Internationella redovisningsstandarder måste enligt EU-förordningen vara godkända av Kommissionen innan de tillämpas inom unionen. Birgitta Jönsson Lundmark beskriver i denna artikel beslutsprocessen. Hon menar att man som extern iakttagare kan dra slutsatsen att det inför övergången till IFRS fortfarande finns ett stort antal öppna frågor.

Vad övergången till IFRS innebär har hittills i första hand diskuterats med utgångspunkt från IASBs göranden och låtanden. Att en av IASB utfärdad standard trätt i kraft innebär emellertid inte automatiskt att den ska tillämpas inom unionen.

Av EU-förordningen om tillämpning av internationella redovisningsstandarder följer nämligen att de standarder som ska tillämpas ska vara i särskild ordning godkända. Godkännandet sker genom ett särskilt kommittéförfarande. Det formella beslutet att anta en IFRS fattas av Kommissionen i samråd med en föreskrivande kommitté, ARC. En redovisningsteknisk kommitté, EFRAG, bistår Kommissionen med stöd och expertkunskaper. Innan godkännandemekanismen tar slutlig ställning till en standard ska den översättas till vart och ett av unionens officiella språk.

Parlamentet ska informeras om vad godkännandemekanismen kommit fram till. När parlamentet informerats fattar Kommissionen det sista avgörande beslutet. Att antagna standarder efterlevs på avsett sätt kommer att kontrolleras av en särskild övervakningsmekanism.

Av Kommissionen antagna standarder publiceras i Europeiska unionens officiella tidning. Publiceringen sker i form av en kort förordning med en eller flera översatta standarder som bilaga. Genom publiceringen blir de godkända standarderna formellt bindande lagstiftning som är direkt tillämplig i medlemsstaterna.

En osäker process

EUs beslut att IFRS ska utgöra ett av de medel som ska användas för att förverkliga Lissabonvisionens målsättning har tidigare ofta tolkats som att godkännandemekanismen skulle fungera som en i princip förprogrammerad process. Bankernas ”framgång” i fråga om IAS 39 har nu visat att EU-förordningen kan användas för att påverka vilka redovisningsregler som ska tillämpas inom unionen.

Förklaringen är att förordningen ställer särskilda krav på de IFRS som kan antas för tillämpning inom unionen. De får inte strida mot kravet på rättvisande bild, de ska uppfylla de kriterier i fråga om begriplighet, relevans, tillförlitlighet och jämförbarhet som ställs på finansiell information och de ska, sist men inte minst, bidra till det europeiska gemensamma bästa.

Banksektorns invändningar mot IAS 39 har fått till följd att andra intressenter börjat agera. Representanter för ickefinansiella företag har hävdat att reglerna om säkringsredovisning måste kompletteras så att sådan redovisning även kan tillämpas till exempel när en internbank samlar en koncerns valutaexponering och säkrar nettot genom externa terminskontrakt. Försäkringsbranschen har uttryckt oro för att den nya standarden IFRS 5 kan bli en inkörsport till balansvärderingsregler som på sina håll uppfattas som obekväma och IFRS 2 Share-based Payment har självklart många motståndare även i Europa.

Vilken effekt olika proteströrelser kan få är svårt att överblicka. Intressant är att kommissionen har förberett för ”the worst case” genom att i november 2003 publicera ett dokument med kommentarer till ett antal av EU-förordningens artiklar. I dokumentet beskriver Kommissionen sina kommentarer som auktoritativa förtydliganden.

Kommissionens kommentarer får betydelse inte enbart om EUs beslut blir att någon standard ska förkastas. Under en sannolikt lång övergångsperiod, kommer de att behövas också av det skälet att man kan räkna med att EUs godkännandemekanism ofta kommer att vara i otakt med IASBs regler. Förklaringen ligger dels hos godkännandemekanismen dels hos IASB.

IFRS 1, First-time Adoption of International Financial Reporting Standards är ett talande exempel på hur godkännandemekanismen kan förväntas arbeta. Standarden antogs av IASB den 19 juni 2003. Den förordning som innebär att den är godkänd för tillämpning inom EU publicerades i de Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 17 april 2004.

IFRS 1 är en okomplicerad och politiskt okontroversiell standard. Att EUs beslutsprocess ändå tog tio månader ger därför en fingervisning om vad vi har att vänta oss i samband med mer komplicerade och/eller politiskt kontroversiella standarder. Att processen drar ut på tiden förklaras bland annat av att, åtminstone hittills, den föreskrivande kommittén, ARC inte sammanträtt mer än fyra gånger per år, i februari, april, juli och i november.

IASB har under en period ändrat sitt regelverk extremt ofta. Den omdiskuterade standarden IAS 39 kan tjäna som exempel på de problem som detta medför. När detta skrivs (vecka 21) vet vi ännu inte om EU kommer att ta ställning till den version som publicerades den 31 mars. Oavsett hur det blir med den saken vet vi att IASB redan inlett en ytterligare översyn av IAS 39. Utkast till kompletterade regler, som begränsar rätten att tillämpa den generella option att värdera till verkligt värde som infördes i december 2003, publicerades den 21 april. IASB räknar med att publicera den ytterligare reviderade standarden före utgången av 2004 och förutsätter att den ska tillämpas från och med den 1 januari 2005.

Med till visshet gränsande sannolikhet kommer det därför per den 1 januari 2005 att finnas en ikraftträdd version av IAS 39 som EUs godkännandemekanism inte har hunnit ta ställning till. IAS 39 är inte unik. Motsvarande situation kan förväntas uppstå i samband med ett antal andra standarder. En för den praktiska tillämpningen relevant fråga är därför vad som enligt EU-förordningen gäller i fråga om standarder som godkännandemekanismen inte tagit definitiv ställning till eller som den eventuellt förkastat. Detta är en av de frågor som utvecklas i Kommissionens dokument med kommentarer till förordningen.

Kommissionens auktoritativa uttalanden

Kommissionens auktoritativa uttalanden behandlar i ett huvudavsnitt vad som, för företag som följer EU-förordningen, ska gälla när godkännandemekanismen antingen inte tagit ställning till eller förkastat en IFRS som enligt standardens införanderegler har trätt i kraft.

Av EU-förordningen följer att om en standard inte godkänts är det inte nödvändigt och i vissa fall inte tillåtet att tillämpa den i en koncernredovisning som upprättats enligt dess föreskrifter. För de fall som kan tänkas uppstå ger Kommissionen följande vägledning:

  • Om en standard som ännu inte godkänts av EU inte är oförenlig med de godkända standarderna och uppfyller de villkor som fastställs i IAS I kan den användas som vägledning.

  • Om en standard har förkastats av EU men inte är oförenlig med godkända standarder och uppfyller de villkor som fastställs i IAS I kan den användas som vägledning.

  • Om en förkastad standard strider mot en standard som har blivit godkänd – exempelvis i det fall en godkänd standard ändras – får den förkastade standarden inte tillämpas. Företaget måste fortsätta att fullt ut tillämpa den standard som godkänts av EU.

Hänvisningen till IAS i avser den paragraf som anger hur ledningen ska fastställa företagets redovisningsprinciper för transaktioner som inte regleras i standarder eller tolkningsuttalanden. Ledningen ska i sådant fall beakta krav och vägledning i andra IFRS, Framework-dokumentets begreppsdefinitioner samt, i den mån de är förenliga med IFRS för liknande transaktioner och med begreppsdefinitionerna, uttalanden från andra normgivare eller vedertagen branschpraxis. I de i samband med improvements-projektet reviderade standarder som IASB publicerade i december har paragrafen kompletterats samt flyttats till IAS 8.

IFRS som ska tillämpas vid övergången

Dagarna före jul 2003 publicerade IASB dels 12 standarder som setts över i samband med det så kallade improvementsprojektet dels amended versioner av IAS 32 och IAS 39. IFRS 2 Share-based Payment lades ut på IASBs hemsida den 19 februari 2004 och den 31 mars blev tre nya IFRS samt den med regler om så kallad macrohedging kompletterade versionen av IAS 39 tillgängliga på samma sätt.

De nya standarderna är IFRS 3 Business Combinations, IFRS 4 Insurance Contracts och IFRS 5 Non-current Assets Held for Sale and Discontinued Operations. Som en följd av IFRS 3 har IAS 36 Impairment of Assets och IAS 38 Intangible Assets setts över. De reviderade versionerna publicerades tillsammans med IFRS 3.

Enligt respektive standards införanderegler ska samtliga dessa nya och reviderade standarder tillämpas från och med den 1 januari 2005. De ingår i den ”stable platform” som IASB färdigställt inför 2005. Den för den praktiska tillämpningen avgörande frågan är nu hur EU ser respektive sannolikt kommer att se på dessa standarder och när godkännandemekanismen kan förväntas bli klar med sitt ställningstagande.

Hur är läget?

Hur godkännandemekanismen kommer att se på de IFRS som publicerades i december 2003 och under det första kvartalet 2004 vet vi när detta skrivs (vecka 21) mycket lite om. Den redovisningstekniska kommittén EFRAG har tagit ställning till de 12 standarder som reviderades i samband med improvements-projektet och till de nya principerna för redovisning av aktierelaterade ersättningar i IFRS 2. I båda fallen blev slutsatsen att ”it is in the European interest to adopt”. EFRAG:s rekommendation är därför att samtliga dessa standarder ska antas.

I dokument som är öppna för kommentar till i slutet av maj har EFRAG tagit preliminär ställning till IFRS 3 med tillhörande reviderade versioner av IAS 36 och IAS 38 samt IFRS 4 och IFRS 5. Bara i fråga om IFRS 5 blev det preliminära ställningstagandet en oreserverad rekommendation att standarden ska antas.

När det gäller den nya koncernredovisningsstandarden IFRS 3 och följdändringarna av IAS 36 och IAS 38 är en majoritet av EFRAG:s ledamöter preliminärt för en rekommendation att anta men två ledamöter anser att det inte ligger i unionens intresse att godkänna den nya standarden. EFRAG:s preliminära ställningstagande i fråga om reglerna för försäkringskontrakt i IFRS 4 kan bäst beskrivas som ”nja”. Man påpekar en rad brister men rekommenderar ändå att standarden ska antas. Samtidigt uppmanas IASB att snabbt ge ut en standard med ”a conceptually sound, long-term solution” för redovisningen av försäkringskontrakt.

De versioner av IAS 32 och IAS 39 som IASB publicerade i december och den med regler om macrohedging kompletterade versionen av IAS 39 som kom i mars finns med på EFRAG:s hemsida som frågor som diskuteras. I vilken riktning diskussionen går framgår inte. Det framgår inte heller om godkännandemekanismen kommer att pröva den version av IAS 39 som IASB publicerade den 31 mars eller om man eventuellt avser att avvakta med sitt ställningstagande till dess att de kompletteringar som kom i utkastform den 21 april inarbetats i standarden. Noteras kan att EFRAG preliminärt uttalat sig starkt negativt om det senare utkastet.

EFRAG rekommenderade på sin tid att den version av IAS 39 som gällde sommaren 2002 skulle antas för tillämpning inom EU. Numera vet vi att ARC och Kommissionen inte följde denna rekommendation. Även när det gäller andra standarder kan ARC och Kommissionen på motsvarande sätt gå ifrån EFRAG:s mer redovisningstekniska bedömning. Att, tills vidare, EFRAG inte helhjärtat ställer sig bakom vare sig den nya koncernredovisningsstandarden eller den om försäkringskontrakt, är därför illavarslande.

Sammantaget måste slutsatsen bli att, när det gäller vissa av de nya och översedda standarder som enligt IASBs uppfattning ska tillämpas från och med 2005, det inte är osannolikt att godkännandemekanismens slutgiltiga beslut dröjer mer än de tio månader som det tog att ta ställning till IFRS 1. En sådan misstanke förstärks av att bara IAS 32 och IAS 39 finns med bland de frågor i anslutning till Financial Services Action Plan där Kommissionen räknar med att komma med förslag under 2004. Det kan inte heller uteslutas att godkännandemekanismens beslut, när det väl kommer, i något fall blir att den prövade standarden förkastas.

Vad innebär Kommissionens kommentarer?

Med tanke på den osäkerhet som råder skadar det inte att något fundera över vad Kommissionens kommentarer till EU-förordningen får för konsekvenser i fråga om de för flertalet noterade koncerner viktiga standarderna IAS 39, IFRS 2 och IFRS 3. Den vägledning som ges är inte uttömmande och det kan redan nu förutses att det i vissa situationer kan komma att krävas ytterligare uttalanden för Kommissionen eller annan auktoritet. När det gäller några frågeställningar kan emellertid rimligt säkra slutsatser dras.

Säkert att både reglerna om säkringsredovisning i IAS 39 och de om kostnadsföring av optioner och motsvarande ersättningar till anställda i IFRS 2 blir tvingande föreskrifter först när de av EU godkända standarderna publicerats i Europeiska unionens officiella tidning.

Baserat på Kommissionens kommentarer är dessutom en rimligt säker slutsats att den version av IAS 39 som enligt IASBs uppfattning ska tillämpas vid övergången får användas som vägledning även om godkännandemekanismen inte hunnit ta ställning till den. Slutsatsen blir densamma om godkännandemekanismens beslut skulle bli att standarden ska förkastas. Förklaringen är att det inte finns någon av EU godkänd standard som behandlar redovisning av finansiella instrument samt att samtliga nu aktuella versioner av IAS 39 måste bedömas vara förenliga med kraven i IAS 1.

På samma grunder måste den kontroversiella standarden IFRS 2 Share-based Payment kunna användas som vägledning trots att standarden inte antagits av godkännandemekanismen. En sådan möjlighet kan dock förmodas ha begränsat praktiskt intresse. När det gäller denna standard är i stället den mer intressanta frågan om utvecklingen när det gäller US GAAP eventuellt kan få till följd att EU förkastar standarden eller att i varje fall införandet skjuts på framtiden.

När det gäller IFRS 3 Business Combinations måste man komma ihåg att EU redan godkänt den version av IAS 22 som gällde när EU-förordningen trädde i kraft. Om godkännandet av IFRS 3 skulle bli fördröjt eller om standarden mot all förmodan skulle förkastas kan Kommissionens kommentarer inte tolkas på annat sätt än som ett förbud att tillämpa den nya standarden. För att komma till annan slutsats krävs ytterligare auktoritativ vägledning.

Tills vidare måste slutsatsen bli att de nya reglerna för bland annat koncernmässig goodwill får börja tillämpas först när IFRS 3 blivit formellt godkänd av EU samt IAS 22 blivit upphävd. När godkännandemekanismen kan förväntas bli klar med sitt ställningstagande kan man tills vidare bara gissa. Att det finns EFRAG ledamöter som, åtminstone preliminärt, reserverat sig och inte anser att standarden ska godkännas kan ge farhågor om en långdragen process.

En säker slutsats som man som extern iakttagare kan dra är att det inför övergången till IFRS finns ett stort antal tills vidare öppna frågor där vi som arbetar med den praktiska tillämpningen löpande måste följa utvecklingen. Att det system som byggs upp, åtminstone övergångsvis, medför stora problem för oss som har att tillämpa EU-förordningen verkar varken IASB eller EU lägga speciellt stor vikt vid.

Docent

Birgitta Jönsson Lundmark

är verksam vid KPMG i Stockholm. Hon medverkade senast i Balans nr 12/2002.