FARs föreningsjurist Urban Engerstedt presenterar några exempel ur en ny promemoria om anmälningsskyldigheten.

Diskussionerna om revisorns skyldighet att anmäla misstanke om brott är f.n. livliga, vilket inte minst detta nummer av Balans vittnar om (jfr intervjun med Hans Elliot och Michael Hoffstedts och Kent Björkdahls tillägg till artikel i Balans nr 12/03). Detta är bra. Saken behöver både diskuteras och debatteras, eftersom det långtifrån är givet i vilka sammanhang och situationer anmälningsplikten aktualiseras. Diskussionerna från icke-revisorshåll har hittills i mångt och mycket gått ut på att revisorerna inte anmäler brott i den utsträckning som aktiebolagslagen förutsätter. Från revisorernas sida har i stället framhållits att anmälningsskyldigheten är grannlaga och rymmer för en ”lekman” svåra straffrättsliga bedömningar.

När det gäller anmälningsfrekvensen tycks denna ha ökat under det sista året. Enligt uppgifter i dn Ekonomi den 23 januari har således revisorerna aldrig anmält så många misstänkta brott som nu. Under år 2003 anmäldes således enligt Ekobrottsmyndigheten (EBM) 41 stycken, eller ungefär dubbelt som många som under tidigare år. ”Medvetenheten om lagen har ökat med tiden”, säger chefsåklagare Kent Madstedt, EBM.

En förklaring till den ökade medvetenheten kan vara den promemoria som EBM i samråd med FAR och SRS utarbetat i juni 2003. Promemorian, vilken distribuerats till samtliga FAR-ledamöter , innehåller vissa klarlägganden när det gäller den praktiska tillämpningen av anmälningsskyldigheten. Det primära syftet med promemorian är att anvisa ett angreppssätt – en modell – för hur frågorna kan hanteras. Den centrala delen i framställningen är en redogörelse för hur anmälningsskyldigheten kan tillämpas i praktiken. Den framställningen konkretiseras med några typfall. (Se vidare ”Ekonomiska brott i aktiebolag”, FAR FÖRLAG 2004, sid. 59 ff.)

Ett av de brott som omfattas av revisorns anmälningsskyldighet är bokföringsbrott. Flera exempel som lämnas i promemorian handlar om bokföringsbrott, eftersom det är centralt i sammanhanget. Det finns skäl att lyfta fram dessa exempel i en vidare krets. Jag tar nu därför tillfället i akt och återger dem här.

Bokföringsbrott?

1. Frågeställning

Ett bolag ligger efter med bokföringen sedan många månader. Verifikationer har också försvunnit. Bolaget har till slut vänt sig till en bokförare för att få ordning på bokföringen. Revisorn misstänker ingen svart försäljning eller annan brottslighet utan endast ren naivitet hos företagaren. Skälet till bristerna i bokföring är att klienten har haft för mycket att göra och revisorn kan själv konstatera att verksamheten går lysande. Han inser också att en anmälan skulle vara en katastrof för klienten, dennes familj och de anställda.

Överväganden

Bokföringsbrott kan misstänkas. Brottet framstår inte som obetydligt. Bristen kan avhjälpas genom att bokföring sker inom två veckor från påpekandet, om revisorn inte finner att den försenade bokföringen har orsakat skada eller men. Det kan vara tillräckligt om arbetet med att avhjälpa bristerna påbörjats inom tvåveckorsfristen och kan avslutas inom en månad.

När det gäller de förkomna verifikationerna bör revisorn uppmana bolaget att se till att posterna blir verifierade genom att kopior av fakturor m.m. tas in från motparten eller att egenhändiga verifikat med erforderliga uppgifter upprättas. Om allt detta sker har revisorn inte någon anmälningsskyldighet. Verkningarna av brottet har avhjälpts.

Om revisorn däremot konstaterar att någon korrekt bokföring inte upprättas i tid och inte heller kan räkna med att så kommer att ske, måste revisorn göra en anmälan och avgå. Att en anmälan skulle vara en katastrof för klienten, dennes familj och de anställda i bolaget kan inte leda till någon annan bedömning.

2. Frågeställning

En verkställande direktör är ensam styrelseledamot och firmatecknare i sitt helägda nystartade aktiebolag, som inte har några anställda. Bolaget ligger efter med bokföringen. Bokföring har inte upprättats för ett antal månader. Vid ett möte informeras verkställande direktören om aktiebolagslagens regler om revisorns anmälningsskyldighet och att han nu har två veckor på sig att upprätta bokföringen. För att få hjälp med bokföringen kontaktar verkställande direktören en bokförare, som lovar att upprätta bokföringen och lämna den inom två veckor. Ett nytt möte mellan verkställande direktören och revisorn bokas inom två veckor. På mötet skall bokföringen gås igenom.

Två dagar före möte ringer den verkställande direktören och berättar att bokföringen tyvärr inte kunnat upprättas eftersom bokföraren har blivit sjuk och kommer att vara sjukskriven ytterligare två veckor. Detta innebär att den gräns om två veckor för avhjälpande som lagen anger inte kan hållas.

Överväganden

Bokföringsbrott kan misstänkas. Omständigheterna är sådana att bokföringsbristerna hade kunnat avhjälpas inom tvåveckorsfristen. Förseningen beror således inte på att bokföringsbrottet varit så omfattande att tiden inte räckt till utan på att bokföraren blivit sjuk. Om revisorn gör bedömningen att förseningen inte beror på bristande vilja hos verkställande direktören utan på omständigheter som han inte råder över och revisorn kan utgå från att bokföringen upprättas, behöver revisorn inte göra någon anmälan.

3. Frågeställning

Ett bolag har en styrelse med två personer. Årsredovisningen upprättas av styrelsen och granskas av revisorn som inte finner något att anmärka på. På grund av osämja mellan styrelseledamöterna vägrar den ena av dem att underteckna årsredovisningen.

Överväganden

Att inte upprätta årsredovisningen i tid kan vara bokföringsbrott. I detta fall finns en upprättad årsredovisning som är färdig, frånsett en namnunderskrift. Något bokföringsbrott föreligger således inte, eftersom det i huvudsak går att bedöma bolagets ställning. Revisorn har inte någon skyldighet att agera i den delen.

4. Frågeställning

Ett aktiebolags räkenskapsår slutar 31 december. Revisorn har varit i kontakt med bolaget i april och maj följande år samt fortlöpande därefter för att skynda på årsredovisningen. Vid kontakterna har det utlovats en färdig årsredovisning inom kort. Men på grund av sjukdom på ekonomiavdelningen har årsredovisningen inte upprättats förrän i slutet av augusti.

Överväganden

Som framhållits i föregående exempel kan det vara ett bokföringsbrott att inte upprätta årsredovisningen i tid. Att årsredovisningen upprättas i tid är av största betydelse för bolagets verksamhet och för intressenterna. En fördröjning på flera månader kan normalt inte anses som ett obetydligt bokföringsbrott. Om årsredovisningen upprättas inom tvåveckorsperioden (som i exemplet börjar löpa den 1 juli) – eller i allt fall arbetet med att upprätta den påbörjas inom den perioden och kan avslutas inom en månad – bör bristen däremot kunna anses som avhjälpt om inga skador eller men orsakats.

5. Frågeställning

Vid en brand i ett bolags lokaler brinner verifikationerna för första halvåret upp. Dessa förvarades i ekonomiassistentens bokhylla. Även en dator och en hårddisk som innehöll transaktionslistor, huvudbok och diverse rapporter förstördes. Bolaget hade regelbundet tagit backup kopior på bokföringsmaterialet. Dessa förvarades i bankvalv. På grund av programfel saknades emellertid flera filer på kopiorna, varför dessa inte kunde användas. Trots att ett omfattande arbete har lagts ned har det inte gått att rekonstruera bokföringen fullt ut.

Överväganden

Bokföringsbrott kan misstänkas eftersom det inte går att återskapa bokföringen så att förloppet kan bedömas med ledning av bokföringen (bolaget har haft ofullständiga säkerhetskopior på den elektroniska räkenskapsinformationen). Brottet går således inte att avhjälpa. Bokföringsbrottet kan dock vara att anse som obetydligt om de overifierade affärshändelserna endast rör små belopp och ingenting tyder på att de inte skulle ha ägt rum. Om brottet inte kan anses som obetydligt är revisorn skyldig att göra anmälan.

Underhandskontakter med åklagare

För att underlätta för revisorn att ta ställning i den ofta svåra frågan huruvida brottsanmälan till åklagare skall göras, är det lämpligt att han eller hon tar underhandskontakt med en åklagare för diskussion och vägledning. EBM har i det syftet också utsett ett antal befattningshavare till kontaktpersoner (se www.ekobrottsmyndigheten.se). När en revisor väljer att ta en underhandskontakt med en åklagare kan han eller hon göra det utan att ta hänsyn till forumreglerna för en eventuell anmälan. Som framhålls i EBM:s promemoria är det ibland en fördel att åklagaren saknar kännedom om förhållandena på en viss ort, eftersom det då blir lättare att hålla diskussionen på en så allmän nivå att ingen enskild person eller enskilt bolag behöver pekas ut.

Urban Engerstedt medverkade senast i Balans nr 12/2003.