Det verkar som om lagstiftaren är mer angelägen om att möjliggöra det senaste modet på finansmarknaden än att verka för att det skall vara praktiskt möjligt att på ett någorlunda objektivt sätt göra en vettig resultat- och balansräkning, skriver Hans Edenhammar.

Den väsentliga orsaken till att redovisningen har blivit mer komplicerad är att affärslivet, dvs. den finansiella verklighet som redovisningen skall beskriva, har blivit mer komplicerad. Men den tes jag vill framföra i denna artikel är att det inte är självklart att redovisningen skall ta på sig att försöka hantera vilka transaktioner som helst. Det finns helt enkelt gränser för vad redovisningen klarar av att hantera. Och, inte minst, vad redovisningens användare klarar.

Redovisning är ju inte någon särskilt sofistikerad mätmetod. Tvärtom är den ganska grovhuggen. De flesta räknar väl med att balansräkningen skall mäta bolagets förmögenhet, dvs. värdet av det egna kapitalet. Och att resultatet är förändringen i det egna kapitalet = förmögenheten under perioden. Så långt är det enkelt.

Men det finns en inneboende konflikt mellan förmögenhetsmätning och resultatmätning som diskuterats flitigt till och från sedan början av 1900-talet, t.ex. i 20-talets Tyskland. Skall balansräkningen i första hand mäta förmögenheten eller skall den vara ett steg på vägen till en användbar resultatmätning, en ”resultatutredningsbalans”? Den senare linjen (Schmalenbach) segrade.

Det är därför som tillgångar i traditionell redovisning normalt värderas till anskaffningsvärde även om marknadsvärdet stigit. Det är först då företagets produkter eller tjänster levererats till kund som man överger anskaffningvärdet och värderar kundfordran till det belopp som beräknas inflyta (realisationsprincipen). Värdet på lager och anläggningstillgångar består alltså av operiodiserade utgifter. Resultatet blir lika med faktureringen för levererade varor, tjänster eller andra tillgångar minus de utgifter bolaget haft för att köpa eller producera dessa.

Marknadsvärde eller verkligt värde kommer bara in i den traditionella redovisningen när det finns anledning tro att tillgångens värde understiger anskaffningsvärdet, alltså då nedskrivning aktualiseras.

Att inte inkludera orealiserade värdeförändringar i resultatet har dessutom den fördelen att beskattningen i stor utsträckning kan bygga på redovisningen. Företagen vill naturligtvis inte betala skatt på orealiserade värdeförändringar.

Problemet med den traditionella modellen är att balansräkningens tillgångsvärden ibland kan understiga deras verkliga värde. Detta gällde speciellt på den tiden då vi hade hög inflation, t.ex. på 1970- och 1980-talen. Då hade vi en livlig diskussion om hur detta problem skulle hanteras inom ramen för traditionell redovisningsteori och olika modeller för inflationsredovisning presenterades. Med nuvarande inflationstakt i västvärlden är inflationsredovisning inte längre aktuell.

Realisationsprincipen överges?

Att vinsten på en transaktion inte skall redovisas förrän leverans skett har alltid varit centralt i redovisningen. Det första område där ett avsteg aktualiserades var för långa entreprenadprojekt. Det ansågs att användarna av redovisningen skulle få mer bättre information om företagets finansiella utveckling om vinsten på långa fastpriskontrakt redovisades i takt med att kontraktet utfördes, löpande vinstavräkning. Detta gäller också för långa konsultuppdrag. Vinsten anses alltså intjänad löpande även om beställaren inte övertaget objektet och godkänt leveransen. Man släppte lite på objektiviteten för att vinna i relevans kan man säga. Men det finns i alla fall ett avtal med kunden att bygga denna successiva vinstavräkning på.

Nästa steg är införandet av marknadsvärden på finansiella instrument. Nu skall enligt IASB liksom FASB inte finansiella instrument värderas till marknadsvärden. Därigenom kommer företagens resultat – i alla fall de börsnoterade – att löpande påverkas av värdeförändringar inte bara på placeringstillgångar av typ aktier och obligationer utan också alla andra instrument.

Orsaken till denna utveckling är framförallt att det tillskapats en lång rad nya finansiella instrument som företagen använder sig av för att minska sina risker (t.ex. valutasäkringar, aktie- eller indexoptioner för att minska risken i aktieportföljen eller ränteswappar för att låsa räntan på upplåningen). I en del fall har dessa instrument använts för svårgenomskådliga och ibland katastrofartade spekulationer som aktiemarknadens aktörer och andra blivit medvetna om först när det är för sent.

Normgivarnas motiv för att införa marknadsvärden på finansiella instrument liknar det för löpande vinstavräkning. De hoppas att marknadsvärdering skall ge läsarna av redovisningsrapporter bättre information om den finansiella utvecklingen och att det uppväger nackdelen att marknadsvärden inte är lika objektiva som anskaffningsvärden. För många finansiella instrument är nämligen marknaden långt ifrån perfekt. Det gäller inte bara aktier med tunn handel utan också många derivatinstrument. Något som bl.a. Enron utnyttjade för att försköna sin utveckling.

Manipulationsrisken är inte den enda nackdelen. En annan är att resultaträkningen kan bli mer svårtolkad. Enkelt uttryckt leder marknadsvärdering till resultatförändringar som inte säger något om bolagets intjäningsförmåga och som snarast är störande för t.ex. analytiker som skall använda redovisningen för vinstprognoser.

Företag som äger uthyrningsfastigheter kan också enligt IASB välja att i balansräkningen redovisa dem till bedömt marknadsvärde. Med tanke på hur tunn marknaden på de flesta fall är för fastigheter verkar detta vara ett vågat steg. För min del tycker jag att traditionella anskaffningsvärden ger bättre information om ett fastighetsbolags intjäningsförmåga än marknadsvärden som hoppar upp och ner efter konjunkturen.

Skogsägande företag – liksom andra jordbrukande företag – skall uppvärdera skogen, grödan eller grisarna i takt med att de växer och detta med utgångspunkt från marknadsvärden. Här är det ju fråga om mycket långa intjäningstider och en sorts löpande vinstavräkning. Men redovisningen blir avgjort mer subjektiv och manipulerbar och liksom när det gäller fastigheter kan man verkligen fråga som om informationen verkligen blir bättre för aktiemarknaden.

Gränsen mellan skulder och eget kapital har suddats till

En klar gräns mellan vad som är eget kapital och vad som är skuld är central för redovisningen. Resultatet skall ju vara förändringen i det egna kapitalet. Men en massa konstiga finansiella instrument har suddat till gränsdragningen.

Det är inget nytt problem. Vi har sedan länge haft preferensaktier med konstant utdelning som egentligen är obligationslån men som redovisats som eget kapital och försvårat bedömningen av resultatet, t.ex. beräkningen av resultatet per aktie. På 1980-talet fanns bonusaktier som gav högre utdelning och med företrädesrätt för en viss tid. De komplicerade marknadens bedömning av de framtida utdelningarna på stamaktierna. Vanligast idag är konverteringslån som är en mellanform mellan eget kapital och lån och som medfört komplicerade redovisningsregler för att bestämma hur mycket som skall redovisas som lån och hur mycket som eget kapital. De komplicerar naturligtvis också beräkningen av vinsten per aktie.

Och inte minst i dessa dagar är frågan om hur redovisning skall ske av teckningsoptioner till ledningen och andra anställda. Om ledningen fått köpa optioner till lägre pris än marknadsvärdet skall denna subvention naturligtvis belasta resultatet. Företaget betalar ju en del av lönen med teckningsoptioner. Utan optioner skulle lönen få sättas högre. Det är inte märkvärdigare än att andra köp som betalas med egna aktier – t.ex. företagsförvärv – skall redovisas som tillgång eller kostnad. Men naturligtvis innebär dessa optioner komplikationer för beräkningen av vinst per aktie etc. Det blir svårare för aktiemarknaden att värdera bolaget.

Mer komplicerade koncerner

Koncernerna har också blivit mer komplicerade, ibland så komplicerade att man kan misstänka att inte ens företagsledningen vet hur det hänger ihop. Den traditionella redovisningsmodellen är inte särskilt väl skickad att lösa problemen. Egentligen är den en modell för det enskilda företaget. Koncernredovisning har därmed blivit ganska komplicerad. Det är inte bara den livligt diskuterade frågan om redovisning av goodwill där det inte verkar finnas någon riktigt bra lösning.

Minoritetsintressen i dotterbolag komplicerar koncernredovisningen men har ju gammal tradition och hanteringen är väl i praktiken relativt lättbegriplig. I princip handlar det om att försöka dela upp koncernens egna kapital och resultat på moderbolagets aktieägare och minoritetsaktieägarna i dotterbolaget. Men minoritetsintressen är inte särskilt lätthanterliga för aktiemarknadens analytiker. Koncernens omsättning och rörelseresultat avser t.ex. hela koncernen inklusive minoritetsintresset.

Intressebolag och joint ventures bidrar ytterligare starkt till att komplicera redovisningen och användarnas förståelse. Prosolvia lyckades lura både revisorer och marknad genom att som intressebolag redovisa vad som i verkligheten var dotterbolag. Enron lyckades lura marknaden genom att hitta en metod att lägga förlustdrabbade dotterbolag helt utanför koncernredovisningen.

Intressebolag redovisas enligt kapitalandelsmetoden vilken innebär nettoredovisning av koncernens andel i intresseföretagets egna kapital och resultat. Andra aktieinnehav värderas till anskaffningsvärde. Vid övergång till marknadsvärden får man göra en bedömning av dessa innehavs marknadsvärden vilket inte är det lättaste.

Problemet är att det blir så olika redovisning av dotterbolag, intressebolag och andra aktieinnehav. Gränserna är minst sagt fyrkantiga. Ägarmajoritet för dotterföretag, 20 % av rösterna i intresseföretag medan resten redovisas som vanliga aktieinnehav. Det gör redovisningen svårbegriplig och dessutom som vi sett manipulerbar.

Slutsatser

Andra exempel som gör redovisningen mer komplicerad är svårhanterliga affärsupplägg. Varu- eller tjänsteförsäljningar med villkorade köpeskillingar eller svårbedömda framtida åtaganden. Detta gäller inte minst i programvarubranschen. Man säljer t.ex. en programvara med svårbedömda åtaganden för support eller uppdateringar. Eller på avbetalning med betalningarna beroende av hur mycket användning kunden har av programvaran.

Redovisningsbranschen arbetar enträget för att försöka hitta rimliga lösningar för alla dessa komplikationer. Effekten har blivit att redovisningen inte bara blivit svårhanterlig för redovisare och revisorer. Även normgivarna verkar ha påtagliga svårigheter att foga ihop de olika praktiska lösningarna till en begriplig och användbar teori eller föreställningsram som Redovisningsrådet något diplomatiskt kallar IASBs ”Framework”.

Det är min erfarenhet att många företagsledare och aktieanalytiker har svårt att hänga med i utvecklingen. Kanske är det en av orsakerna till att kassaflödesvärderingar har blivit populära. Kassaflöden känns mer begripliga även om jag tror skillnaden är mer skenbar än verklig.

Det går väl inte att förbjuda företag att köpa dotterbolag med minoriteter, att utfärda ledningsoptioner eller konvertibler, att säkra sig mot valutaförluster eller utfärda teckningsoptioner. Finns det några andra lösningar? Ja, det kanske det finns.

Den enklaste är att marknaden straffar bolag som har komplicerat sin affär på ett sådant sätt att redovisningen är svårtolkad. Så fungerar det antagligen redan idag. Min tro är att aktiemarknaden lägger större riskpremie på företag med komplicerad redovisning men det är svårt att bevisa. Men det är ett argument som redovisare och revisorer bör använda gentemot alltför fantasifulla och svårredovisade affärskonstruktioner.

Man skulle också kunna försöka med en självregleringsväg. Till exempel att Redovisningspanelens granskning av företagens årsredovisningar lyfter fram företag eller affärsupplägg som komplicerar redovisningen och därmed minskar marknadens möjligheter att bedöma bolagets ställning och framtida intjäningsförmåga.

Vidare skulle revisorerna i revisionsberättelsen kunna berätta vilka transaktioner i bolaget som inneburit speciellt svåra bedömningsproblem, dvs. hissa en varningsflagg för speciella risker som användaren av redovisningen borde veta om. Det hade inte varit så dumt om revisorn i Prosolvia hade haft möjlighet eller t.o.m. skyldighet att göra det.

Jag skulle t.o.m. kunna tänka mig att lagstiftaren av omsorg om aktiemarknaden gick in och förbjöd vissa alltför fantasifulla konstruktioner som försvårar eller omöjliggör realistiska bedömningar av bolagens ställning eller resultat. Kanske är det dags att diskutera detta på EU-nivå? Men det verkar som om lagstiftaren är mer angelägen om att möjliggöra det senaste modet på finansmarknaden än att verka för att det skall vara praktiskt möjligt att på ett någorlunda objektivt sätt göra en vettig resultat- och balansräkning.

Hans Edenhammar

är ordförande i Bokföringsnämnden. Han har tidigare bl.a. varit revisor, ekonomijournalist och ansvarig för övervakningen på Stockholms fondbörs. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/2002.