar sig väg mellan duvorna.

Även om kontoret där han arbetar ligger i staden Treviso inne på fastlandet så har Alessandro sitt hjärta i Venedig. Det var här han studerade på universitetet (1984–89) och började sin bana som revisor. Dessutom finns flera av byråns klienter här, bland annat Cipriani, det mest prestigefyllda av Venedigs alla lyxhotell.

Det har förstås alltid funnits många turister i Venedig, men deras totala dominans är ändå relativt ny. Fram till för bara femtio år sedan hade flera större företag sina kontor i Venedig. Bland annat låg huvudkontoret för ett av Italiens största försäkringsbolag alldeles vid Markusplatsen. Men knepiga kommunikationer, oändliga strömmar av turister och små kontor har gjort att de flesta flyttat ut sin verksamhet.

Parallellt med detta minskar också befolkningen i Venedig kraftigt. För femtio år sedan bodde det 150 000 personer i staden. Idag är antalet invånare nere i ca 60000 samtidigt som 13 miljoner turister årligen besöker Venedig. En orsak till befolkningsminskningen är de höga levnadsomkostnaderna. Mat, restaurangbesök och annat är nästan dubbelt så dyrt som inne på fastlandet.

– Och boendet. I Venedig kostar det en förmögenhet! Jag skulle själv knappast ha råd med att bo här, konstaterar Alessandro Stefani alltmedan vi går genom gränderna för att hitta något ställe att slå oss ned på.

Men även om företagen lämnat Venedig så har de inte rört sig långt. Trakten kring Venedig (Venetien) och nordvästra Italien har en tillväxt som hör till den högsta i Europa. Arbetslösheten är praktiskt taget noll och det finns många intressanta företag i regionen. Medan triangeln Milano-Turin-Genua är något av basen för den tunga industrin med många internationella företaget så har det i nordvästra Italien vuxit fram många nya företag.

Bland annat så sker 90 procent av världens tillverkning av märkesglasögonbågar i området. Företaget heter Luxottica och tillverkar glasögonbågar av märken som Armani. För två år sedan köpte man också solglasögontillverkaren Ray-Ban från Bausch & Lomb och under 2001 återförsäljarkedjan Sunglass Hut.

Hög tillväxt

– Tillväxten är hög och det finns en stor flexibilitet hos företagen här. Många företag har tidigt blivit globala och snabbt vuxit utanför Italien. Här finns till exempel 50 procent av skotillverkningen i Italien och många har flyttat ut sin produktion till Östeuropa, framför allt Rumänien, fortsätter Alessandro.

Det mest intressanta av regionens företag – och det han själv huvudsakligen arbetar med – behöver knappast någon ytterligare presentation. Benetton är ett av världens mest väletablerade varumärken. Det världsomspännande klädföretaget har sitt huvudkontor inte långt från Venedig och uppdraget upptar en stor del av Alessandros tid.

– Benetton säljer idag mindre än 50 procent av sina produkter i Italien. Tyskland är den näst största marknaden med Japan som trea. Benetton är en oerhört intressant kund att arbeta med. Vi har varit deras revisorer sedan 1995. Teamet består av sju personer och jag har det övergripande ansvaret. I detta projekt är mer än femton av våra kontor inblandade så jag har mycket kontakt med dem alla. Det är ett oerhört intressant uppdrag som inneburit att jag fått möjlighet att studera och lära mig mer om vilka olika lösningar företaget valt i olika länder.

En annan trend är att allt fler miljöbaserade, forskningsinriktade företag etablerar sig i Venedig. Deras kunder är ofta offentliga uppdragsgivare och de finansierar sin verksamhet delvis med statligt stöd.

– Flera av våra kunder arbetar på olika sätt med forskning kring miljöfrågor i Venedig. Bland annat så studerar man vilka effekter utsläpp från alla båtar har på livet här i lagunen, berättar Alessandro.

Krångligt skattesystem

Revisionsarbetet i Italien påminner om det i Spanien. Skatteredovisningen är det centrala och de enda som behöver anlita en auktoriserad revisor är de ca 200 företag som är noterade på Milanobörsen samt ett mindre antal andra företag (bland annat factoring- och försäkringsbolag och företag med inkomster från dagstidningspublicering).

– Börshandeln omfattar väldigt få företag och i Italien finns det många, förhållandevis stora företag, som inte är registrerade på börsen.

I Italien är t.ex. en restaurang ett aktiebolag med begränsat ansvar, men det finns ingen lag som kräver att bolaget ska revideras. Alla mindre bolags bokslut är baserade på skattedeklarationen som granskas av speciella skattekonsulter eller skatterevisorer. Som man kan förvänta sig är skattesystemet oerhört komplicerat och det finns inte en företagare som klarar av att själv göra sina deklarationer. Därför finns det en stor marknad för skatte- och deklarationsbyråer.

– I Italien finns många självständigt verksamma revisorer. Det är de som har huvuddelen av uppdragen inom skatteområdet. Detta innebär att de flesta revisorer framför allt arbetar med skattedeklarationer och skatteredovisningar.

Som en följd av detta är de fem stora revisionsföretagen relativt små i Italien. Men sakta men säkert är en förändring på gång: Italien blir mer och mer likt resten av Europa.

– Jag tror inte att vi har fler anställda här i Italien än vad Deloitte & Touche har i lilla Danmark. Men de senaste åren har vi vuxit kraftigt. En anledning är att allt fler företag uppgår i internationella koncerner. Andra företag med internationell verksamhet väljer också att ha sin redovisning enligt den internationella standarden, eftersom det underlättar i deras kontakt med omvärlden. Sammantaget gör detta att marknaden för våra tjänster hela tiden ökar.

Måste byta byrå

En annan märklig regel (som Italien kanske är helt ensamt om) är att inget företag får ha samma revisionsbyrå i mer än nio år. Detta innebär att Deloitte & Touche efter år 2003 förlorar Benetton och att företaget då som en konsekvens antagligen byter revisorer i hela världen.

– Det är ett märkligt system, jag håller med. Jag känner inte till att det skulle finnas i något annat land. Syftet, gissar jag, är att man vill undvika ett beroende, fortsätter Alessandro Stefani.

Men vad händer när ni blir av med en stor kund, blir inte avbräcket stort?

– På tre år har vi fördubblat vår omsättning. Den dag då vi förlorar Benetton kommer det inte att vara något problem, vi kommer att ha gott om nya uppdrag.

Två karriärvägar

Eftersom revisorsarbetet sönderfaller i två delar (revision och skatterådgivning) finns det i Italien också två olika typer av auktoriseringar. I båda fallen krävs en treårig praktikperiod på ett företag som arbetar inom ett eller båda dessa områden. Själv har Alessandro en dubbel examen som ger honom rätt att arbeta både med revision och skattefrågor, även om han bara arbetat två år som skattekonsult.

Varför ville du bli revisor?

– En bra fråga. Delvis därför att jag var intresserad av att få arbeta på ett internationellt företag. Jag attraherades av att få arbeta med uppdrag för företag från andra länder och då kunde bara de fem stora revisionsföretagen ge mig den träning och utvecklingsmöjlighet som jag var intresserad av.

Åren 1988–90 arbetade Alessandro Stefani för ett lokalt företag. Därefter började han på dåvarande Price Waterhouse där han gick från att vara assistent till manager. 1998, när Price gick ihop med Coopers & Lybrand, bytte han till Deloitte & Touche.

Varför gjorde du det?

– Strategin för sammanslagningen var inte särskilt klar här i Italien och i vår region blev det hela rätt kaosartat. Jag tror inte att det kom igång på riktigt förrän två år efter resten av världen. Samtidigt var Deloitte & Touche välpositionerade, de hade och har större och intressantare kunder så för mig var detta en chans att få mer intressanta uppdrag.

Idag är Alessandro senior manager med siktet inställt på att bli partner om några år (”Jag hoppas, men man vet ju aldrig”).

Lönemässigt kan de som arbetar på de internationella revisionsbyråerna i Italien konkurrera med andra länder. Däremot så betalar de lokala skattkonsulterna lägre löner.

– Hos de lokala skattekonsulterna får assistenterna ofta inte något betalt alls under perioden fram till auktorisation. Det är något att tänka på om man tycker att vi betalar våra assistenter för lite. Annars är nog våra löner jämförbara med de klientföretagen betalar. De första året är lönen förmodligen lägre, men den ökar snabbt inom fem–sex år. Därefter beror det i hög grad på en själv. Vi har en del av lönen fast och en del rörlig, baserad på hur väl vi når våra mål.

Under sitt första år kan den som är assistent räkna med att tjäna motsvarande ca 120 000 kr efter skatt. Då är också det individuella avdraget till bland annat pensionssystemet avräknat.

– Det italienska pensionssystemet kostar mycket pengar. Den som arbetar inom den offentliga sektorn kan gå i pension vid 55 års ålder. Då är man fortfarande ung, men får ändå en bra pension. Detta innebär en stor belastning för landet, menar Alessandro Stefani.

Nödvändigt att modernisera

Även om Berlusconis regering inte har det bästa ryktet utanför Italien så menar Alessandro att den modernisering regeringen driver på många sätt är nödvändig.

– Bara om landet moderniseras kan vi konkurrera med Tyskland och andra länder i Västeuropa. Idag är förmodligen norra Italien klart konkurrenskraftigt jämfört med andra regioner i Europa medan de södra delarna ligger långt efter. Gapet inom Italien ökar också hela tiden. Att åka till södra Italien är som att åka till ett annat land, eller att flyttas femtio år tillbaka i tiden. Men visst är det charmigt – särskilt om man har semester.

* * *

Vi har pratat länge och espressokopparna är sedan länge urdruckna. Återigen omgivna av alla turister fortsätter vi vår promenad för att hitta ett lämpligt ställe för att ta bilder. Nere vid Rialto-bron hittar vi en av Benettons butiker (de är faktiskt inte så många, här i Venedig).

I kanalen nedan lockar gondoljärerna på nya kunder. Kanske vore det stället för en bild?

Har du själv åkt gondol någon gång, frågar jag Alessandro.

– Nej aldrig, aldrig i livet!

Visst är Venedig underbart, men vid gondoler där går gränsen, även för en revisor.

David Isaksson