Balans nr 3 2004

Intressant dom av Svea Hovrätt om ansvar för bokföringsbrott

I en artikel i Balans 4/03 (sid 38 ff.) har Adam Diamant och jag kommenterat bl.a. en dom av Södra Roslags tingsrätt genom vilken en ställföreträdare för ett aktiebolag dömts för bokföringsbrott. Påföljden blev villkorlig dom och dagsböter.

Åtalet grundades på den omständigheten att den tilltalade gjort sig skyldig till bokföringsbrott genom att upprätta årsredovisning för sent (enligt åklagaren senare än 6 månader efter räkenskapsårets utgång) avseende två räkenskapsår. Bolaget hade cirka 50 verifikationer per år. Tingsrätten, som fällde till ansvar, nämnde i domen tre frister, nämligen skyldigheten att offentliggöra årsredovisningen genom inlämnande till PRV, skyldigheten att hålla bolagsstämma inom sex månader från räkenskapsårets slut respektive skyldigheten att till revisorn lämna årsredovisningen senast sex veckor före bolagsstämman. Av domskälen framgår dock inte vid vilken av dessa frister som brottet var fullbordat.

Sedan domen överklagats av den dömde har nu Svea Hovrätt med ändring av tingsrättens dom ogillat åtalet för bokföringsbrott (dom 2004-02-26; mål nr B 1953-03).

Den intressanta fråga som nu aktualiserats i hovrättsdomen är om ansvar för bokföringsbrott kan undgås för det fall årsredovisningen inte upprättats vid den tidpunkt då den senast skulle ha färdigställts men det funnits andra handlingar med relevant information att tillgå. Klart är att bolagets företrädare inte efterkommit sin skyldighet att upprätta årsredovisning. Men ett tillkommande krav för ådömande av ansvar för bokföringsbrott är att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak kan bedömas (det s.k. huvudsakskriteriet).

I en debattartikel i Juridisk Tidskrift nr 1 2003-2004 sid. 234 ff. har Adam Diamant och jag för vår del hävdat denna uppfattning.

Frågan är alltså om det finns utrymme att hävda att innehållet i andra handlingar än just en årsredovisning kan befria ett aktiebolags företrädare från straffrättsligt ansvar1. Denna fråga har nu besvarats av hovrätten (med tre röster mot två) med Ja.

I domen framhåller hovrätten att bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen – inbegripet dess hänvisning till årsredovisningslagen – inte är straffsanktionerad i alla sina detaljer. Sålunda har straffbarheten begränsats till fall där åsidosättandet medfört att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, det s.k. huvudsakskriteriet. Enligt hovrätten förutsätts det alltså ”att felet är sådant att vid granskning av bokföringen rätta sammanhanget lätt undandrar sig uppmärksamheten”. Hovrätten citerar här Kommentaren till brottsbalken s. 11:51.

Hovrätten fortsätter därefter enligt följande.

Åklagaren synes i detta mål med begreppet ”ledning av bokföringen (årsredovisningen)” mena enbart årsredovisningen utan hänsyn till det övriga bokföringsmaterialets innehåll. Prövningen av huvudsakskriteriet måste emellertid enligt hovrättens mening rimligen ske med beaktande av innehållet i den samlade bokföringen, för att inte straffbarheten enligt lagrummet skall utsträckas längre än lagstiftaren avsett. Eftersom åklagaren inte vare sig påstått att det föreligger brister i bokföringen i övrigt eller framlagt någon utredning härom, kan åklagarens ansvarspåstående om bokföringsbrott inte bifallas.

Skiljaktiga meningar

Två av hovrättens ledamöter var skiljaktiga. En av dissidenterna menade att avsaknaden av ett årsbokslut med de uppgifter som där skall föreligga innebär att rörelsens resultat eller ställning under förseningstiden inte ens i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen i övrigt. Han ansåg därför i likhet med tingsrätten att åtalet för bokföringsbrott var styrkt. Han anslöt sig också till tingsrättens bedömning av påföljd. Den andra dissidenten konstaterade för sin del att den brottsliga gärning som avsågs med åtalet uteslutande var underlåtenhet att inom föreskriven tid avsluta den löpande bokföringen med årsredovisning. Den försening som avsågs var knappt två månader för det första året och drygt tre månader för det andra året. Bokföringsskyldigheten hade sedan uppfyllts och det hade inte påståtts att den i något avseende varit bristfällig. Verksamheten hade varit av relativt begränsad omfattning och fick anses tämligen lätt överskådlig. Sammantaget fann den andra dissidenten att bokföringsbrottet borde bedömas som ringa och påföljden stanna vid dagsböter.

Urban Engerstedt

är FARs föreningsjurist