Analytikerna Peter Malmqvist och Rolf Rundfelt och Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow verkar kunna enas om huvudorsakerna till att redovisningen blivit så komplicerad. Av Bengt Holmquists intervju framgår dock att de inte är helt ense.
Det är den 12 november 2003, Finforum på Grand Hotell i Stockholm. På väg ut från ett seminarium, där två experter på pensionsredovisning just berättat att ”balansräkningen kommer att sakna relevans” som följd av nya redovisningsregler, träffar jag en känd revisor. Jag frågar om det kan vara så.
– Ja, tyvärr, säger han. Så tycks det bli.
Då har redan den före detta börschefen sagt att ”revisorerna kan aldrig veta om redovisningen är korrekt, utan bara hoppas med rimlig säkerhet”.
I den avslutande debatten fyller Ericssons styrelseordförande på med att säga att ingen ledning klarar av att följa räkenskaperna i detalj längre och att det man inte förstår ”ska man vara dörädd för”. Vi återkommer strax till honom.
Ett halvår senare sitter jag i ett sammanträdesrum på FAR för att prata om den allt mer komplicerade redovisningen med finansanalytikern Peter Malmqvist och ledamoten i Redovisningsrådet (och Balansmedarbetaren) Rolf Rundfelt. Båda är utredare åt den nystartade Övervakningspanelen. På bordet ett veckogammalt pressmaterial från ett KPMG-seminarium som mycket instruktivt visar att det nu ska bli ännu krångligare när de nya internationella reglerna blir lagstadgade i hela EU från och med nästa år. Något som för övrigt verkar kräva en hel del politisk fingerfärdighet om man ska klara tidtabellen.
– Det är det enda jag är absolut övertygad om, säger Peter Malmqvist. Vi kommer att få se fler sätt att ta sig runt reglerna.
Rolf Rundfelt håller med om att det blivit mer komplicerat och han berättar lite om bakgrunden:
– Den första stora förändringen var väl i början av 1980-talet, om man ska se det ur svenskt perspektiv. Det var då företagen började intressera sig för aktiemarknaden. Det ledde till att vissa tillbakahållande krafter minskade, t.ex. hänsynen till skattekonsekvenserna.
Internationaliseringen ökade och det visade sig i de redovisade resultaten. Under den här perioden minskade FARs auktoritet och försiktighetsprincipen blev inte längre allenarådande.
– Tio år senare, 1991, börjar en dramatisk utveckling när IASC drar igång ett projekt som syftar till att eliminera ett antal fria val inom redovisningen. Det lockade in amerikanerna på banan. Det började handla om börsen och om den amerikanska kapitalmarknaden. Flera aktörer krävde att även Europa skulle gå över till US GAAP och det blev en hel del påtryckningar. Den utvecklingen kulminerar sedan kring år 2000 då IASB ersätter IASC.
Malmqvist håller med om att fokuseringen på aktiemarknaden låg bakom. Han menar att det fanns en grundläggande trend bakom de flesta problemen, nämligen företagens ständiga ambition att växa. På 80-talet började den stora förvärvsvågen och det medförde nya redovisningsproblem. Särskilt tillsammans med företagens strävan att visa en jämn vinstutveckling.
Och denna strävan efter utjämning fick stora följder:
– En växande finansiell sektor kunde hjälpa till med att vrida och vända på redovisningen. Det skapades fler och fler finansiella instrument som skulle tillgodose just de här starka önskemålen om att jämna ut vinstutvecklingen över tiden. I svenska företag skedde ju en stor del av tillväxten utomlands. Det satte extra ljus på valutaredovisningens speciella problem. Sedan blev det värre och värre under 80-talet när man hela tiden strävade efter att uppfylla målet om utjämnad resultatutveckling.
– Man kan verkligen fråga sig vilken bild som sätter den långsiktiga kursen, säger Peter Malmqvist. Jag ifrågasätter om analytikerna i sina snabba analyser har en möjlighet att förmedla en annan bild än den företaget skapar i det första intrycket. Hade analyserna varit mer djuplodande i t.ex. Enron hade den bubblan varit omöjlig. Men där fanns också andra faktorer, alla var med och tjänade stora pengar.
Samtalet handlar sedan mycket om alla dessa finansiella instrument som de internationella normgivarna inte fått grepp på trots decenniers arbete (IAS 39!).
– Normgivningsverksamheten är ju reaktiv, påpekar Rolf Rundfelt. Man kan se på den amerikanska akutgruppen genom åren hur mycket som handlar om reaktioner på finansiella instrument. IASC gjorde visserligen försök att vara proaktiva och gå före för många år sedan men det gillade inte USA. Och det finns ju nya förslag till hur intäktsredovisningen ska struktureras.
Peter Malmqvist börjar med att påminna Rundfelt om vad denne förr i världen skrev om inflation, att det var viktigt att inte dela ut luftvinster.
– Jag ser idag att vi tycks ha släppt en del på det där, baksidan av verkligt värde. Vi vill lyfta in dolda värden i redovisningen. Det är en dålig utveckling. Ta fastighetsbubblan, den grundlades av dolda värden, dolda värden som uppstod genom att investerarna pumpade in lånade pengar i fastighetssektorn. Därför blev värdena inte långsiktiga. Om köpen hade gjorts utomlands blev ju dessutom nationen Sverige fattigare av förlusterna.
De menar båda att fastighetsbolagen blir det första testet av hur den nya redovisningen (verkligt värde utanför de finansiella tillgångarna) fungerar.
Peter Malmqvist poängterar den stora skillnaden på dolda långsiktiga värden (”titta på de stora skogsbolagen”) och marknadsvärdering av finansiella instrument. Han återkommer till det han sa inledningsvis om nya lösningar:
– Nu ökar trycket på att hitta utjämnande instrument. Förut hade vi valutakast i redovisningarna, nu får vi värderingskast i stället. De svängningarna kommer företagen att göra allt för att parera.
– Jag är lite skeptisk när man talar om ”placerare och analytiker” som skydd mot företagens redovisningstricks, säger Peter Malmqvist. Här i Sverige har det varit svårt att veta hur många av dem som egentligen intresserar sig för själva redovisningen. Analytiker är betydligt mer intresserade av företagets marknadsstrategier och produkter än av dess redovisning, tvärtemot vad många tycks tro.
Rolf Rundfelt återkommer till hur resultat kommuniceras. De nya reglerna kommer att tvinga fram någon sorts reaktioner från media och analytiker när rapporterna kommer.
– Vissa bolags kvartalsrapporter går ju i direktsändning. Hur ska man lösa informationsproblemen då? Vad gör man med omräkningsdifferenser, t.ex.?
Peter Malmqvist tar upp ett kärt ämne: goodwill. De nya reglerna talar ju om nedskrivning efter årliga genomgångar i stället för avskrivning.
– Jag är säker på att redovisningen här kommer att skapa en ny bubbla, säger han.
Han menar att i ett läge där det handlar om att finna tillväxt, när företagen har krav på sig att vara aktiva, så ligger det en risk i att man inte längre behöver lägga in avskrivningar i kalkylen. Priserna kan bli för höga utan att det märks direkt. Om inte alla är mycket uppmärksamma får vi en förändring över tiden som man snabbt glömmer orsaken till.
– Tycker du att man ska göra prognoser utan goodwill redan nu så att man far en bättre jämförelse framåt? undrar Rolf Rundfelt.
– Ja absolut, svarar Peter Malmqvist. Det gäller nu att snabbt få grepp om var den nya redovisningen far störst effekt 2005. I många företag kommer vi att få vinstfördubblingar.
Efter ytterligare några exempel på problem (skog som sale-and-lease-back?) kommer samtalet tillbaka till den övergripande frågan om den svåra redovisningen.
Nej, den formuleringen får intervjuaren behålla för sig själv.
Men man håller med om att det är ett problem att redovisningen har blivit så komplicerad och svårgenomtränglig. Och att det går att undra en hel del över en utveckling där både ledningen, ägarna och revisorerna i större företag behöver redovisningsspecialister, egna och andras, till sin hjälp.
– Det behövs både mer utbildning och mer satsning på att utforma informationen från bolagen, säger Rolf Rundfelt.
– Det här är en amerikanisering, i mina ögon delvis en klok sådan, menar Malmqvist. Det beror inte minst på att Europa faktiskt inte klarar sig på sin egen kapitalmarknad.
De nya reglerna teoretiserar mer än de gamla kring frågor om skulder och tillgångar. Rolf Rundfelt ger ännu en viktig delförklaring till varför allt blivit så svårt, så teoretiskt: med början i amerikanska FASB på 70-talet och numer även inom IASB har man gått från ”lekmän och idealister” till heltidsanställda redovisningsproffs. Och dessa kanske inte alltid har grepp om vad intressenterna vill ha och förmår förstå.
Några pusselbitar, några nya problem. Och tydligen är huvudskälet till den komplicerade redovisningen företagens behov av att jämna ut resultatet över tid. Underförstått: så att det stämmer bättre med vad företaget själv anser.
Det ligger naturligtvis mycket i vad Peter Malmqvist sa om analytikers (och andra aktörers) bristande intresse för redovisning, men det har ändrats en del efter de senaste årens händelser. Dagen därpå ska jag faktiskt träffa en av näringslivets galjonsfigurer för att prata om de här frågorna. Det hade nog inte funnits tid till för några år sedan.
Just om hörnet från Stureplan, fem trappor upp står det Ericsson på en dörr. Jag visas in i ett litet konferensrum med utsikt över takåsarna och ett mintgrönt Electrolux-kylskåp i bullig retrodesign. Michael Treschow kommer in efter någon minut. Nu är han inte bara ordförande i Ericsson som när han var med på Finforum i november, utan även utsedd till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Och det finns alltså tid att tala om redovisningsfrågor, mellan ett USA-besök och ny resa till Kina.
Vi börjar med att ta upp hans egen tråd från november: att det håller på att bli för komplicerat och svårt.
– Redovisningen ska ju ge en rimlig bild av hur det går i företagen. En bild som ska kommuniceras till omvärlden men också fungera inåt i företaget. Det är inte minst viktigt. Redovisningen får heller inte bli ett så komplicerat hjälpmedel att det blir ämbetsmän och specialister som tar över.
Nu kommer alltså nya internationella regler, det kommer att bli krångligare och förmodligen skapar de en ojämnare resultatutveckling.
– Vi får lära oss. En del är bra, en del är sämre. Och det är ju naturligt att redovisningsskandalerna skapar ett delvis nytt regelverk. Vi lever i en transparent värld, där omgivningen bedömer dig i realtid, samtidigt som vi naturligtvis också vill hitta metoder som kan skapa mjukare trender, säger Michael Treschow och bekräftar en del av vad Peter Malmqvist talade om dagen innan.
– Ju fiffigare reglerna blir desto fiffigare blir naturligtvis också de finansiella instrumenten. Det betyder inte att företagen vill agera oärligt eller skurkaktigt, även om det i enstaka fall kan närma sig eller gå över gränsen.
Han talar om honnörsord som oberoende, objektivitet och öppenhet. Om att det kan vara lätt för aktörerna att få s.k. ”vested interests”.
– Ingen ska sitta för länge på någonting. Det ska vara en sund rotation bland alla inblandade inom både corporate governance och normgivning. Vi lever på en marknad som är som den är: snabb, lynnig och premierar olika saker över tiden. På den marknaden ska vi göra affärer.
Därför, menar han, måste också det vara legitimt att erbjuda t.ex. derivat. Samtidigt måste detta styras av redovisningsregler som är transparenta och förståeliga.
– Jag vänder mig främst mot en viss klåfingrighet som komplicerar regelverket och ger mycket liten förädlingsnytta. Så måste vi t.ex. laborera med två kassaflöden, ett för att tillfredsställa reglerna och ett som går att använda i företaget. Det kan inte vara vettigt.
– Det är någonstans rimligt att företagen försöker göra en sådan värdering som det talas om i de nya reglerna, sedan får man väl se vad det blir för följder. Jag har ju fajtats för detta under lång tid. Det blir nyttigt att årligen värdera tillgångarna och även ta konsekvenserna av eventuella förändringar.
Nya regler ställer förmodligen nya krav på tillsyn och övervakning och självreglering. Och det är en typ av verksamhet som inte alltid varit så populär bland företag och organisationer, varken att bli utsatt för eller att betala för.
– Jag menar att vi måste ha både myndighetstillsyn och självreglering, säger Treschow. Och en självreglering kan ju inte drivas av enbart idealister, intressenterna måste vara med och finansiera verksamheten. Inte heller på detta område finns det några gratisluncher.
Han menar att en bra blandning av tillsyn och självgranskning sätter trycket på företagen, tvingar dem att inte vara ”så himla fiffiga”. Sedan räcker det ju inte som skydd mot mer eller mindre brottslig och bedräglig verksamhet.
Som Enron och Parmalat?
– Jag var nyligen i USA och träffade faktiskt bland annat herrar Sarbanes och Oxley och diskuterade naturligtvis lite med dem om dessa frågor. Det var tydligt att man i USA var glada för att nästa skandal kom i Europa.
– Egentligen är det ju enkelt. Pengar in och pengar ut. Faran är när det blir som ett frimureri och man inte förstår. I grund och botten är det ju ändå så att periodens resultat det är det som blir kvar.
Han skämtar om man kanske skulle gå till Riksbanken med en påse pengar och be dem räkna dem en gång i kvartalet.
– Skämt åsido har vi gjort misstaget att delegera för mycket av det här till experter av olika slag. Vi i företagen måste förstå och engagera oss i detta, inte bara låta några normgivare bestämma över oss. Man tittar för lite på hur vår interna styrning och externa presentation kan harmoniseras så långt som möjligt.
Michael Treschow återkommer under samtalet ofta till att redovisningen och dess regelverk måste fungera och förstås på många nivåer inne i företaget:
– Jag hoppas på att vi kan samsas om att det finns ett sätt att göra det här på. Det är faktiskt människor som ledningen i ett företag ska styra och då ska det inte vara alltför detaljerade och krångliga regler. Då kan det leda fel och det får det inte göra.
Två dagar, tre personer. Det vore frestande att skriva ”en förklaring” men så var det inte riktigt.
Men de jag talade med verkade ändå vara överens om flera bidragande orsaker till att den i grunden enkla konsten att redovisa en verksamhet har blivit så svår.
Den underförstådda frågan, om det går att förenkla systemet, kan väl för övrigt inte besvaras lösryckt ur ett större sammanhang av kvartalskapitalism, globaliserad kapitalmarknad, den internationella revisionsbyråindustrin, det politiska systemet och företagens grundläggande vilja att få behålla intjänade pengar.
Peter Malmqvist
är finansanalytiker, tidigare bl.a. revisor och ekonomijournalist. Rolf Rundfelt
är docent, analytiker och ledamot i Redovisningsrådet, och även återkommande medarbetare i Balans. Båda är utredare åt den s.k. Övervakningspanelen och de är också kända från många gemensamma framträdanden vid t.ex. Finforum. Michael Treschow är ordförande i bl.a. Svenskt Näringsliv och Ericsson.