De nya internationella redovisningsregler, som ska tillämpas fr.o.m. 2005, kommer att innebära stora förändringar i redovisningen för noterade försäkringsföretag eller försäkringsföretag som skall rapportera enligt IFRS till sina moderbolag. Lena Eidmann och Johan Månsson beskriver i denna artikel nyheterna i utkastet.

Tidigare benämning var IAS (International Accounting Standards).

Från och med 2005 skall noterade företag inom EU upprätta koncernredovisning enligt IFRS (International Financial Reporting Standards)1. Det pågår fortlöpande arbete med utvecklingen av IFRS. Bland annat publicerades i somras ett första utkast till rekommendation avseende redovisning av försäkringsavtal. I vilken omfattning även icke noterade försäkringsföretag kommer välja att tillämpa de nya reglerna är inte klart, utan detta får utvecklingen visa. Det är dock rimligt att anta att de nya reglerna på sikt kommer att förändra redovisningen i alla försäkringsföretag.

Exposure Draft, ED 5 Insurance Contracts.

Försäkringsredovisning skiljer sig mellan olika länder och det är ett omfattande arbete för IASB (International Accounting Standards Board) att ta fram ett förslag till en ny gemensam standard för redovisning av försäkringsavtal. Under år 2002 insåg IASB att det inte var möjligt att ta fram en fullständig rekommendation med tillämpning fr.o.m. 2005. IASB har därför beslutat att införa de nya reglerna i två steg, fas I och fas II. I juli i år publicerades ett utkast till fas I (ED 5)2 och arbetet med att utforma fas II pågår. Tanken är att reglerna enligt ED 5 skall börja tillämpas fr.o.m. 2005 och fas II fr.o.m. 2007.

Det kan noteras att de nya reglerna för redovisning av försäkringsavtal inte är ett komplett regelverk för all redovisning i försäkringsföretag, utan avser just endast redovisning av försäkringsavtal. Andra poster i försäkringsföretagens resultat- och balansräkningar skall redovisas enligt andra tillämpbara standards. Exempelvis skall försäkringsföretagens finansiella placeringstillgångar redovisas enligt IAS 39.

ED 5 avser redovisning av försäkringsavtal hos den som utfärdar dessa avtal (försäkringsgivaren), samt redovisning av återförsäkringsavtal både hos återförsäkringsgivaren och återförsäkringstagaren. IASB har skjutit på frågan hur direktförsäkringsavtal skall redovisas hos försäkringstagaren.

Fas I

Syftet med fas I är inte att förändra värderingen och redovisningen av försäkringsavtal. En viktig nyhet i ED 5 är istället att det införs en definition av vad som i redovisningen skall klassificeras som försäkringsavtal. Detta innebär att vissa avtal, som legalt och skatterättsligt benämns försäkringsavtal, inte kommer att överensstämma med definitionen av ett försäkringsavtal enligt redovisningsreglerna. Avtal av denna typ skall redovisas enligt annan tillämplig redovisningsstandard. Exempelvis kan det förekomma livförsäkringsavtal som i praktiken endast är sparprodukter och saknar försäkringsmoment. Sådana avtal skall, fr.o.m. år 2005, redovisas som finansiella instrument enligt IAS 39.

De avtal som uppfyller definitionen på försäkringsavtal skall fram till år 2007 i huvudsak redovisas enligt befintligt regelverk. Kraven på tilläggsupplysningar utökas dock och redan från år 2006 skall upplysningar lämnas om verkligt värde på de försäkringstekniska avsättningarna. Detta kan bli problematiskt eftersom någon definition på verkligt värde för försäkringsavtal ännu inte finns.

Fas II

Principerna för redovisning och värdering av verkliga försäkringsavtal kommer att fastställas i fas II. Fas II förväntas ge långtgående effekter på redovisningen av försäkringsavtal eftersom värderingen skall ske till verkliga värden. Sammanfattningsvis föreslås att det verkliga värdet skall fastställas som nuvärdet av avtalets framtida kassaflöde justerat för bedömd risk och osäkerhet. Diskontering skall ske med den riskfria räntan. Som en del i det verkliga värdet skall alla eventuella garantier och optioner värderas. Förutbetalda anskaffningskostnader kommer inte längre att få redovisas som tillgång.

Samma redovisningsprinciper skall gälla för alla typer av försäkringsavtal, oavsett om de är skade- eller livförsäkringsavtal.

Närmare om vissa av nyheterna i fas I (ED 5)

Som vi nämnt ovan är en av de väsentligaste nyheterna i fas I definitionen av försäkringsavtal. Andra områden som behandlas i utkastet, och kan få betydelse för svenska försäkringsföretag, inkluderar bl.a:

  • Katastrof- och utjämningsavsättningar tillåts inte.

  • Vissa begränsningar för byte av redovisningsprinciper under åren 2005 och 2006.

  • Ökade upplysningskrav (bl.a. upplysning om verkligt värde på försäkringsåtaganden).

  • Prövning av värdet på redovisade åtaganden.

  • Inbäddade derivat.

Punkterna definition av försäkringsavtal, redovisning av inbäddade derivat samt prövning av åtagandets redovisade värde, har vi valt att kommentera närmare.

Definition av försäkringsavtal

Sedan tidigare finns definitioner av försäkringsavtal i andra IFRS, bl.a. IAS 32. Dessutom finns olika definitioner i olika länder, bl.a. enligt US GAAP. Dessa definitioner skiljer sig delvis åt. Frågor att beakta när en definition formuleras är dels den ekonomiska effekten för försäkringsgivaren om en försäkrad händelse inträffar, dels väga in sannolikheten för att händelsen skall inträffa. Innan det nu aktuella utkastet publicerades har IASB diskuterat och övervägt flera olika alternativ och formuleringar.

Enligt ED 5 definieras ett försäkringsavtal som ett avtal där försäkringsgivaren påtar sig en betydande försäkringsrisk3. Försäkringsrisk definieras som annan risk än finansiell risk. Finansiell risk är risk kopplad till förändringar i räntor, aktievärden, varupriser, växelkurser eller kreditvärdighet.

En försäkringsrisk är betydande om man kan anta att en inträffad försäkrad händelse ger upphov till ett betydande negativt kassaflöde för försäkringsföretaget. Försäkringsrisken kan vara betydande även om det är extremt osannolikt att händelsen skall inträffa. Däremot måste händelsen givetvis vara möjlig. Risken är dock inte betydande om nuvärdet av det möjliga negativa kassaflödet är obetydligt (”trivial”).

En fråga som har varit föremål för diskussion är om vissa försäkringsavtal skall delas upp i olika delavtal, och delarna därefter skall klassificeras var för sig (s.k. ”unbundling”). Krav på uppdelning av avtal har dock fått en begränsad betydelse i ED 5. I huvudsak blir uppdelning endast aktuell för vissa typer av återförsäkringsavtal.

Liksom för vissa andra IFRS har IASB explicit sagt att man inte har för avsikt att utfärda mer preciserade kvantitativa riktlinjer för tillämpningen av definitionen. IASB menar att sådana detaljerade anvisningar kan leda till oönskade effekter, som att avtal med i huvudsak samma innebörd klassificeras olika. Som komplement till ED 5 har dock IASB publicerat tillämpningsanvisningar, som innehåller ett antal konkreta exempel på tillämpning av definitionen.

Exposure Draft, ED 5 Insurance Contracts.

Inbäddade derivat

Enligt IAS 39 skall inbäddade derivat, som huvudregel, redovisas separat från huvudavtalet. Redovisning av inbäddade derivatet skall ske till verkligt värde. Ett exempel på detta kan vara om avkastningen på en obligation är kopplad till värdeutvecklingen på ett visst aktieindex (en s.k. aktieindexobligation). Kopplingen till ett aktieindex är ett inbäddat derivat och skall enligt IAS 39 redovisas separat.

Krav på särredovisning av inbäddade derivat enligt IAS 39 gäller även när huvudavtalet är ett försäkringsavtal. ED 5 anger dock att derivat inbäddade i försäkringsavtal inte behöver särredovisas om det inbäddade derivatet också uppfyller kriterierna för ett försäkringsavtal.

Vidare säger ED 5 att man inte behöver särredovisa ett inbäddat derivat som innebär att försäkringstagaren har rätt att i förtid avsluta försäkringsavtalet till ett fast värde eller till ett värde beräknat enligt en viss ränta. Detta undantag torde innebära att ett inbäddat derivat inte behöver särredovisas i ett livförsäkringsavtal där försäkringstagaren har rätt att avsluta avtalet och erhålla en återbetalning fastställd enligt ovan. Om det fastställda värdet däremot är kopplat till ett aktie- eller varuprisindex skall särredovisning ske i enlighet med IAS 39.

Det bör noteras att undantaget ovan inte gäller garanterad löpande lägsta avkastning (värdetillväxt) i livförsäkringsavtal. För sådana inbäddade derivat skall reglerna i IAS 39 tillämpas. Dock innehåller även IAS 39 vissa undantag från särredovisning.

Liksom vid tillämpning av IAS 39 i övrigt torde identifiering och särredovisning av inbäddade derivat i försäkringsavtal vara ett område där svåra tillämpningsfrågor kan uppkomma.

Prövning av det redovisade värdet på de försäkringstekniska avsättningarna

Som beskrivits ovan skall de avtal som uppfyller definitionen på försäkringsavtal i huvudsak redovisas och värderas enligt befintligt regelverk fram till år 2007. ED 5 innehåller dock en regel om att bokförda värdet på försäkringsåtagandena inte får vara lägre än vad åtagandena skulle uppgå till enligt principerna för värdering av avsättningar enligt IAS 37 (Provisions, Contingent Liabilities and Contingent Assets).

Det finns dock två undantag till prövningen mot IAS 37. Prövningen behöver inte utföras om de befintliga lokala redovisningsreglerna redan kräver motsvarande test. Huruvida de nuvarande svenska reglerna uppfyller detta krav är en fråga som måste diskuteras ytterligare. Dessutom finns vissa undantag avseende redovisning av överskottet i återbäringsberättigade avtal. På vilket sätt detta andra undantag är tillämpligt på svenska livförsäkringar med allokerad återbäring, är också en fråga som behöver diskuteras ytterligare.

Tillämpning av IAS 39 vid redovisning i försäkringsföretag

Tillgångar

Som nämnts ovan skall placeringstillgångar i ett försäkringsföretag inte redovisas enligt särskilda regler för försäkringsföretag, utan i enlighet med olika andra IFRS. Placeringstillgångar som är finansiella instrument skall exempelvis redovisas enligt IAS 39. Enligt IAS 39 kan finansiella placeringar värderas till upplupet anskaffningsvärde eller till verkligt värde. Värdering till upplupet anskaffningsvärde innebär att tillgångarna har klassificerats som ”held-to-maturity”. Denna klassificering är dock förenad med olika restriktioner, och det är därför tänkbart att de flesta försäkringsföretag kommer att klassificera sina placeringar som ”available-for-sale” och därmed värdera dessa till verkligt värde. Detta torde dock inte vara någon stor förändring för flertalet svenska försäkringsföretag, eftersom de flesta företag i sin nuvarande redovisning redan tillämpar möjligheten enligt årfl 4:5 (Lag om årsredovisning i försäkringsföretag) att värdera sina placeringstillgångar till verkliga värden.

Placeringstillgångar som är fastigheter skall värderas enligt IAS 40 (Investment Property). Även denna rekommendation tillåter värdering till verkligt värde, varför inte heller denna förändring torde vara av stor betydelse för de flesta svenska försäkringsföretag.

Investeringsavtal (”investment contracts”)

De avtal som enligt beskrivningen ovan, inte uppfyller kriterierna för att redovisas som försäkringsavtal, brukar benämnas investeringsavtal (”investment contracts”). Eftersom dessa avtal innehåller inget eller obetydligt försäkringsmoment är de för motparten en form av sparande, jämförbart med inlåning i en bank eller sparande/investering i någon annan typ av finansiellt instrument. Dessa typer av avtal skall både hos försäkringsföretaget och hos motparten redovisas enligt IAS 39. För svenska försäkringsföretag kommer detta att innebära vissa förändringar i redovisning och värdering. Exempel på detta är:

  • Erhållna premier redovisas inte brutto i resultaträkningen som premieinkomst och avsättning för försäkringstekniska skulder. Redovisning sker istället direkt i balansräkningen som finansiell skuld.

  • Räntesatsen vid beräkning av åtagandets storlek kan påverkas. Enligt förslag till förändring av IAS 39 kommer skulder att kunna värderas antingen till verkligt värde eller till upplupet anskaffningsvärde. Detta innebär att den bokförda skulden är ett diskonterat nuvärde av framtida kassaflöden, antingen diskonterat till marknadsmässig ränta eller till skuldens ursprungliga effektiva ränta. Båda dessa alternativ enligt IAS 39 kan skilja sig från nuvarande redovisning i försäkringsföretag för avtal där diskontering sker baserat på räntenivåer fastställda av Finansinspektionen.

  • Frågeställningen om värdering av återbäringsberättigade avtal, som vi diskuterade ovan under avsnittet ”prövning av det redovisade värdet på de försäkringstekniska avsättningarna”, kan vara aktuell även när dessa avtal skall redovisas enligt IAS 39. Undantaget från prövning av redovisning av överskott, är dock tillämpligt även för avtal som redovisas enligt IAS 39.

  • Vid värdering av skulder skall enligt IAS 39 endast direkta externa anskaffningskostnader för skulden medräknas i anskaffningsvärdet. Detta är betydligt mer restriktivt formulerat än nuvarande svenska regler avseende vilka kostnader som försäkringsföretag får aktivera i posten förutbetalda anskaffningskostnader. Enligt Finansinspektionens nuvarande anvisningar för försäkringsföretag, får både direkta och indirekta kostnader aktiveras. Detta kan dessutom inkludera både externa och interna kostnader.

Avslutning

Sammanfattningsvis kan sägas att en viktig grundregel i IFRS ramverk är att den ekonomiska innebörden av händelser skall styra redovisningen istället för t.ex. legala och skattemässiga syften. Redovisningen av försäkringsavtal har historiskt sett varit mer inriktad på försiktig redovisning och avtalens legala form, än att ge läsaren information om det verkliga resultatet av verksamheten. Detta gör att övergången till redovisning enligt IFRS kommer att få stor betydelse för försäkringsföretagen. Tanken är att de nya reglerna skall ge förbättrad information om bl.a. lönsamheten i försäkringsverksamheten.

Auktor revisor Lena Eidmann

och auktor revisor Johan Månsson

är verksamma vid Pricewaterhouse-Coopers enhet för Financial Services. Johan Månsson medverkade senast i Balans nr 2/2002.