När detta skrivs har vi just fått besked från Bryssel om att kommissionen antagit IAS 39 med undantag för de punkter som behandlar dels viss säkringsredovisning, dels möjlighet att värdera vissa finansiella instrument till verkligt värde (de så kallade carve-outs). Beslutet var inte överraskande efter att Accounting Regulatory Committee (ARC) tidigare godkänt förslaget. Sverige tillsammans med några andra länder röstade dock emot carve-outs. Enligt den ansvarige kommissionären är de undantag som gjorts bara tillfälliga. Han utgår ifrån att International Accounting Standards Board (IASB) kommer att genomföra ändringar i IAS 39 inom kort som tillgodoser kritiken från Europa. Han upprepade också att kommissionen inte är, och inte heller önskar bli, en normgivare.

ARCs senaste möte hölls den 30 november. Avsikten var då att godkänna dels alla de ändringar som ingår i det så kallade Improvements-projektet, dels de standarder som ännu inte godkänts, främst då IFRS 2–5. Diskussion och beslut om IFRS 2, det vill säga den standard som behandlar aktierelaterade betalningar, däribland personaloptioner, uppsköts dock till 20 december. Kommer ett beslut att fattas då kvarstår frågan om när Kommissionen i sin tur tar upp frågan till beslut och från när reglerna ska gälla.

Det finns de som efter EUs ”framgång” när det gäller motståndet mot IAS 39 anser att tiden är inne för att stoppa, eller i varje fall fördröja, införandet av IFRS 2. Inför sammanträdena med ARC i november bjöd justitiedepartementets handläggare in företrädare för olika näringslivsorganisationer till ett samrådsmöte. En illustration till hur viktig optionsfrågan uppfattas var att representanter för en europeisk lobbyingorganisation – the European Employee Stock Options Coalition – bett att få delta och presentera sin syn på standarden.

Inte oväntat argumenterade de som deltog från organisationens sida för att Sverige borde rösta nej. De anförde flera skäl. Det tyngsta var att de beräkningar som standarden utgår ifrån är så subjektiva att, beroende på vilka antaganden ett företag väljer, den redovisade kostnaden kan variera med över 100 procent. Detta illustrerades med hjälp av exempel hämtade från fyra företag, nämligen SAP, ett relativt nystartat teknologiföretag vars beräknade kostnad för optioner motsvarar 19 procent av resultatet, GSK, ett etablerat läkemedelsföretag med en optionskostnad på 8 procent, AXA, ett etablerat finansiellt företag med en kostnad på 6 procent samt ARM ett nystartat, mycket framgångsrikt företag med en kostnad på 121 procent.

Optionskostnader

Samtliga fyra företag har gjort en beräkning av sina optionskostnader, förmodligen baserat på Black-Scholes optionsvärderingsmodell. I modellen ingår ett antal variabler, däribland riskfri ränta och volatilitet. De värden som dessa åsatts varierar. För volatiliteten skiljer sig värdena åt från 34 procent för GSK till 90 procent för ARM. Det är knappast förvånande. Ett etablerat stort företag borde ligga nära marknadens genomsnitt medan ett nystartat högteknologiföretag ska ligga väsentligt högre. Något mer överraskande är att även den riskfria räntan varierar, från 2,6 till 4,2 procent. Vari denna skillnad består framgår ej. Alltnog har organisationen valt att göra nya beräkningar av optionskostnaden för de fyra företagen där man varierat värdena på de olika variablerna. I ett fall har man således räknat fram en optionskostnad med utgångspunkt från den lägsta volatiliteten och den lägsta riskfria räntan. I fall två har de valt genomsnittsvärden och i fall tre de högsta värdena. Det är genom att jämföra optionskostnaderna i de här tre fallen som man drar slutsatsen att standarden är helt otillförlitlig eftersom kostnaden för exempelvis GSK varierar från 1 procent till cirka 12 procent.

Min uppfattning är att det här exemplet är oseriöst. Det förhållandet att värden på variabler som volatilitet kan variera är inte ett uttryck för att standarden kan manipuleras. Tvärtom är den ett uttryck för att företagen verkar ha gjort sin hemläxa och valt värden anpassade efter sin verklighet.

Organisationen hade emellertid ytterligare ett, enligt deras uppfattning, starkt argument. Det gäller debatten i USA. Som vi tidigare kommenterat har den amerikanska normgivaren lagt fram ett förslag till redovisning av personaloptioner som i allt väsentligt överensstämmer med IFRS 2. Förslaget är dock att denna ska träda i kraft först vid halvårsskiftet 2005. Det är olyckligt men får inte någon större praktisk betydelse eftersom både amerikanska och europeiska årsredovisningar för 2005 kommer att bli jämförbara. Ett större problem skulle kunna vara politikernas inblandning. I USA har sålunda representanthuset i juli röstat för ett förslag som skulle ge företag en rätt att endast informera om kostnaden för optioner i not, det vill säga att fortsätta att redovisa på det sätt som hittills varit praxis. För att förslaget ska gå igenom krävs dock att också senaten röstar för. Någon tidpunkt för omröstningen är inte utsatt. Risken finns naturligtvis att senaten kan stödja representanthuset. Den allmänna uppfattningen verkar dock vara att den är låg.

Inte oväntat framhöll organisationen också standardens negativa effekter på företagens beteende. ”Om standarden införs kommer vi att inom tre år ha en standard som ingen tillämpar därför att alla personaloptionsprogram kommer att upphöra”, hävdade en av talesmännen. Detta skulle vara särskilt negativt för mindre och nystartade företag. I den här gruppen inkluderades företag som avsåg att söka komma in på börsen eftersom en retroaktiv tillämpning av standarden antagligen skulle medföra att deras resultatutveckling inte längre skulle bedömas som acceptabelt ur börssynvinkel.

Det är svårt att ta sådana här påståenden på allvar. I USA framfördes liknande farhågor när man på 70-talet förbjöd en kapitalisering av utvecklingskostnader, ett förbud som man menade främst skulle drabba mindre högteknologiföretag. Någon sådan effekt har dock inte kunnat dokumenteras. Och nog vore det väl konstigt om världen skulle gå under därför att företag går över till att redovisa kostnaden för utställda personaloptioner öppet i resultaträkningen. Det verkade i varje fall vara den uppfattning som företrädarna för de svenska organisationer som deltog i departementets överläggning hade.

URA 44

I oktober publicerade Akutgruppen ett uttalande som gäller redovisningen av de pensionsplaner som är försäkrade genom Alecta. Bakgrunden till frågan är att Alecta informerat om att de kan komma att lämna information som medför att pensionsplanerna ska redovisas som förmånsbestämda i stället för som nu som avgiftsbestämda. Huruvida detta verkligen är möjligt är inte helt klart. Den frågan är föremål för en särskild diskussion inom Akutgruppen. URA 44 tar alltså ingen ställning till hur pensionsplaner försäkrade i Alecta ska redovisas. Frågeställningen i URA 44 gäller endast vad som händer om sådan information lämnas som gör det möjligt att redovisa Alecta-planerna som förmånsbestämda.

Akutgruppens bedömning är att vi då har att göra med ett byte av redovisningsprincip som ska redovisas i enlighet med RR 5. Huvudregeln är att ett byte av princip ska ske vid årets ingång. Inget hindrar dock från att bytet sker under året. Om så sker ska en retroaktiv omräkning ske så att alla rapporter inom räkenskapsåret ställs upp enligt samma principer. Även jämförelseår ska normalt räknas om. I diskussionerna kring Alecta har dock framkommit att det inte torde vara aktuellt i det här fallet. Någon information som gäller 2003 kommer nämligen inte att lämnas.

Redaktör: Rolf Rundfelt (e-post: rolf.rundfelt@kpmg.se)