Balans nr 6–7 2004

Debatt: Blev Arthur Andersen & Co lynchat?

Många av Andersens anställda har lidit stor ekonomisk skada. Men blev Andersen lynchat? Sten Jönsson är övertygad efter att ha läst Mary Ashby Morrisons redogörelse.

Förr i tiden (dvs. Före finansgalenskapens tid, som pågått i ca 15 år) fanns det åtta gigantiskt stora revisionsbyråer med 50–100.000 anställda (”The Big Eight”). Bland världens 7 största konsultbolag var 6 revisionsbyråer. Efter fortsatt utslagning, främst genom förvärv, återstår idag fyra. Man kallar dem ”The Final Four”. Det senaste offret var Arthur Andersen & Co som med sina 85.000 anställda (och 5.000 pensionerade medarbetare) upplöstes och försvann på mycket kort tid i Enron-skandalens bakvatten. Hur kunde det ske så snabbt? Nu när dokumenten börjar granskas systematiskt tycks det som en rättskandal med långtgående konsekvenser håller på att rullas upp. Själv är jag övertygad om att Arthur Andersen blev lynchat. Hur kan man tro något annat när man läser Mary Ashby Morrisons (2004) väldokumenterade redogörelse?

Jag har varit i kontakt med Mary Morrison för att gratulera henne till hennes mod och till det noggranna forskningsarbetet (mycket återstår) och därvid fått ytterligare bakgrundsinformation bl.a. om hur affärspressen, som deltagit i lynchningen, inte velat ta in hennes material eftersom den själv skulle framstå i dålig dager. Jag vill inte påstå att Morrison har hela sanningen – det gör hon inte själv – men nog ligger det en hund begraven här! Genomgången här ger först en bakgrund, därefter ges en redogörelse för Enron-skandalens kärnpunkter och Arthur Andersens revisionsuppdrag för Enron, och så kommer Washingtons maktapparat in. Till sist dras några slutsatser rörande revisionens oberoende av politisk maktutövning via rättsväsendet och hur en återgång till ett professionellt etiskt förhållningssätt kan åstadkommas.

Enron förklarade sig själv i konkurs den 2 december 2001. Dagarna före konkursen utbetalade Enron drygt 55 miljoner USD i bonus till ca 500 anställda. Under fyra år före konkursen tjänade Enrons ledning och styrelse nästan 600 miljoner USD på ”insider trading” i Enronaktier enligt en stämningsansökan. Under en månad under hösten 2001 av kraftigt fall (från 15.40 till 9.24) för Enronaktien kunde inte anställda vid Enron ta sig ur ett ensidigt sparande i Enronaktier eftersom företaget höll på att byta förvaltare för sin pensionsparplan. Enrons samlade börsvärde som högst nära 80 miljarder USD i augusti 2000 hade i december 2001 krympt till ca 1 miljard. Många hade anledning att vara förbannade.

Problemet var att Enron var väl förankrat i Washington. Företaget hade givit kampanjbidrag till 71 av de sittande 100 senatorerna och till 43 % av kongressens ledamöter. År 1999 hade man spenderat 1.9 miljoner USD på lobbyverksamhet i Washington och år 2000 2.1 miljoner. Kenneth Lay var god vän med president Bush och Enron var presidentens största bidragsgivare (Enron och dess anställda gav enbart under 2001 över 500.000 USD till Bush). Arthur Andersen gav 1999–2001 sammanlagt 146.000 USD. Lay biträdde vicepresidenten Cheney med att utarbeta en nationell energipolitik. Republikanernas nyvalde (National Committee-)ordförande, Marc Racicot, var tidigare lobbyist för Enron m.m.

Det blev en väldig aktivitet i Washington då skandalen började rullas upp. SEC som redan hade en undersökning igång uppgraderade i slutet av oktober undersökningen till en formell utredning med fokus på de partnerskap (Chewco och LJM) där oegentligheterna hade sin hemvist. Det innebar att Andersen & Co inte fick hantera dokument etc. som relaterade till Enron-uppdraget. Justitiedepartementet drev en parallell utredning. 2 december 2001 kom konkursanmälan, den 10 januari 2002 meddelade Andersen att under månaderna för den formella undersökningen hade revisionsbyrån förstört en betydande mängd pappers- och elektroniska dokument. Det var fråga om kopior, anteckningar, PM etc. som alltid måste förstöras av säkerhetsskäl eftersom de kan innehålla känsliga uppgifter (t.ex. anteckningar om ett bankkonto). Den ordinarie dokumentationen av revisionen som alla revisionsbyråer bevarar hade naturligtvis inte förstörts. Den 20 januari var åtminstone 9 utredningar igång i olika kongressutskott. Enrons styrelse hade en utredning under ledning av juristen William Powers. Den 14 mars väcktes åtal mot Andersen & Co för ”obstruction of justice”, rättegången inleddes den 6 maj. Den 9 april erkände sig David Duncan, Andersens ansvarige revisor för Enronuppdraget, skyldig (”plea bargain”) till ”obstruction of justice”. Vid rättegången förekom en lång rad ingripanden från domaren som hindrade försvaret att argumentera. När så juryn skulle fatta sitt beslut lät den efter sex dagars diskussion meddela att den inte kunde enas. Då ingrep domaren med en s.k. ”Allen charge” som ibland används för att uppmana en splittrad jury att tänka om. Domaren strök emellertid en mening i standardformuleringen, nämligen den som påminner jurymedlemmarna att de skall uttala sig för ”icke-skyldig” om bevisningen inte eliminerar ”reasonable doubt”.

12 maj 2002 skriver Spinner i Washington Post att kongressman Tauzin, ordförande i representanthusets energi- och handelsutskott, träffade representanter för de andra fyra revisionsbyråerna (som enligt Spinner beskrev Andersen som en outsider med undermåliga rutiner) över lunch på en restaurang och kom överens med dem att ”push Andersen off the bridge”. (Restaurangen har utsikt över det som kallas ”suicide bridge”.)

Man kan läsa mellan raderna att Justitiedepartementets plan var att pressa Arthur Andersen & Co till att medge sin skuld och ingå en överenskommelse (”plea bargain”). Revisionsfirman stod emellertid emot och gick under på kuppen ...

Bedrägeriet inom Enron gick till så att företaget inrättade delägda företag för speciella uppgifter (s.k. SPE, ofta med fantastiska namn som Slapshot, Fishtail, Nighthawk etc). De mest synliga i utredningarna har varit Chewco, LMJ 1 och LMJ 2. Eftersom Enron hade en liten ägarandel (anställda var ”målvakter”) ingick de inte i koncernredovisningen. LMJ t.ex. lyckades övertyga ansedda banker som JP Morgan Chase och Citigroup att låna ut miljarder USD till dem utan skriftlig dokumentation. Dessa lånade medel användes sedan för att betala in ”förskott” som gav underlag för att ta upp fordringar eller kapitaltillskott i Enrons balansräkning. (Lånen låg alltså utanför koncernen.) JP Morgan Chase deltog i 12 sådana bluff-betalningar till LMJ motsvarande ett sammanlagt värde av 3,7 miljarder USD. Citigroup genomförde 14 sådana transaktioner till ett värde av 4,8 miljarder. Både Chase och Citigroup har medgivit att de genomfört samma ”koncept” med flera andra företag. Personal från en av bankerna har hävdat att Enron har informerat dem om att dessa transaktioner godkänts av Andersen. Ingen kunde erinra sig att de talat med någon från Andersen. Representanter för Merrill Lynch krävde att få tala med Andersen men då de förvägrades det nöjde de sig med att Causey (ekonomichefen i Enron) intygade att Andersen hade godkänt transaktionen.

Hur var det möjligt att förfara på detta sätt? Enrons ägande i dessa SPE:s är att beteckna som placeringsaktier och detta regleras i Investment Act från 1940. I takt med att Enrons användande av SPE:s ökade riskerade företaget att hamna under Investment Act. Enron försökte utan framgång bli undantagen från denna lagstiftning (med dess särskilda redovisningskrav) med hänvisning till att man var engagerad i viktiga infrastrukturinvesteringar utomlands. Men, efter det att Representanthusets utskott för energi och handel 1996 uppmanat SEC att på administrativ väg ge Enron det begärda undantaget, vek sig Arthur Levitt, SEC:s ordförande för det politiska trycket och har när skandalen uppdagades varit snabb att anklaga Andersen för att byrån inte varit oberoende Accenture (f.d Andersen Consulting, nu oberoende) hade fakturerat 4 miljoner USD och Andersen hade fakturerat 23 miljoner för risk management, skatterådgivning, granskningar i samband med förvärv m.m.). Så snart skandalen var ett faktum instruerades motsvarigheten till Statskontoret att granska alla avtal med Enron och Andersen. T.ex. sjukhus som anlitade Andersen fick veta att de riskerade uteblivna ersättningar från Medicare om de behöll Andersen.

Men hur kunde Andersen undvika att uppdaga bedrägeriet? (Det var Andersen som upptäckte det och slog larm, varpå Enron kollapsade. Andersen erkände i oktober 2001, och, krävde rättelse för, ett fel rörande ett av de aktuella SPE:s som borde tagits in i balansräkningen för 1999.) Orsaken till att det inte blev upptäckt var att de aktuella SPE:s inte ingick i Andersens revisionsuppdrag och man hade därför inte tillgång till dessa enheters dokument. Någon av enheterna hade KPMG som revisor. En av dem hade tydligen ingen revisor alls trots miljardaffärer. Andersens revisorer fick nöja sig med muntliga försäkringar och i en del fall skriftliga intyg från representanter för de inblandade enheterna, bankerna och mäklare.

Lynchningen

Istället för att avvakta utredningarnas resultat satte Washington igång vad som måste betecknas som en förtalskampanj mot Andersen. Det kan räcka med att citera ordföranden för ”Subcommittee on Oversight and Investigations for the House Energy and Commerce Committee” Greenwood som hälsade Andersens ansvarige revisor för Enronuppdraget till det offentliga (inkl. TV) förhöret den 24 januari 2002 med orden:

”Enron robbed the bank, Arthur Andersen provided the getaway car and they say you were at the wheel!”

Redan då kunde man kanske misstänka inom Andersen att det skulle bli svårt att försvara sig. Rättegången mot Andersen för ”obstructing justice” refereras av Morrison (2004) i drygt 40 punkter som illustrerar domaren i 96 % av sina procedurbeslut gick emot Andersens försvarare. Ett av vittnena var förstås David Duncan som erkänt sig skyldig till ”obstruction of justice” (9 april 2002) och trots att han envist hävdat sin oskuld i tre månader tidigare hade nu ”soul searching” fått honom att inse att han hade begått ett brott då han beordrat dokumentförstöringen. Försvarsadvokaten ville fråga Duncan om han ansåg att någon otillåten (”inappropriate”) dokumentförstöring under den aktuella månaden (oktober 2001), men domaren tillät inte Duncan att svara. Den 27 maj 2002 (under pågående rättegång) begärde åklagarna tillgång till all dokumentation rörande avslutade revisionsuppdrag i Enron för att kunna avgöra vad som var rimligt att förstöra. Andersens försvarare kunde då meddela att 500 kartonger med material från Enron-revisionen stått till förfogande i månader (under bevakning) på Andersens kontor i Houston, men inte varit föremål för något intresse. Juryn instruerades som nämnts att ta sitt förnuft tillfånga och komma överens (med undantaget att det inte längre krävdes att ”reasonable doubt” skulle vara eliminerat). En av juryledamöterna har sagt att det förekom knappast någon diskussion i juryn om dokumentförstöringen. Istället var det ett e-mail från en relativt nyanställd jurist hos Andersen som bett att bli struken från en intern sändningslista (i efterhand), eftersom hon inte ville riskera att bli inkallad som vittne, som tydligen var det som ansågs vara förgripligt. Domen blev ”Skyldig!” Andersen & Co har upphört att existera. Många av de 85.000 anställda och pensionerade anställda har lidit stor ekonomisk skada. De konkurrerande 4 byråerna (”The Final Four”) har tagit över många kompetenta revisorer och dessutom Andersens klienter.

Morrisons slutsatser

Slutsatserna som Morrison drar är att

  • Andersen kunde inte ha deltagit i Enrons bedrägeri eftersom byrån inte var revisor i de SPE:s där bedrägeriet begicks.

  • Statliga organ borde ha känt till detta åtminstone i december 2001 ändå bedrevs en förtalskampanj före det att ett antal aktiviteter som drev Andersen i graven inleddes.

  • Ett stort antal politiska aktörer har tagit del av bidrag från Enron och tillhandhållit gentjänster. Konkurrenter har dragit nytta av affären.

  • Kongressens utredare förklarade redan den 13 april att någon ”obstruction of justice” inte förekommit. Trots det inleddes rättegången mot Andersen & Co den 6 maj 2002.

  • Den ansvarige revisorn, som sedermera avskedats, förklarade sig skyldig till dokumentförstöring i april efter att ha förnekat det ihärdigt i flera månader. Han undgick enligt egen utsago därmed ”problem” från skatteverket (IRS) för någon oegentlighet i samband med en anställds deklaration.

Man bör tillägga att varken Enron eller något av dess SPE hittills har åtalats för bedrägeri. Medan företaget var under utredning från november 2001 till januari 2002 genomförde Enron dokumentförstöring, men har inte åtalats för ”obstruction of justice”. De ca 10 företag som de inblandade bankerna hjälpte att sätta upp motsvarande ”förskottsbetalningslösningar” har inte identifierats. Chase har lyft försäkringskompensation (600 miljoner USD) för förluster banken åsamkades i samband med utlåning på basis av muntliga överenskommelser. SEC har väckt talan mot fyra direktörer i Merrill Lynch för medverkan i Enronbedrägeriet. Michael Chertoff, chefsutredare inom Justitiedepartementet, har blivit befordrad av president Bush till en hög domarbefattning.

Diskussion

Vad kan man lära av detta fall? Jo att revisionen är försvarslös mot muntliga avtal och intyg från medverkande i bedrägerier. Dessutom bör man fundera över om revisionen är, och skall vara, inriktad på att avslöja bedrägeri, vilket är en betydligt mera omfattande uppgift än att intyga att redovisningen är upprättad i enlighet med god redovisningssed. Bedragare bygger ju sin verksamhet på att inte lämna efter sig några dokumentariska bevis, medan revisionen bygger sin granskning på att man drar ett urval av de miljontals dokumenterade transaktioner som ett stort företag genomför, granskar det urvalet och väljer att följa upp sådana som ser kritiska ut. Hittar man inget att anmärka på och är värderingar av tillgångar och skulder i enlighet med god redovisningssed skriver man en ”ren” revisionsrapport. Att sätta in resurser på att avslöja bedragare kräver helt andra resurser och kostnader.

Det man ser i Enron-fallet – och jag skall gärna erkänna att jag på intet sätt känner mig välinformerad om fallet – är hur finanstransaktioner som ju oftast innefattar löften om framtida betalningar skapar orimligt utrymme för bedragare, samtidigt som redovisningens (och revisionen) styrka ju är att granska faktiskt inträffade transaktioner. Finanssektorn är indoktrinerad att tänka framåt och inte gräma sig över spilld mjölk. Det gäller att konstruera en god grund för optimistiska förväntningar och göra affärer på den grunden. Ambitiösa medarbetare i dessa finansiella aktörer tenderar, alltför ofta tycks det, att ha svårigheter att skilja mellan korrekt och manipulerande information. Den investerande allmänheten som känner sig lurad vänder blicken mot revisorn. Man har en känsla av att revisorn har hukat sig i många år nu. Hur kunde det bli så här? Wyatt (2003), en mångårig partner i Arthur Andersen driver tesen att det gradvis skedde en ”utspädning” av den professionella revisiorsetiken i och med att konsulterna efterhand blev alltmer dominerande och krävde lika stor avkastning på revision som på konsulttjänsterna. Kom ihåg att 6 av de 7 största konsultföretagen i världen var revisionsbyråer! Kulturen blev ”business” snarare än ”revision”. Ett professionellt förfall har inträffat så gradvis att vi inte har märkt det.

Nu är det för sent! Det går inte att återupprätta en professionell etik i dessa världsomspännande jätteföretag med närmare 100.000 anställda än 50. Om man dessutom dessutom betänker att byrån har incentive-system som belönar ”cross-selling”, dvs. att revisorn som upptäcker en brist råder klienten att anlita byråns konsultenhet, inser man problemet.

Mot bakgrund av att dessa stora byråer (”The Final Four”) genom Arthur Andersens undergång blivit ännu större finns det väl knappast någon annan utväg än att påtvinga dem en uppdelning i mindre enheter, säg högst 10.000 anställda, så som man en gång gjorde med telefonbolaget Bell när det blev alltför stort för USA (men här gäller det att byråerna blivit för stora för världen). Frågan måste diskuteras!

Referenser

Morrison, M.A., (2004), Rush to Judgement: the lynching of Arthur Andersen & Co. Critical Perspectives on Accounting , vol. 15, no. 3, ss 335–375.

Wyatt, Arthur R., (2003), Accounting Professionalism – They just don’t get it! Key noteanförande vid AAA årskongress Honolulu, Hawaii 4 augusti.

Sten Jönsson

är professor vid Handelshögskolan i Göteborg. Han medverkade senast i Balans nr 4/1996.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2020 2021 2022
Prisbasbelopp 47 300 47 600 48 300
Förhöjt pbb. 48 300 48 600 49 300
Inkomstbasbelopp 66 800 68 200  
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50
Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal 25 % 25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1955 1956 - 1998
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...