I en kontorsfastighet i utkanterna av Stockholms Söder ligger huvudkontoret för den svenska sektionen av Amnesty International. Här verkar det sjuda av entusiasm trots en gråmulen förmiddag utanför fönstren och trots att följderna av visst börsberoende medfört begränsningar i möjligheterna att skapa en bättre värld.
I ett rum ser vi genom glasväggarna ordföranden Hanna Roberts och generalsekreteraren Carl Söderbergh engagerade i ett till synes intensivt samtal. Runt omkring i lokalerna hittar vi ett tjugotal medarbetare och av ekonomichefen Jörgen Persson får vi veta att väldigt många av dem praktikanter och frivilliga, både unga och äldre.
Så kan det se ut en vanlig dag hos Amnesty. Just den här dagen är dessutom ett rum upptaget av godkända revisorn Anna Sommar och revisorn Lars Karlsson från BDO Feinstein Revision. De utgör två tredjedelar av teamet som granskar svenska Amnesty. Den tredje är den ansvarige auktoriserade revisorn Jan Nyström.
60 000 medlemmar
Amnesty är en ideell förening och den svenska sektionen är en del av Amnesty International som har sektioner i 56 länder med sammanlagt en miljon medlemmar, varav cirka 58 000 i Sverige.
Amnesty är inte en vanlig biståndsorganisation utan en kampanjorganisation med syfte att arbeta för mänskliga rättigheter. Intäkterna utgörs av dels vanliga gåvor och bidrag, dels pengar från Bancos Humanfond där fondspararna avstår två procent av avkastningen till Amnesty.
Som en särskild organisation vid sidan av den svenska Amnesty-sektionen finns dock också en svensk stiftelse inom Amnesty International som är en ren biståndsorganisation. Det är Svenska Amnestyfonden som stöder samvetsfångar och deras familjer. Fonden grundades 1966 av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Grundplåten kom från deras revy ”Å vilken härlig fred”.
Kraftiga besparingar
Insamlingsbranschen har totalt sett gått mot nya rekordsiffror trots de lite sämre tiderna. Men för Amnesty, med normalt en omsättning kring 40 miljoner kronor, har det varit lite motigt under de senaste två åren med kraftigt sjunkande utdelningar från Humanfonden. Mycket kraftiga besparingar på personal- och insamlingskostnader har fått göras, vilket naturligtvis inte har varit bra för sektionens arbete. Utgivningen av tidningen Amnestypress har minskats från sex till fyra nummer per år.
1999 fick Amnesty tolv miljoner från Humanfonden, förra året bara fyra.
– Nedgången på börsen har lett till att vi fått mindre pengar, säger Jörgen Persson. Men insamlingarna har gått bättre år 2002 än år 2001 så vi hade en total omsättning på 36,2 miljoner kronor för 2002 mot
34,8 miljoner året före.
Vad betydde Alcalá-affären?
Har ni förlorat medlemsstöd och pengar på förre ordföranden Jesus Alcalás omskrivna affärer och domen mot honom?
– Det är en intressant fråga som vi också gärna hade velat få ett svar på. Men bedrägerierna rörde inte Amnestys pengar även om tyvärr många tror det. De kom från en annan organisation. Alcalá hade aldrig någon möjlighet att ta några pengar från Amnesty. Att vara ordförande i Amnesty innebär att vara delaktig i den ekonomiska planeringen och större ekonomiska beslut men medför inte några som helst möjligheter att ta någon direkt del i Amnestys ekonomiska transaktioner. När Alcalá-affären var som hetast under 1999 och 2000 gick det faktiskt ganska bra för oss ekonomiskt. Så jag har svårt att se någon direkt koppling mellan Alcalá-affären och vår ekonomi.
Pengar in och ut
Affären har alltså inte påverkat det underskott som finns i årsredovisningen för 2002. Det är den fortsatta nedgången på börsen, via Humanfonden, som ligger bakom.
Och då har Amnesty ändå sluppit den börsnedgång som drabbat många andra organisationer som sitter med egna aktieportföljer. Amnestys policy är nämligen att inte äga aktier. Man vill inte ta risker. Det finns också etiska skäl – det känns bra att organisationen såsom oberoende kritiker av förhållanden i världen inte äger några aktier.
Amnesty har inte heller samma behov som exempelvis Röda Korset eller Rädda Barnen att genom placeringar i finansiella instrument försöka skapa en finansiell trygghet för långsiktiga projekt man bedriver. Amnesty går som kampanjorganisation inte på samma sätt in i långsiktiga engagemang. Krasst skulle man kunna uttrycka det så att Amnestys behov av finansiell trygghet i nödfall stannar vid att trygga hyreskontraktet och den egna personalens löner. Övriga pengar går i princip in från givarna och ut på fältet tämligen omgående.
87 procent går till ändamålet
Amnesty har ett 90-konto för sina insamlingar. Det innebär att organisationen övervakas av Stiftelsen för insamlingskontroll, SFI, som kräver att minst 85 procent av de totala intäkterna går till organisationens ändamål. Den senaste officiella siffran hos SFI för Amnesty är 87 procent till ändamålet.
Den största enskilda ändamålskostnaden för Amnesty är bidraget till det internationella sekretariatet. Det är där alla fallutredningar och rapporter görs. Som ändamålskostnad räknas också löner till anställda som aktivt arbetar med Amnestys mål, till exempel kampanjansvariga, lobbyansvariga, pressekreterare och medlemsutbildare.
Tveksam gräns
– Jag är ändå rätt tveksam till att SFI har en så exakt 15-procentsgräns för tillåtna insamlingskostnader och att minst 85 procent ska gå till ändamålet, säger Jörgen Persson. Många organisationer tar emot bidrag från Sida, vilket vi inte gör. Att ta emot Sida-bidrag medför inga större insamlingskostnader. Men bidraget räknas med i de totala intäkterna. Då har Sida-stödda organisationer relativt sett större resurser satsa på vanliga insamlingar utan att överskrida ramen för tillåtna kostnader. Själva har vi dessutom ett par hundra arbetsgrupper med människor som jobbar frivilligt. Vi måste understödja dem och det drar kostnader som inte finns i sådana organisationer som ”bara” samlar in pengar och skickar iväg dem.
– Nu vill jag inte bara klaga, säger Jörgen Persson. Vi har också fördelar jämfört med andra. Vi har ett gott namn som gör det lättare för oss att samla in pengar medan andra får kämpa hårdare.
Enkel ekonomi
Att sköta Amnestys ekonomi innebär inte att brottas med några stora svåra redovisningsfrågor, tycker Jörgen Persson, som har ett förflutet som revisor både hos skattemyndighet och hos Öhrlings.
– Nej, vi har en väldigt enkel ekonomi. Skattefrågor förekommer. Men redovisningsfrågorna är aldrig besvärliga. Några paralleller med det privata näringslivet kan inte dras.
Andra organisationer kan ha det svårare. Det får Jörgen Persson inblick i som ledamot av en arbetsgrupp i Frivillig-organisationernas Insamlingsråd.
Måste ha bra revision
Jörgen Persson betonar vikten av att ha en bra revision.
– Vi är, även om vi klarade oss tämligen helskinnade från Alacaláaffären, mycket mer känsliga för skandaler än ett företag är. Revisionen är ett viktigt bidrag till förtroendet i förhållande till givare och medlemmar. Vi har särskilt bett revisorerna om extra insatser för att fördjupa sig i den interna kontrollen. Vi måste vara försiktiga med allt. Negativ publicitet kring insamlingsorganisationer kommer alltid att förekomma och det är ju värre om den skulle vara berättigad.
Revisionen kostar en hel del pengar och eftersom Amnesty inte har rätt att dra av momsen blir denna skatt ytterligare en kostnad.
– Men revisionen är värd pengarna, säger Jörgen Persson. Trots momsen. Och mitt allmänna intryck är ändå att revisionsbyråerna försöker hålla nere arvoden för insamlingsorganisationer.
Kontantprincipen
Vi besöker deltagarna i revisionsteamet mitt uppe i bokslutsgenomgången hos Amnesty. De bekräftar Jörgen Perssons bild av ekonomin: det handlar egentligen inte om några svåra redovisningsfrågor.
– Men det är intressant, säger Anna Sommar. I ideella föreningar finns det en hel del andra frågor som inte finns i bolag. Vi tittar mycket på internkontrollen med tanke på medlemmar och givare.
Och Lars Karlsson fyller i: det finns inga direkta värderingsfrågor – inget varulager, inga maskiner etc. – och inga utlandsaffärer, inga svåra periodiseringar. Gåvor och bidrag redovisas av naturliga skäl normalt enligt kontantprincipen.
Av Inge Wenberg