Så länge den rådande synen på ägarstyrning har samma starka ställning som nu, och ambitionerna att tillgodose analytikerintressen har samma karaktär, kan regelverket kring redovisningen inte bli så mycket enklare än nu. Är en förändring i dessa avseenden en utopi? Det frågar professor Lars Östman.

Något har hänt med redovisningen och synen på den. Man kan fråga sig exakt vad och varför. Den kanske mest meningsfulla utgångspunkten för en diskussion är att identifiera de processer där sådan ekonomisk information spelar roll och hur de har förändrats. Så låt mig starta där.

De finansiella styrprocesserna

Den ekonomiska styrningen i och kring ett företag sker genom två samverkande processer, den horisontella och den vertikala. I den horisontella finns anställda och leverantörer i den ena änden och brukarna i den andra. Traditionellt har produkt- och kundkalkyler och olika former av projektkalkyler varit viktiga styrmedel på denna ledd. I den vertikala processen finns ägarna högst upp, så styrelsen, företagsledningen och personal på olika hierarkiska nivåer därunder. Traditionellt har årsredovisningar, delårsrapporter, kommunikéer och interna ansvarsuppdelade resultat- och kostnadsrapporter varit de viktiga dokumenten på denna ledd.

Utöver de nämnda kategorierna av aktörer finns några andra att nämna. Andra finansiärer än ägarna hör självklart hit, som långivare. Flera typer av företrädare för stater är viktiga. Granskare utför uppdrag på främst ägarnas och andra direkt berörda parters vägnar. Jag tänker här i första hand på revisorer. Professionella betraktare ser i princip företaget på avstånd och har roller definierade av parter som är helt utomstående i förhållande till företaget. Jag tänker på t.ex. analytiker och journalister. Gränsen mellan granskare och professionell betraktare är flytande.

De senaste femton åren har i dessa avseenden haft en del särdrag. Det ökade institutionella ägandet har gjort relationen mellan ägare och företag mindre konkret och beständig samtidigt som påverkan via aktiemarknadens kursbildning har blivit starkare än någonsin. Det hierarkiska trycket från ägarsidan har således faktiskt ökat kraftigt i bemärkelsen att ett kollektiv av marknadsaktörer fått större inflytande, inte bara minskat genom att den direkta påverkan från individuellt stora ägare avtagit.

Inom många företag genomlevde man under samma tid en period med stark betoning på de horisontella processerna och med flera oklarheter i den vertikala ansvarsfördelningen än förr. Termen processägare gjorde entré. För företagsledare inklämda mellan trycket ovanifrån och svårigheter till tydlig decentralisering nedåt kunde situationen bli besvärlig. Möjligen har situationen förändrats de allra senaste åren men problemet torde till stor del kvarstå.

Företagens ekonomifunktioner har förändrats i två sammanhängande avseenden, som berör både extern redovisning och interna utvecklingsfrågor. Specialisterna på internt och externt ekonomiarbete har blivit färre. Beroendet av konsulter har ökat, både från allmänkonsulter och revisionsbyråer. En bakgrund till denna utveckling är neddimensioneringen av centrala staber, en annan de nya specialistbehov som dykt upp på informationsteknologins, kommunikationens och den redovisningsanknutna juridikens områden.

Det institutionella ägandet och de finansiella marknadernas utveckling banade väg för ett antal yrkesroller knutna till finansiering, ägande och olika stödfunktioner för detta, framfor allt roller inom corporate finance och analytikervärlden. De är som bekant många nu för tiden. Det är med nödvändighet verksamheter på principiellt avstånd från företaget med delvis annorlunda perspektiv än inom företag. Det är naturligt att basverktygen blir tämligen allmängiltiga finansiella mått, ofta väl inövade i studiemiljöer. Det är enligt min erfarenhet ibland en slående skillnad mellan de dimensioner som folk utom och inom ett företag brukar använda vid analys av en verksamhet.

Det ekonomiska livet har fått ett brett medialt intresse. Det innebär en bättre genomlysning än förr – bättre transparens för att använda modetermen. Så långt är det naturligtvis en funktionellt sett välkommen utveckling. Mera problematiskt är att också den ekonomiska informationen underkastas samma mekanismer som all delvis underhållningsdriven nyhetsrapportering. Konkurrensen om uppmärksamheten på de mediala arenorna är stor. Det finns ett stärkt samspel mellan läsare/tittare och nyhetsproducenter, mellan vad som kan väcka och bevara intresse i olika publika kretsar och vad det rapporteras om. Att frågor uppmärksammas medialt och hur de uppmärksammas blir viktigt i sig i en utsträckning som inte gällde förr. Företagens ledande chefer håller, föga förvånande, på att anpassa sig till detta.

Ett grundläggande problem

Man skulle naturligtvis kunna uppfatta mycket i den nu skisserade utvecklingen som tämligen oproblematiskt fördelaktig ur redovisningens synvinkel. Det har gjorts stora steg framåt i fråga om öppenhet. Aldrig har redovisningen varit så uppmärksammad i samhället och behovet av ökad strikthet så allmänt påtalad. Det som saknas är en tillfredsställande efterlevnad av ett regelsystem men med ett kraftfullt sanktionssystem kan kanske det rättas till en del.

Den bilden behöver kompletteras med en annan där några tendenser i tiden görs tydliga och där en del inneboende problem i den nuvarande utvecklingen lyfts fram. Det mest grundläggande är i vilken mån och på vilket sätt historiskt inriktad redovisning egentligen kan tillgodose de informationsbehov som aktiemarknaden har (och vilka behov detta egentligen är). Det är ett urgammalt problem som ställts mer på sin spets genom de nya professionernas och marknadernas framväxt.

Den finansiella dimensionen

På och kring de finansiella marknaderna har det vuxit fram en ökad professionalisering i många avseenden: stora grupper med yrke att företräda ägarintressen, att stödja global kapitalallokering och att göra affärer med nya finansiella instrument. Ett gemensamt drag är den starka fokuseringen på den rent finansiella dimensionen.

I dessa professioner är den grundläggande värderingslogiken annan än i traditionell redovisning. Här gäller marknadsvärden och kapitalvärden på diskonteringsgrund. En sunk cost är och förblir en sunk cost – varför skall man t.ex. göra sig besväret att beräkna avskrivningar för gångna investeringar? De hör ju inte de framtida betalningsflödena till.

Här finns således krav på sifferunderlag som är direkt förenligt med höga ambitioner att nå en hög avkastning och därtill ibland i inte alltför långa tidsperspektiv. När trycket har ökat på den finansiella dimensionen har det också givit företagsledningar skäl att fråga sig hur de finansiella realiteterna skall komma till uttryck i mått för såväl yttre kontakter som det inre arbetet.

Flera av ”redovisningskandalerna” och de omdebatterade fallen har haft en viktig bakgrund i en stark renodling av den finansiella dimensionen och/eller höga ambitioner att affärsmässiga förändringar skulle ske snabbt. Motivbilderna var onekligen bredare på Kreugers och Gusums tid. Enron, den kanske största symbolen för en ”skandal”, genomgick en kraftig affärsmässig omorientering där produktion och försäljning av energi i traditionella former fick stå tillbaka för handel med avancerade derivat. Utan alla jämförelser i övrigt och utan insinuationer om att redovisningen skulle ha varit otillåten vill jag konstatera att Skandia under uppgångsåren omvandlades från att ha varit en grupp med starkt inslag av sakförsäkring och ömsesidig livrörelse till ett företag där försäljning av sparprodukter fick en dominerande roll. Det fanns rimligen ett stort behov att finna mått för internt och externt bruk som svarade mot den nya mer finansiellt orienterade affärsidéns realiteter och värderingar. Embedded value ansågs fylla funktionen.

Redovisningens möjligheter

Redovisningens internationella normgivare har föga förvånande byggt på de idéer om corporate governance som varit vanliga under senare år. Särskilt har de haft avsevärda ambitioner att tillgodose de krav som de uppfattar finnas vid professionell analys av aktier och företag. I takt med att de finansiella marknaderna har utvecklats har de normgivande organen sökt anpassa sig enligt sin tradition. Regelverket har gjorts väsentligt mer omfattande. IASBs standards är naturligtvis det viktigaste exemplet i Sverige i det avseendet, inklusive dess överföring i form av Redovisningsrådets rekommendationer.

Det brukar diskuteras hur väl normgivningen verkligen lyckats tillgodose de behov som analytikerna faktiskt uppfattar. Den avsevärda ambitionen som sådan kan dock knappast bestridas. Jag tycker mig kunna utläsa en stark föreställning om den mycket stora betydelse enhetlig detaljinformation om det förflutna kan ha vid bedömningar av aktuella framtidsinriktade värden på aktier och företag Det har haft stor betydelse för karaktären på det nuvarande regelverket. Volymen av erforderlig tilläggsinformation har blivit betydande. Rena mätfrågor har också påverkats – frågan om marknadsvärdens relevans och mätbarhet står då i viss särklass. Det för långt i föreliggande sammanhang att närmare diskutera deras innebörd i en verksamhet som pågår och där resurserna som sådana inte är till salu.

Här har alltså funnits vägval för normgivarna, för många kanske så självklart att det inte alls ses som ett val. Med andra föreställningar om företagsstyrning och redovisning behöver inte slutsatsen bli att fler data från företagen nästan alltid är bättre än färre.

Redovisning är en grundsten i allt samhällsorganisatoriskt byggande. Det handlar om formulering av ansvar, fördelning av finansiella risker, ansvarstagande bakåt och bedömningar framåt. På kapitalmarknader ger redovisning underlag för värdering av företag, ledningar och aktier bakåt och framåt. Man kan emellertid inte vänta sig att analyser av enbart historiskt material med något slags automatik kan ge träffsäkra bedömningar av framtidsvärden, i synnerhet inte i någorlunda korta perspektiv och vid betydelsefulla trendbrott.

Rapporteringen från individuella företag fyller inte minst funktionen att ge underlag för en successiv reduktion av osäkerhet ju närmare en nutid man kommer. För en just gången period har osäkerheten reducerats drastiskt i förhållande till tidiga bedömningar. Utfallet kan stämmas av mot de senaste förväntningarna. För kommande perioder kan förväntningar revideras ju närmare de kommer en nutid.

Detta är en fundamental funktion för aktiemarknader och samhälle och följaktligen viktigt nog. Samtidigt antyder det en gräns för vilka krav som är rimliga att ställa på redovisningsmåtten. De historiskt baserade tendenserna måste självfallet kompletteras med annat väsentligt och kanske mer svårfångat från andra källor. Balans mellan informationstyperna blir viktig.

En viktig fråga i sammanhanget är vilken precision redovisningssystemet kan få. Det har slagit mig hur många av de viktiga föreställningarna bakom redovisningsregler som i grunden är ganska vaga, motstridiga eller möjliga att tolka på allehanda sätt. Det möter varje normgivare med ambitioner. Det gäller gamla företeelser och nya. Problemet har ökat med åren i takt med att affärstransaktioner blivit alltmer komplicerade, stundtals också konstruerade med tanke på hur skall betraktas ur formell redovisningsmässig synvinkel.

En genombläddring av nuvarande standards ger impulser till många frågor och jag skall här bara ta några exempel. Många har ställts i decennier: I vilken affärsmässig mening kan man tala om goodwill, i synnerhet efter några år om gamla enheter inte ens finns kvar? När uppkommer en förlust som kan och skall redovisas? En enkel fråga som varför man gör avskrivningar på fastigheter visar sig i svenska fastighetsföretag ha nästan lika många svar som respondenter (se en examensuppsats av Louise Lundberg och Katarina Svancar vid Handelshögskolan våren 2003).

Andra frågor är nyare: Är det rimligt med en balansräkningsorienterad ansats för att fastställa en skatteskuld, som i grunden är kopplad till hur ett resultatflöde utvecklas, inte till utvecklingen för individuella tillgångar och skulder? Finns det en inneboende affärsmässig idé med en special purpose entity och vilken är i så fall den?

Otydligheterna hos och oenigheterna om de bakomliggande fenomenen ställer varje normgivare inför stora problem, i synnerhet om många nationella ekonomikulturer behöver beaktas. Det tenderar leda till långa skrivningar. På ytan kan reglerna förefalla högst precisa men det är ibland förledande. Till viss del fungerar systemet ändå. Man håller sig till de skrivna reglerna utan att fördjupa sig i den närmare ekonomiska innebörden och oenigheterna om den.

De två informationsströmmarna

Det har således gjorts stora ansträngningar för att knyta ihop redovisningsregler med dess logik och det marknadsuppträdande som i grunden har en kalkylerings- och handlingslogik. Frågan är hur det kan göras. Det finns nu tendenser till två kretslopp av ekonomisk information, som delvis fungerar fristående från varandra, delvis har kopplingar.

Den ena viktiga informationsströmmen knyter an till den redovisningsmässiga traditionen. Delårsrapporter, bokslutskommunikéer och årsredovisningar produceras med målgrupper inom den finansiellt professionella sfären. Periodicitet och utförlighet har ökat. Måtten har visserligen blivit alltmer komplicerade men de är generella och hyggligt väldokumenterade i en för alla tillgänglig regelbok. Det är till dylika regelverk som det kopplas allt större krav på sanktioner vid bristande efterlevnad, inte bara i USA utan också i Sverige.

Den andra informationsströmmen är principiellt nyare och knyter mer an till den mediala och kommunikationsteknologiska utvecklingen. Finansiella data och analyser förekommer i en oorganiserad samling av fora och arenor: tidningar, TV, radio, specialriktade fackdokument o.s.v. Data och analyser av dessa slag är här komponenter i ett mer eller mindre utvecklat medialt drama. Delvis har det formen av performance där framförandet från en verkställande direktör, ett statsråd eller en expert spelar stor roll och redigerat sänds i etermedia eller refereras i en tidning. Ibland står professionella betraktare mer i centrum och ger sina mer eller mindre sammanknutna berättelser.

Tilltro till aktiemarknadens aktörer uppstår till väsentlig del genom detta förlopp. Det gäller åtminstone i ett någorlunda kort perspektiv.

Olika mått kan få en framskjuten plats i den andra informationsströmmen och har inte nödvändigtvis haft det ovannämnda regelverket som utgångspunkt, i synnerhet inte vad som där förutsätts påverka sista raden. Typexemplet under senare tid har varit EBITDA och olika resultat före avskrivningar på goodwill. Bakom dessa mått kan finnas företagens eller deras rådgivares övertygelse att de ger bättre indikationer på finansiell förmåga och status – naturligtvis också tanken att företagen inte skall ge en sämre bild av sig själva än vad man tycker sig förtjäna. Poängen i föreliggande sammanhang är att valet av information bestäms i andra typer av processer än de traditionella måtten. Ibland har de en beräkningsmässigt enkel bakgrund och är tämligen företags- eller branschspecifika.

Det finns naturligtvis kopplingar mellan de båda informationsströmmarna. Framför allt ger den första strömmen mycket underlag till den andra. Delvis lever de dock sina egna liv. Det finns en tendens att den andra strömmen av information i ökad utsträckning blir bärare av data av reell betydelse för aktietransaktioner, medan informationen i mer traditionella former får karaktär av dokument som skall vara juridiskt korrekta. Vem väntar med spänning på årsredovisningens publicering?

När misstankar om betydelsefulla felsteg fått näring i det mer handlingsinriktade förloppet blir nästa fråga om företaget brutit mot några av regelverkets bestämmelser. Att lägga ned kraft och pengar att få en korrekt årsredovisning representerar alltså med dessa tendenser ett slags försäkringskostnad för det fall att olyckan skulle vara framme i det handlingsinriktade förloppet. Jag föreställer mig att detta rymmer en generell juridisk problematik – det praktiska livet går sin väg och blott i vissa fall prövas vad som skett i förhållande till en rent rättslig norm.

Några slutsatser

Det finns således enligt min mening ett antal sammanhängande skäl varför redovisningen och redovisningsproblemen fick annan karaktär och större offentlig uppmärksamhet kring det senaste sekelskiftet. En huvudorsak är vilken syn på corporate governance som vuxit sig stark under senare år och hur redovisningens normgivning förhållit sig till den.

Normgivning framställs ibland som om det vore möjligt att uppnå någorlunda harmoniska tillstånd i det allmänna bästas intresse. Det stadiet är sedan länge över. Det nuvarande systemet befrämjar i högre grad än tidigare intressen hos ägare på den öppna aktiemarknaden. Det är naturligtvis konsistent med en utveckling som varit generell och stark i det ekonomiska livet under senare år. Det är dock trots allt inte någon helt självklar utgångspunkt. Historien visar att styrprocesser ändrar karaktär över tiden. Det kan inte uteslutas att företagen som primära objekt än en gång får ökad betydelse.

Det finns också mer redovisningstekniska aspekter. Den viktigaste är om dagens komplexitet och utförlighet är befogad med hänsyn till informationsbehoven på de finansiella marknaderna. En förenkling vore enligt min mening önskvärd.

Från styrpunkt är det alltid tvivelaktigt när det praktiska handlandets logik går en väg, medan handlandet vad gäller det formella ansvaret följer en annan logik och iscensätts av specialister med den ansvarige i en statistroll. För de högre ledningsskiktens förhållande till den externa redovisningen är detta är knappast någon ny företeelse. Det är väl till och med så att utvecklingen gått framåt. Blickarna är inte längre lika tomma i styrelserummen när redovisnings- och revisionsfrågor diskuteras som de en gång var. De nya regelverken skärper emellertid frågan. Den vars förvaltning skall värderas ser det inte som rimligt att sätta sig in i de mått hon formellt utsätts för utan väljer att se det som en fråga för specialister. Det är inte någon bra ordning i sanktionernas tid för den som tror på sambandet mellan påverkbarhet och påföljd. Frågan är också om inte de mediala dramerna ofta fordrar ett annat beteende: Har den kände direktören A skrivit på så får han ett tämligen personligt förhållande till det han intygar.

Det kan också ses som ett systemproblem att den granskande revisorn ägnar så mycket kraft åt ett dokument, som kanske inte har några viktiga direkta funktioner, medan mycket av det som kan utlösa eftersyn ligger utanför vederbörandes kontrollfält.

Redovisningens utveckling är i hög grad kopplad till samhällets utveckling i stort, och framför allt synen på hur företag skall styras. Det handlar om de vertikala och horisontella processer som jag nämnde inledningsvis. Så länge den rådande synen på ägarstyrning har samma starka ställning som nu, och ambitionerna att tillgodose analytikerintressen har samma karaktär, kan regelverket kring redovisningen inte bli så mycket enklare än nu. Är en förändring i dessa avseenden en utopi?

Lars Östman

är professor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare också varit ordförande i Redovisningsrådet. Han medverkade senast i Balans nr 4/1985.