Nedskrivning av värdepapper i stiftelser – några reflektioner

Post-för-post-värdering eller kollektiv värdering

En grundläggande redovisningsprincip enligt ÅRL är att tillgångar skall värderas var för sig, s.k. post-för-post-värdering. Vid post-för-post-värdering görs bedömningen av nedskrivningsbehovet aktiepost för aktiepost. Bokfört värde jämförs med verkligt värde (börsvärdet) för varje enskild aktiepost. Det totala nedskrivningsbehovet utgörs av summan av nedskrivningsbehoven på de olika aktieposterna. Eventuell uppgång i värdet på någon aktiepost beaktas ej vid beräkningen.

FAR 12 är vägledande för värdering och redovisning av aktieinnehav och får därför anses gälla även för stiftelser. Enligt FAR 12 finns det starka skäl för att en kollektiv värdering av börsnoterade aktier skall kunna accepteras. Detta under förutsättning att aktierna tillsammans kan betraktas som en enhet (portfölj). Stiftelsens syfte med att placera i olika aktieslag är normalt att uppnå en riskspridning och därför är en kollektiv värdering ofta lämplig. Vid en kollektiv värdering jämförs det totala bokförda värdet på portföljen med det totala börsvärdet. Mellanskillnaden utgör det totala nedskrivningsbehovet och är ett netto av upp- respektive nedgång i värdet på de olika aktieposterna. Nedgång i värdet av en aktiepost behöver inte föranleda en nedjustering av det totala bokförda värdet så länge aktieportföljen som helhet inte minskat i värde.

Vår erfarenhet är att flertalet stiftelser tillämpar en kollektiv värdering på sina aktieinnehav, eftersom avsikten med portföljernas sammansättning är att uppnå en riskspridning.

Fastställande av nedskrivningsbehov

När värderingen av aktierna är genomförd och eventuellt nedskrivningsbehov är fastställt blir nästa steg att ta ställning till om nedskrivning skall ske eller ej. Enligt ÅRL 4 kap. 5 § skall en anläggningstillgång som på balansdagen har ett lägre värde än bokfört värde skrivas ner till detta lägre värde, om värdenedgången antas vara bestående. En finansiell anläggningstillgång får dock skrivas ner även om värdenedgången inte antas vara bestående. Denna regel ger företagen1 möjlighet att alltid värdera finansiella investeringar enligt lägsta värdets princip, om så önskas.

Skall FAR 12 tillämpas av stiftelser?

När FAR 12 skrevs för ca 20 år sedan kommenterade den enbart aktiebolags redovisning av aktier och andelar. I samband med ikraftträdandet av ÅRL och den nya bokföringslagen har rekommendationen reviderats så att den avser samtliga företag. Den senaste revideringen gjordes i november 2002, då bl.a. kommentaren om fördelningen av nedskrivningen ändrades. I den tidigare versionen fanns ett krav – för aktiebolag – att specificera bokförda värden. Nu har detta ändrats och hänvisning görs istället till ÅRL:s krav, vilka ju även gäller för stiftelser. Denna ändring får ses som ett uttryck för att kravet om specificering får anses gälla även för andra företagsformer än aktiebolag. Utöver den nämnda ändringen har ingen ytterligare ändring gjorts. Detta kan tas som ett tecken på att FARs tidigare ställningstagande om kollektiv värdejustering inte har förändrats.

Kollektiv värdering – kollektiv värdejustering

En åsikt som framförs av många är att en kollektiv värdering av aktierna också borde innebära en kollektiv värdejustering. FAR 12 gör inte den kopplingen mellan beräkningsgrunden för nedskrivningsbehovet och fördelningen av nedskrivningen. Ett argument för att acceptera en kollektiv värdering, som beräkningsgrund, för aktieposterna är enligt FAR att syftet med placeringen i olika aktieposter är att uppnå en riskspridning. Avsikten är dock inte att aktieposterna skall sammanslås till en tillgångspost i bokföringen, utan varje aktiepost skall redovisas var för sig med angivande av bokfört värde. För att kunna uppnå detta krävs att nedskrivningen fördelas på aktieposterna.

I praktiken är det många stiftelser som inte har sin redovisning utformad på en tillräckligt detaljerad nivå. En fördelning av nedskrivningen på de olika aktieposterna blir krånglig och det är troligen en orsak till att en kollektiv värdejustering tillämpas. För dessa stiftelser kan det finnas anledning att överväga en komplettering, i form av en sidoordnad redovisning. Den sidoordnade redovisningen bör ge stiftelsen en möjlighet att uppfylla ÅRL:s krav avseende specifikation av bokförda värden och att lämna tilläggsupplysningar avseende nedskrivningar och återföring av nedskrivningar.

Sist, men inte minst, bör man dessutom beakta att värdepapper (aktier) är den mest väsentliga tillgången i en avkastningsstiftelse. Detta i sig borde ställa större krav på specifikation av bokförda värden i en stiftelse, än i ett aktiebolag som placerat viss del av sin likviditet i aktier.

Resultaträkningen

Enligt ÅRL 4 kap. 5 § skall nedskrivningar och återföring av nedskrivningar redovisas över resultaträkningen. En nedskrivning är en orealiserad förlust och bör därför påverka resultatet på motsvarande sätt som en realisationsförlust.

I årsredovisningarna för 2002 är nedskrivningen av värdepapper i många fall betydande och för flera stiftelser blir årets resultat negativt, trots att den löpande avkastningen är positiv. Resultaträkningen skall ge upplysning om resultatet under räkenskapsåret och information om hur detta resultat har uppkommit. Vidare skall resultaträkningen för en stiftelse upprättas enligt någon av ÅRL:s uppställningsformer. Vissa avvikelser kan dock göras som är betingade av stiftelsens särskilda inriktning. Ibland framförs synpunkten att stiftelsens resultaträkning borde fokusera på att beskriva utdelningsbar avkastning. Detta är dock inte möjligt inom ramen för ÅRL, eftersom resultaträkningen skall omfatta samtliga intäkter och kostnader för perioden, oavsett om dessa påverkar den utdelningsbara avkastningen eller ej. Det bör även beaktas att disponibel utdelning inte enbart behöver bestå av under året upparbetad utdelningsbar avkastning, utan ofta inkluderar även tidigare års avkastning. Informationen om disponibelt kapital i stiftelsen är emellertid mycket väsentlig. Eftersom denna information oftast inte framgår av resultaträkningen, bör den i stället lämnas i förvaltningsberättelsen. Det kan även vara lämpligt att infoga en upplysning om disponibelt kapital i noten till eget kapital.

Eget kapital

Enligt BFN U 95:3 bör eget kapital i stiftelsen delas upp i bundet eget kapital (sådant kapital som inte får användas för anslag) och fritt eget kapital. Denna uppdelning tillämpas idag av flertalet stiftelser. Om realisationsresultatet ej inräknas i utdelningsbar avkastning, vilket är mest vanligt, görs en omföring av detta resultat till bundet eget kapital. Ovan visas ett förenklat exempel på not till eget kapital.

I exemplet antas nedskrivning har gjorts i årets resultaträkning. Under eget kapital görs en omföring av nedskrivningen från fritt kapital till bundet kapital. Det fria kapitalet, vilket är disponibelt för anslag, ökar således. En realisationsvinst, enligt exemplet ovan, minskar det fria kapitalet.

Det finns stiftelser som får eller skall dela ut av realisationsvinster. Beroende på hur disponibelt kapital är definierat kan tre olika kategorier av stiftelser urskiljas:

1. Stiftelser som enbart får disponera den löpande avkastningen (utdelningar, räntor m.m.) för stiftelsens ändamål (exemplet ovan).

2. Stiftelser som får disponera realisationsresultatet men inte måste göra det.

3. Stiftelser som skall disponera såväl den löpande avkastningen som realisationsresultatet för stiftelsens ändamål.

När det gäller kategori 2 kan möjligheten att få dela ut av realisationsresultatet antingen vara inskriven i stiftelsens stadgar från början eller fastställts senare vid en permutation. Redovisningen av eget kapital varierar i dessa stiftelser beroende på hur stadgarna är utformade och hur styrelsen tolkat dessa. En del stiftelser redovisar realisationsresultatet under bundet eget kapital och gör sedan en omföring till fritt eget kapital av det belopp som skall användas för anslag. Andra stiftelser redovisar realisationsresultatet i sin helhet som fritt eget kapital, oavsett om det skall användas för anslag eller ej.

I en stiftelse, som enligt stadgarna får disponera realisationsresultatet för stiftelsens ändamål, krävs i normalfallet att styrelsen eller förvaltaren för stiftelsen fattar ett beslut om att disponera realisationsvinster för att de skall ingå i disponibelt kapital. I dessa fall tycker vi att mycket talar för att realisationsresultatet redovisas under bundet eget kapital och omförs till fritt eget kapital när beslut fattats om att disponera det för stiftelsens ändamål. Mot bakgrund av detta resonemang bör en realisationsförlust/nedskrivning redovisas under bundet eget kapital.

I stiftelser där i princip alla medel, i enlighet med stadgarna, är tillgängliga för anslagsutdelning finns det ingen anledning att skilja på bundet och fritt kapital (kategori 3 ovan). Redovisningen blir betydligt enklare eftersom någon omföring mellan bundet och fritt kapital ej behöver ske. Allt kapital kan ju betraktas som fritt. Eventuellt kan det finnas en begränsning i användningen, på så sätt att det ursprungliga stiftelsekapitalet ej får förbrukas. Det är då lämpligt att särredovisa detta som ”stiftelsekapital” under bundet eget kapital.

Konflikt mellan civilrättsliga och skattemässiga regler

Stiftelselagen innehåller inga regler avseende dispositionen av stiftelsens kapital och skattereglerna har därför många gånger blivit styrande vid beräkningen. Det är dock viktigt att skilja på vad som är utdelningsbar avkastning enligt civilrättsliga regler och vad som skattemässigt definieras som nettoavkastning. Mot bakgrund av detta kan det finnas anledning för styrelsen/förvaltaren att fastlägga hur beräkningen av utdelningsbar avkastning skall ske.

Stiftelser kan från inkomstskattesynpunkt delas in i in i tre grupper; helt skattebefriade, begränsat skattskyldiga och obegränsat skattskyldiga stiftelser. En förutsättning för begränsad skattskyldighet är bland annat att stiftelsen använder cirka 80 % av nettoavkastningen för ändamålet under en femårsperiod (fullföljdskravet). Med nettoavkastning avses förenklat en stiftelses direktavkastning, i form av räntor och utdelningar, efter avdrag för förvaltningskostnader m m. Realisationsvinster anses vara en följd av omplaceringar av tillgångar och inte en ordinär avkastning på tillgångarna och räknas därför inte in i nettoavkastningen. Nedskrivningen skall därför ej beaktas vid beräkningen av fullföljdskravet. Detta kan ställa till problem för stiftelser som får/skall dela ut av realisationsresultatet. Den utdelningsbara avkastningen, vilken grundar sig på redovisat resultat, kan uppgå till ett lägre belopp än det som skattemyndigheten utgår ifrån vid beräkningen av om stiftelsen uppfyllt fullföljdskravet. Frågan är då hur stiftelsen skall hantera denna olikhet. Vi har diskuterat frågan med olika intressenter på stiftelseområdet och konstaterar att den allmänna uppfattningen i dagsläget är att en begränsat skattskyldig stiftelse bör se till att uppfylla fullföljdskravet. Styrelsen bör dock väga in en viss försiktighet och i den mån det finns utrymme kan det vara lämpligt att lägga sig på en något lägre nivå än 80 % i syfte att återställa kapitalet.