Balans nr 3 2004

Basel II: Efter år 2000, euro-redovisning och nya redovisningsregler – nu är vi sent ute med ännu ett stort systemskifte...

De senaste åren har näringslivet fått känna av hot och svårigheter av skilda slag. Många av dessa kan bero på konjunkturer, politik, terrorism och andra händelser i omvärlden. Men det finns även ett annat slag av hot; de förutsedda problemen vid system- eller paradigmskiften.

Under några år har företagen av sina rådgivare fått veta att problemen är stora. Och det har de nog varit:

Omställningen från 1999 till 2000 (minns ni Y2K?) i datorsystemen skulle ställa till allt möjligt elände, flygplan skulle störta, långdistansmissiler fyras av och redovisningen skulle gå åt pepparn. Konsultskaror drog in på IT-avdelningarna och visst hittade man en del problem, gammal dålig programvara och annat. Världen stannade dock inte på nyårsnatten, det gick ganska bra. Naturligtvis också beroende på allt arbete som lagts ned på att lösa problemen.

Alla låg dåligt till

Sedan skulle vi börja lära oss att redovisa i euro. Nu var det också bråttom, alla låg dåligt till, det måste implementeras och utbildas överallt på företagen. Frågan avdramatiserades sedermera något, inte minst av den svenska valmanskåren, även om naturligtvis nästan alla företag med utlandskontakter ändå måste hantera problemen. Något riktigt administrativt sammanbrott blev det ändå inte, kan man väl konstatera i efterhand.

Just nu gäller det IAS/IFRS. Snart, mycket snart, måste allting fungera för börsföretagen när EU-området obligatoriskt börjar tillämpa internationella redovisningsregler. De stora företagen är ofta hyggligt bra med, men det finns en stor oro, bl.a. hos FAR, för att det inte är tillräckligt.

Kaos och problem?

Revisionsbyråbranschen anar kaos och problem runt hörnet eftersom frågan har underskattats. Och den genererar just nu många arbetstimmar inte bara på börsföretagens ekonomiavdelningar utan även hos revisorer och andra konsulter.

Och allt detta är inte nog. Den välinformerade Balansläsaren känner säkert till även det senaste hotet av samma karaktär. Det drabbar i och för sig en mindre grupp av företag, men det är en viktig sådan: banker och finansinstitut och deras verksamhet.

Basel II är namnet.

Det handlar om de nya kapitaltäckningskrav för banker och kreditinstitut som börjar gälla i Europa från 1 januari 2006 och där arbetet är i full gång ute i bankvärlden. I korthet kan man säga att det första Baselavtalet handlade om marknads- och kreditrisker.

Nu definierar Baselkommittén och EU-kommissionen om kreditriskerna och fokuserar också på de operationella riskerna i bankvärlden. Kanske inte så konstigt efter bankkrascher och spekulationshärvor. Det räcker att påminnas om t.ex. Nick Leeson-affären och Barings Bank.

De nya reglerna är naturligtvis komplicerade (det finns dock valmöjligheter som gör att mindre banker kan välja en schablonmetod som är betydligt enklare att hantera).

Genomgående är att man måste ha en bra bild av alla typer av risker i den egna verksamheten. Detta ska sedan kopplas ihop med hur mycket kapital man behöver för att optimera avkastningen.

De nya reglerna (Balans lär snart återkomma med mer detaljerade beskrivningar) ska implementeras senast vid utgången av år 2006 och det låter möjligen betryggande för utomstående, men det är (än en gång!) mycket arbete kvar.

Över 50 miljarder

Kostnaderna för det här beräknas bara i Västeuropa öka till 11 miljarder kronor under 2006, sammanlagt kommer kalaset då att ha kostat över 50 miljarder kronor. Av de pengarna kommer ca en fjärdedel att gå till externa konsulter, det är ingen helt liten marknad.

Men det finns naturligtvis en framsida: EU-kommissionen räknar med att kapitalkravet kan minska med drygt 5 procent, dvs. med omkring 700 miljarder kronor. Hur mycket av det som är ”låtsaspengar” och vart de ska allokeras i stället är i dag svårt att säga, men klart att det frigörs kapital trots de stora investeringarna.

Vad händer då när banker och kreditinstitut kommer att börja sortera kreditrisker och andra risker efter en hårdhänt, sofistikerad och komplicerad modell? Dessutom med en tydligare övervakning av västvärldens tillsynsmyndigheter.

Det har redan pekats ut tänkbara vinnare och förlorare.

Synd om fattiga kommuner?

Dålig eller obefintlig rating kommer att göra tillvaron dyrare. En tänkbar riskgrupp för att få låna dyrare är t.ex. kommuner med svag ekonomi.

Vinnare blir välskötta företag med god rating och goda säkerheter för sin exponering.

En annan fråga är om storbankerna som har resurser att använda den avancerade modellen för beräkning av kapitaltäckningskraven kommer att få fördelar jämfört med de mindre. T.ex. genom att kunna erbjuda en mer differentierad prissättning än de mindre ”schablonbanker” som nog kan tänkas bli sittande med en och annan Svarte Petter.

När det har gällt redovisningsreglerna har en hel del handlat om politik, USA mot världen, den engelsktalande världen mot resten.

Hur går det i fråga om kapitaltäckningskraven?

Bättre, sägs det. Det här drivs till dels av branschen själv. Men det hindrar inte att de amerikanska intressenterna har och har haft en hel del synpunkter på hur denna till stor del europeiska reform ska genomföras för att bli accepterad även i USA.