Redovisning & redovisningar: Nobia – intressant nykomling på börsen

Nobia introducerades på Stockholmsbörsens O-lista i juni 2003. Nobia säljer köks- och badrumsinredningar, under varumärken som HTH och Poggenpohl. Deras årsredovisning är enligt min uppfattning förstklassig och värd att ta efter på flera punkter. Ett exempel är tabellen nedan.

Vad tabellen visar är utvecklingen av omsättningen för jämförbara enheter. Något som är mycket vanligt är att företag redovisar hur stor del av omsättningsökningen som är hänförbar till förvärv under året. I fall som Nobia skulle den siffran bli missvisande; det vill säga under året har inget tillkommit men eftersom ett stort förvärv gjordes i maj 2001 så behöver man ange effekten också för det året. Och har man avvecklat verksamhet är det också viktigt att det kommer fram för att det skall bli möjligt att se hur jämförbara verksamheter utvecklats.

Något som också är värt att notera är att Nobia lämnar information om hur förvärvet påverkat rörelseresultatet. Exklusive förvärvet har resultatet ökat från 318 till 331 Mkr. Man kunde vänta sig att den här typen av information borde vara självklar. RR 1 kräver att företag lämnar uppgifter som gör det möjligt att analysera effekten av företagsförvärv. Som redan nämnts är dock informationen ofta ofullständig och omfattar mer sällan resultateffekter.

Värt att uppmärksamma är också informationen om avsättningar. I en not till balansräkningen ges de upplysningar som krävs enligt RR 16. Återigen kan man tycka att det är självklart. Genomgången av årsredovisningar visar dock att så inte är fallet. En intressant uppgift är att en avsättning som Nobia gjorde i samband med företagsförvärvet 2001, visat sig tilltagen i överkant. 67 mkr har därför återförts. Återföringen har därvid redovisats mot goodwill som alltså skrivits ner. Andra företag har redovisat motsvarande återföringar som intäkt. En förklaring till skillnaden kan vara att det i Nobias fall handlar om en justering året närmast efter förvärvet. I de andra företagen kan förvärvet ha skett tidigare. Enligt min uppfattning borde det dock inte spela roll. Har man gjort avsättning till en reserv och i samband därmed redovisat en högre goodwill borde en återföring av reserven leda till en minskning av goodwillposten.

Slutligen kan nämnas att Nobia också har en tydlig redovisning av de kassamässiga effekterna av avsättningarna. Av kommentarerna till kassaflödesanalysen framgår sålunda tydligt att kassaflödet från den löpande verksamheten före förändring av rörelsekapital reducerats med 147 och 214 Mkr för 2002 respektive 2001. Både att beloppen redovisats öppet på det här sättet och att de påverkat det löpande kassaflödet är ovanligt. Det vanligaste är att avsättningarna klumpas samman med rörelsekapitalet utan särredovisning.

OM – katastrofala optionsprogram för anställda

OM:s årsredovisning har tidigare inte tillhört toppskiktet. Jag tycker dock att årets upplaga är mer genomarbetad. Det gäller inte minst avsnittet om personaloptioner. En anledning kan vara de stora förluster som programmet hittills gett upphov till. Optioner har ställts ut åren 2000, 2001 och 2002. Det teoretiska värdet av optionerna, beräknat med utgångspunkt från Black-Scholes, för de tre åren sammantagna uppgår till 179 Mkr motsvarande ca 7–8 procent av lönesumman. Ett aktningsvärt belopp men ett belopp som trots allt inte ger upphov till något kassaflöde. Avsikten är ju att optionerna skall regleras med egna aktier. Problemet är att OM, i likhet med en rad företag, bestämt sig för att ”säkra” optionsprogrammet. Kostnaden för den säkringen, vid utgången av 2002, är nära tre gånger så hög som kostnaden för optionsprogrammet, eller 462 Mkr. Och här rör det sig om ett kassaflöde. OM har redan betalt 439 mkr, vilket framgår av kassaflödesanalysen. Kostnaden är en följd av att börskursen fallit kraftigt. Beloppet är, om inte minnet sviker mig, i samma storleksordning som OM:s förluster på ett tidigare optionsprogram, lanserat 1995. Det programmet omfattade så kallade syntetiska optioner. Problemet med det programmet var det omvända mot dagens. Syntetiska optioner skall regleras med kontanter och eftersom börskursen i slutet av 90-talet steg kraftigt blev programmet kostsamt. Och då hade man inte säkrat sig.

Frågan om huruvida det åtgärder som OM vidtagit och som betecknats som säkringar skall redovisas som säkringar är omfattande och det finns skäl att återkomma till dem. Det OM anger i ett avsnitt som behandlar redovisning av personaloptioner är att ”Kursnedgången som belastar säkringen av optionsprogrammet har påverkat det egna kapitalet i enlighet med reglerna för återköp av egna aktier”. Liknande skrivningar återfinns i flera andra större företag. Även på denna punkt finns det anledning återkomma mot bakgrund av de diskussioner som förs om revidering av rekommendationen om finansiella instrument, IAS 39.

Det teoretiska värdet av OM:s optioner uppgår till 179 mkr. För att komma fram till det här beloppet har om reducerat ett ”rent” B-S-värde med två poster. För det första har man gjort ett avdrag med 30 procent för bristande likviditet, optionerna är ju inte omsättningsbara, för det andra har man antagit att 15 procent av optionerna inte kommer att utnyttjas på grund av att anställda slutar. I det utkast till rekommendation om redovisning av optioner som diskuteras inom IASB beaktas den bristande likviditeten på ett annat sätt. I stället för att utgå från den maximal löptiden som är 6 år, skall man använda en kortare period baserad på erfarenhet av när optioner faktiskt löses in. I avsaknad av sådana uppgifter antar jag att man får anta att löptiden är exempelvis 4 eller 5 år. Huruvida det skulle ge ett högre eller lägre värde på optionerna är jag osäker på. Noteras kan dock att den teknik som om valt också förekommer hos andra företag och torde därför ha lanserats av någon av de tongivande konsulterna. När det gäller personalomsättningshastigheten ger om ett intressant underlag i en tabell på sidan 44. av den framgår att av de optioner som ställts ut i mitten av 2002 har 2 procent förverkats, förmodligen på grund av att anställda slutat. Motsvarande siffror för de optioner som ställts ut 2000 och 2001 är något mindre respektive något mer än 15 procent. Eftersom optionerna inte är fullt intjänade förrän efter ytterligare 1–3 år är det sannolikt att OM:s antagande varit i underkant och att man alltså något underskattat personalavgångarna. Här spelar naturligtvis åtstramningsprogrammet en viss roll.

Exempel på ett så kallat specialföretag

Ett av Akutgruppens uttalanden behandlar redovisningen av företag skapade för ett speciellt ändamål. Enligt uttalandet skall sådana företag om vissa förutsättningar är uppfyllda redovisas som dotterföretag även om moderföretaget inte äger några aktier i det. I en artikel i Dagens Industri i april beskrivs ett upplägg som diskuterats mellan SCA och Stora Enso som kan vara ett sådant företag. Vad som påstås är att de båda skogsföretagen planerat att överföra sina skogsinnehav till ett nybildat företag som skulle ägas av de båda grundarna med 49 procent vardera och där de resterande 2 procenten skulle ”parkeras” hos någon vänligt sinnad institution. Vad det handlar om är alltså en typisk Prosolvia-transaktion där syftet är att lyfta bort tillgångar som annars skulle tynga balansräkningen. Till bilden hör ju att enligt en rekommendation från IASB skall skog redovisas till verkligt värde vilket kommer att leda till en väsentlig höjning både för SCA och Stora Enso. Sannolikt är det något konsultföretag som noterat detta och kommit på idén med ett separat skogsföretag. Idén verkar dock ha förkastats. Orsaken kan antagligen spåras i en kommentar från Stora Ensos vice koncernchef, nämligen att ”kontrollen över våra virkesflöden är så viktig att det är svårt att hitta helt bra lösningar”.

Problemet är alltså att även om de båda skogsföretagen sannolikt skulle vilja slippa ta upp skogarna i balansräkningen, på samma sätt som flygbolag avhänder sig flygplan och industriföretag sina fastigheter, så är skogen så strategiskt viktig att man inte vågar släppa ifrån sig kontrollen. Och därmed hjälper det inte att man bara äger 49 procent, eller för den delen 0 procent. Har man kontroll är det detta som skall återspeglas när koncernredvisningen upprättas.

Docent

Rolf Rundfelt

publicerade under 13 år boken ”Tendenser i börsbolagens årsredovisningar” tillsammans med Stockholmsbörsen och Bokföringsnämnden. Boken ges inte ut längre, men Rolf Rundfelt, som också är ledamot i Redovisningsrådet, fortsätter att studera börsbolagens årsredovisningar.