Intresset för externredovisning är idag omfattande, bland annat beroende på föregående års uppmärksammade redovisningsskandaler. Händelserna har lett till en nationell debatt rörande företagsetik samt betydelsen av att externredovisningens innehåll är korrekt. Företagens agerande fördöms och deras etiska ställningstagande ifrågasätts. Kritiken tar uteslutande sin utgångspunkt i företagssektorn och inte den offentliga sektorn. Betyder detta att det aldrig har förekommit några skandaler inom den offentliga sektorns redovisning. Frågeställningen skall betraktas i skenet av att staten på 1990-talet var ytterst ansvarig för utvecklingen av en kommunal redovisningslösning som inte kan betraktas som god redovisningssed.

Kommunal pensionsredovisning

En av de flitigast debatterade frågeställningarna inom kommunal redovisning utgörs av de kommunala pensionerna. I och med att den kommunala redovisningen under 1980-talet tog ett kraftigt steg mot en fullständigt bokföringsmässig redovisning innebar detta att de kommunala pensionerna periodiserades. De nyintjänade pensionerna samt räntan på de redan upparbetade pensionerna redovisades som kostnad i resultaträkningen och som skuld i balansräkningen. Metoden utgör en etablerad kostnadsredovisning, det vill säga att kostnaden redovisas när den uppstår och inte när pensionerna betalas ut till respektive anställd. Inför utvecklingen av lagen om kommunal redovisning (sfs 1997:614) kom emellertid den etablerade lösningen för pensionsredovisningen att ifrågasättas av flera inblandade parter, däribland företrädare för staten. Resultatet av debatten blev den så kallade blandmodellen för redovisning av pensioner. Metoden innebar att de pensioner som upparbetats till och med 1998 inte skulle redovisas som avsättning utan som ansvarsförbindelse, en klassificering som ger felaktiga signaler. I balansräkningen skulle endast fortsättningsvis redovisas som avsättning för de pensioner som upparbetats från och med 1998. Pensionsavsättningen reducerades därmed kraftigt och samtliga kommuners egna kapital ökade i samma omfattning som pensionsmedel exkluderades. Kommunernas soliditet kom därför att öka och redovisningen kom att ge en bättre bild av den ekonomiska situationen jämfört med tidigare torts att ingenting egentligen hade hänt. Den goda redovisningsseden skiljer sig således åt beroende på vilken sektors pensionsredovisning som behandlas.

God redovisningssed i kommuner

I propositionen som föregick lagen om kommunal redovisning angavs att en restriktiv hållning skulle vara vägledande vid värdering av balansräkningens poster, däribland skulder och avsättningar. Försiktighetstänkandet har varit vägledande för utvecklingen av god redovisningssed i kommuner. Kommunal pensionsredovisningen strider på dessa grunder mot en grundläggande princip för kommunal redovisning nämligen försiktighetsprincipen samt mot god redovisningssed.

Avslutande kommentarer

I skenet av de nämnda skandalerna skall det noteras att kritiken bland annat uttalas av en regering som har påverkat inriktningen av vad som skall betraktats som god redovisningssed i kommuner. I förarbetena stadgas att kommunal redovisning så långt det är möjligt skall baseras på etablerade redovisningsprinciper inom företagssektorn. Trots detta utvecklas en lösning rörande pensionsredovisning som går stick i stäv med etablerade redovisningsprinciper för en bokföringsmässig redovisning i form av den så kallade blandmodellen. Blandmodellen kan inte betraktas som bokföringsmässig redovisning och således inte heller vad som i företagssektorn betraktas som god redovisningssed. Vad som utgör god redovisningssed inom respektive samhällssektorer varierar alltså.

I och med införandet av blandmodellen påverkades innehållet i Sveriges kommuners upprättade balansräkningar med flera miljarder. Redovisningen ger på detta sätt inte upphov till en rättvisande bild av verksamheten och olikheterna mellan företagsverksamhet och kommunal verksamhet kan inte anses utgöra en tillräcklig grund för blandmodellens existens. Det finns en grundläggande logik inom externredovisningen som innebär att kostnader redovisas när de uppstår, det vill säga när pensionerna uppstår och till betalning sker skall de redovisas som avsättning, ett tillvägagångssätt som inte gäller kommunal redovisning.

Frågan är avslutningsvis huruvida utvecklingen och implementeringen av blandmodellen skall betraktas som en redovisningsskandal där det ”trixas” med siffror eller om det skall betraktas som utveckling av god redovisningssed inom kommunal verksamhet?

Pär Falkman