Begränsa den framtida intjäningen till tre år!
Många frågor som aktualiseras av RR 9 Inkomstskatter beror på att redovisning av uppskjuten skattefordran och skatteskuld sker till nominella värden, det vill säga diskontering är inte tillåten. Det har sagts att den internationella förlagan, IAS 12 Income taxes, skall omarbetas så att det blir tillåtet, men än har det inte skett, varför vi får lösa dessa frågor på annat sätt. I den första av två artiklar diskuterar Stefan Kylebäck problemen.
Då flera företag för närvarande redovisar förluster på grund av rådande lågkonjunktur är frågan om uppskjuten skattefordran hänförlig till underskottsavdrag högintressant.
Redovisningsrådets rekommendation innehåller en regel som säger att en uppskjuten skattefordran som hänför sig till underskottsavdrag eller andra framtida skattemässiga avdrag skall redovisas i den utsträckning det är sannolikt att avdragen kan avräknas mot överskott vid framtida beskattning.
Vidare sägs i rekommendationen att villkoren för redovisning av uppskjutna skattefordringar avseende underskottsavdrag är desamma som för redovisning av uppskjutna skattefordringar som avser avdragsgilla temporära skillnader. I korthet innebär det att uppskjutna skattefordringar får redovisas om det finns motsvarande skattepliktiga temporära skillnader hänförliga till samma skattemyndighet och samma skattesubjekt som de avdragsgilla beloppen. De skattepliktiga beloppen skall dessutom förväntas påverka taxeringen i samma period som de avdragsgilla beloppen eller i perioder i vilka ett skattemässigt underskott hänförligt till den uppskjutna skattefordran kan förläggas. Vidare säger rekommendationen att om det saknas tillräckliga skattepliktiga temporära skillnader redovisas en uppskjuten skattefordran endast om någon av följande förutsättningar råder:
Det är sannolikt att företaget genererar skattepliktiga överskott, dvs. företaget går med vinst.
Företaget har möjlighet till skatteplanering så att skattepliktigt överskott uppstår.
Om skatteplanering sägs i rekommendationen att det kan innebära att företaget kan vidtaga åtgärder i syfte att skapa eller öka skattepliktiga överskott under samma perioder som underskottsavdrag kan utnyttjas. Företag kan skapa eller öka skattepliktiga överskott till exempel genom sale and lease back-transaktioner eller genom koncernbidrag.
I de flesta fall då uppskjuten skattefordran hänförlig till underskottsavdrag diskuteras har företaget i fråga gått med förlust några år men har kanske ett år med positivt resultat bakom sig eller i vart fall en budget alternativt prognos som visar positivt resultat. Rekommendationen säger då att förekomsten av underskottsavdrag är en stark indikation på att skattepliktiga överskott eventuellt inte kommer att genereras i framtiden. Har ett företag under senare år redovisat förluster får uppskjutna skattefordringar redovisas endast i den utsträckning det finns faktorer som övertygande talar för att tillräckliga skattepliktiga överskott kommer att finnas.
Den svenska rekommendationen ger inte mer detaljerade anvisningar hur ”faktorer som övertygande talar” skall tolkas. Inte heller IAS 12 Income taxes, ger någon vägledning.
För att tydliggöra komplexiteten utgår vi från ett exempel:
Ett företag har under sina fem första år redovisat förluster med 200 årligen. Under de kommande åren redovisar företaget 0, 0 och 100 som resultat före skatt. När det sista årets bokslut upprättas uppstår frågan om uppskjuten skattefordran hänförlig till underskottsavdraget kan eller skall redovisas. De kommande åren förväntas bolaget göra en vinst om 100 årligen. Ansamlad förlust uppgår till 900 och det skattemässiga ackumulerade underskottet uppgår till samma belopp.
Frågor som uppkommer är bland annat hur tillförlitlig den förväntade vinstnivån är samt hur många års överskott som får beaktas vid beräkningen av uppskjuten skattefordran.
När normgivning saknas i svenska rekommendationer eller i IAS kan vägledning hämtas i allmänt accepterade principer i andra ledande länder, till exempel USA.1
Se BFNs Vägledning ”Tillämpning av Redovisningsrådets rekommendationer och uttalanden”.
Amerikansk normgivning
Amerikansk normgivning är betydligt mer detaljerad än den svenska. Utgångspunkten i den amerikanska rekommendationen FAS 109 är att först redovisas den uppskjutna skattefordran och därefter behandlas frågan huruvida en värderingsreserv, ”valuation allowance”, är erforderlig. En värderingsreserv är erforderlig om det, baserat på en samlad bedömning av tillgängliga fakta, är sannolikt att del av eller hela fordran inte kommer att regleras.
Det faktum att en reserv kan bedömas erforderlig för del av fordran ökar komplexiteten vid bedömningen. Framtida nytta av en uppskjuten skattefordran beror i de flesta fall till syvende og sist på existensen av tillräcklig skattepliktig inkomst. Den amerikanska rekommendationen anger fyra källor av skattepliktig inkomst:
Skattepliktig inkomst genom carry back (inte tillåtet i bl.a. Sverige).
Framtida upplösning av uppskjuten skatteskuld på grund av minskning av skattepliktiga temporära skillnader,
Skatteplanering,
Framtida skattepliktig inkomst genom ökade vinster.
Den sistnämnda källan av skattepliktig inkomst är svårast att bedöma. FAS 109 kräver en bedömning av tillgängliga fakta, såväl positiva som negativa, för att fastställa storleken av en eventuell värderingsreserv. Kvaliteten på den information som lämnas skall prövas, speciellt information om framtida intjäning. Ett sätt att bedöma ett företags förmåga att bedöma framtida intjäning är att se hur duktigt företaget varit på denna bedömning några år bakåt i tiden.
Föreligger en källa av inkomst och denna bedöms som tillräcklig för att eliminera behovet av en värderingsreserv behöver inte övriga källor beaktas. Om en värderingsreserv bedöms som erforderlig måste varje källa beaktas för att fastställa storleken på värderingsreserven.
När ett företag dokumenterar sitt eventuella behov av en värderingsreserv kan det vara klokt att göra detta baserat på grad av objektivitet, det vill säga börja med den källa som kan bedömas med minst inslag av subjektiv bedömning. Punkterna a)–d) ovan är angivna så att normalt sett den ”mest” objektiva källan, har angetts först.
På detta sätt beaktas mer eller mindre subjektiva antaganden om framtida vinster endast i de fall då övriga, mer objektiva, källor inte är tillgängliga för att kunna eliminera behovet av en värderingsreserv. I de fall en uppskjuten skattefordran är ett stort belopp hamnar man dock ofta i en bedömning av framtida intjäning. FAS 109 stipulerar att sådan information måste bli föremål för en objektiv dokumentation. På grund av den inneboende osäkerheten i alla prognoser bör i normalfallet den framtida intjäning som beaktas begränsas till en relativ kort tidsperiod. I amerikansk doktrin betraktas två–tre år som en kort tidsperiod. Rekommendationen innehåller dock ingen exakt tidsgräns.
Rekommendationen säger att det kan vara svårt att komma till slutsatsen att en värderingsreserv inte är erforderlig när det föreligger negativa fakta som till exempel redovisade förluster de senaste åren. För att man då vid en samlad bedömning skall komma till slutsatsen att en värderingsreserv inte är nödvändig måste positiva fakta väga över.
Exempel på negativa fakta är:
Förlustbringande verksamhet och i synnerhet om förluster uppkommit på senare tid.
Outnyttjade underskottsavdrag som förfaller.
Framtida förluster det närmaste året/de närmaste åren.
Oklara situationer, till exempel vad gäller tvister, avtal och fortsatta affärsrelationer, som kan leda till försämrad lönsamhet.
Positiva fakta kan dock kompensera negativa fakta och väga över så att en värderingsreserv inte är erforderlig.
Exempel på positiva fakta är:
Existerande avtal och/eller inneliggande order som leder till överskott.
En avsikt att genomföra till exempel en sale-leasebackaffär så att skattemässig vinst skapas.
Det faktum att de förluster som skapats är orsakade av en enstaka händelse till exempel en reaförlust men att verksamheten i övrigt varit vinstgivande.
Att väga de positiva faktorerna mot de negativa faktorerna är en i många fall svår bedömning och kräver gott omdöme.
Begränsning av framtida intjäning
Om vi går tillbaka till vårt exempel förutsätter vi att det inte föreligger några speciella negativa eller positiva faktorer. Resultatutvecklingen har vänt och företaget kan påvisa att de har goda chanser att leva upp till resultatnivån 100 de kommande åren. På grund av den inneboende osäkerheten i alla framtida prognoser bör dock den framtida intjäningen begränsas till en relativt kort tidsperiod, låt säga tre år. I så fall kommer vi i bokslutet att redovisa en uppskjuten skattefordran om 84 (3 x 100 x 28 %) förutsatt att den nominella skattesatsen är 28 %.
Att den svenska normgivningen inte innehåller så detaljerade regler som den amerikanska innebär inte att det amerikanska synsättet inte är tillämpligt. Vissa företag redovisar uppskjutna skattefordringar brutto och visar därmed hur stor värderingsreserv de har. Huruvida de har anammat den amerikanska rekommendationens innehåll vid bedömningen av reservens storlek är dock oklart.
Vid en snabb genomläsning av 2001 års årsredovisningar för företag noterade på A-listan framstår det som om företagen varit relativt försiktiga med att redovisa uppskjutna skattefordringar hänförliga till underskottsavdrag. Rekommendationen innehåller krav på tilläggsupplysningar. I många fall är tilläggsupplysningarna bristfälliga. Som exempel kan nämnas att ett företag som under senare år redovisar förluster skall redovisa uppskjuten skattefordran endast i den utsträckning det finns faktorer som övertygande talar för att skattepliktiga överskott kommer att finnas. I sådana fall skall upplysning lämnas om beloppet för den uppskjutna skattefordran samt de faktorer som talar för att den skall redovisas.
Beaktat den osäkerhet som präglar alla svåra bedömningar är det önskvärt att det i svensk redovisning etableras en praxis som begränsar den framtida intjäning som får beaktas. Jag inser att det är svårt för en svensk normgivare att reglera frågan när inte IASB eller ifric har visat vägen, varför det är upp till oss användare att hantera frågan på ett förnuftigt sätt. Förnuftigt vore att framtida intjäning längre fram än tre år endast i undantagsfall får beaktas och att företag som gör det måste lämna detaljerade tilläggsupplysningar. Jag är övertygad om att den normale läsaren av en årsredovisning är intresserad av denna information.
I en kommande artikel tar Stefan Kylebäck upp frågor kring så kallade rena substansförvärv.
Auktor revisor Stefan Kylebäck är verksam vid Ernst & Young.