IASB har publicerat ett underlag för diskussion som behandlar företagets information om sin verksamhet. Det är det första dokumentet i sitt slag; de som ger ut dokumentet är nämligen inte styrelsen utan fyra av IASB:s nät av nationella normgivare, i första hand Nya Zeeland. Det här är ett sätt att utveckla nya standarder och dels minska trycket på IASB:s knappa resurser, dels engagera och stimulera de nationella normgivarna att mer aktivt bidra i arbetet för att skapa ett internationellt regelverk.

Det som behandlas i rapporten är information som sätter in de finansiella rapporterna i ett större sammanhang. Motsvarande krav på information finns i ett antal länder. I USA talar man om Management Discussion and Analysis, i Storbritannien om Operating and Financial Review. I rapporten hänvisas också till EU:s redovisningsdirektiv och därmed indirekt till den svenska ÅRL. Där finns nämligen ett krav på att man i förvaltningsberättelsen ska redogöra för företagets förväntade framtida utveckling.

Trender

Rapporten definierar Management Commentary (MC) som information som utgör ett tillägg till de finansiella rapporterna. Den ger en förklaring till trender och faktorer som förklarar företagets utveckling och det resultat och den ställning som framgår av de finansiella rapporterna. Den beskriver också de viktigare trender och faktorer som sannolikt kommer att påverka företagets framtida utveckling. Den senare meningen skiljer förslaget från exempelvis den brittiska OFR i vilken inte ingår någon framtidsinriktad information. Samtidigt betonas att det inte rör sig om egentliga prognoser utan en verbal diskussion kring bland annat sannolikheten för att den historiska utvecklingen kommer att fortsätta i framtiden.

MC är ett tillägg till och inte en ersättning till de finansiella rapporterna. Det understryks att syftet alltså inte är att företaget ska upprätta alternativa resultat- och balansräkningar. Det är ett påpekande som är väl värt att upprepa.

Flera svenska företag har valt att redovisa alternativa rapporter. TeliaSonera är det bästa (värsta) exemplet med två hela uppsättningar av finansiella rapporter. Men också SCA, för att ta ett annat exempel, har en så kallad operativ kassaflödesanalys med kommentarer som avviker ganska kraftigt från den officiella.

Uppfyller företaget målen?

Syftet med rapporten är inte att ange ett förslag till exakt vilken information som ska lämnas i en MC. De huvudområden som bör ingå räknas dock upp, nämligen vilken verksamhet som företaget bedriver, mål och strategier, viktigare tillgångar (resources) och risker, resultat och utveckling samt ”performance” det vill säga en diskussion kring hur väl företaget lyckats uppnå sina olika mål.

Vissa av de här områdena täcks redan av befintliga standarder. Det gäller framför allt riskanalys som behandlas i IAS 32. Det reser frågan hur man avgränsar informationen i MC från övrig information och var i årsredovisningen som MC ska återfinnas. Beträffande den första frågan är förslaget att MC ska ge läsaren information som hjälper denne att koppla de finansiella rapporterna till företagets verksamhet och omgivning. När det gäller noterna är syftet att de ska ge information som hjälper läsaren att förstå vad som ingår i olika poster i rapporterna.

Slutsatsen är att om vi får en standard som gäller MC, kan denna medföra att vissa av de uppgifter som idag lämnas i noterna flyttas över till MC.

Samma lösning som i Storbritannien?

Avslutningsvis diskuteras i rapporten hur en framtida standard om MC kan utformas. Fyra alternativ anges; ett tillägg till IAS 1, en egen standard som endast behöver tillämpas av noterade företag, en standard som antingen det enskilda företaget eller exempelvis en nationell börs avgör huruvida den ska tillämpas samt en fristående serie av MC-relaterade standarder vilka i likhet med det tredje alternativet inte skulle utgöra en obligatorisk del av IFRS. Något förvånande rekommenderar författarna något av de två sista alternativen, det vill säga samma lösning som tillämpas i Storbritannien. Detta trots att erfarenheterna därifrån inte är entydigt positiva. Andelen företag som tillämpar OFR har således gått ner från 68 procent 2000 till 61 procent 2002.

Mitt intryck av rapporten är att den är välskriven och balanserad. Jag har genom åren tagit del av många rapporter i vilka diskuteras hur diverse kringinformation kan presenteras. Bland annat så har Sveriges finansanalytiker utarbetat en rekommendation. Den här rapporten är betydligt mer omfattande och har mycket att ge till nästan alla svenska företag oavsett om den leder till en framtida standard eller ej. Inte minst handlar det om vikten av att undvika ett kardinalfel i många svenska årsredovisningar. När ledningen ska kommentera utvecklingen av verksamheten i förvaltningsberättelsen upprepar den ofta bara de siffror som återfinns i resultat- och balansräkningar. Det duger inte i en MC värd namnet. Syftet är att sätta in siffrorna i ett sammanhang, att förklara förändringar och att få ett underlag för vad som kan väntas i framtiden.

Aktivering av ränteutgifter

IAS 23, Ränteutgifter, tillåter företag att i vissa lägen välja mellan att kostnadsföra eller aktivera ränteutgifter. Den amerikanska standarden föreskriver aktivering. Frågan för IASB var huruvida man skulle ändra IAS 23 så att den överensstämmer med den amerikanska. Svaret blev ja, men vägen dit var intressant. Det visade sig nämligen att många ifrågasatte värdet av att endast aktivera faktiska ränteutgifter på det sätt som standarden kräver. Det vore mer i linje med IASB:s grundsyn om den tillgång, exempelvis en fabriksfastighet som uppförs i egen regi, och som ränteutgifterna hör till, redovisades till verkligt värde. Här har vi alltså ytterligare ett exempel på att IASB anser att anskaffningsvärde inte nödvändigtvis är den bästa utgångspunkten för redovisning av nya tillgångar. Det ligger nära till hands att jämföra med tillägget till IFRS 3, Redovisning av företagsförvärv som just nu diskuteras.

Sekreteriatet hade för sin del ett något mindre kontroversiellt förslag, nämligen att i stället för att aktivera faktiska ränteutgifter, aktivera en kapitalkostnad. Det skulle alltså vara möjligt att inkludera i en tillgångs värde en beräknad kostnad oberoende av om det skett någon upplåning eller ej. Styrelsen beslöt dock att tills vidare nöja sig med att föreslå att alternativet att kostnadsföra alla ränteutgifter ska tas bort och att hoppas på att FASB går med på att ändra sin definition av vilka kapitalutgifter som får aktiveras till det som föreskrivs i IAS 23.

Tillägg till IFRS 3, Business Combinations II

Styrelsen avser att påbörja diskussionerna kring en ny standard i januari. Målsättningen är att vara klara i Q4 och att den nya standarden ska tillämpas från och med 2007. På mötet var det dock många som ifrågasatte tidtabellen. Bland annat pekade man på att det här är ett gemensamt projekt mellan IASB och FASB, något som rimligen medför att det kommer att ta längre tid att enas i svåra frågar. Därtill kommer att en ny standard kan förutsätta en ändring i lagstiftningen som är svår att hinna med i tid. EU nämndes inte men man kan gissa att IASB är väl medvetet om att den tid som EU kräver för att godkänna en ny standard omöjliggör ett godkännande förrän sommaren 2007 (i bästa fall).

De utkast som nu är föremål för remissbehandling omfattar inte bara redovisning av företagsförvärv. Minst lika kontroversiellt är förslaget till ändring av IAS 37. Som beskrevs i Balans nr 10/2005 har IASB föreslagit att det som idag redovisas som en ansvarsförbindelse i fortsättningen ska redovisas som en avsättning. Detta följer av att skuldredovisningen inte längre förutsätter att en utbetalning är sannolik. Även om risken för en utbetalning på 100 bara är 5 procent ska man ändå redovisa väntevärdet, det vill säga 5, ett förslag som väckt mycken opposition.

Koncernbegreppet – praktisk majoritet

IASB och FASB har en längre tid diskuterat koncernbegreppet. En av de frågor där styrelserna verkar vara överens är att ett företag kan vara en dotter, och följaktligen omfattas av koncernredovisningen, även om modern varken kontrollerar mer än 50 procent av rösterna eller formellt kan utöva ett bestämmande inflytande på annan grund. Vad det handlar om är alltså den klassiska frågan där modern kontrollerar exempelvis 40 procent av rösterna men där ingen annan betydande ägare finns.

Det som IASB konstaterade var att IAS 27 egentligen inte ger utrymme för tvekan. Avgörande är om modern kan utöva ett bestämmande inflytande inte andelen av röster. Enligt sekretariatet är det dock uppenbart att många företag inte tolkar IAS 27 på det sättet. Styrelsens beslut blev därför att i avvaktan på en revidering av IAS 27, publicera ett uttalande av vilket framgår hur IAS 27 ska förstås. Uttalandet kommer att finnas på IASB:s hemsida och har också återgetts i IASB:s nyhetsbrev för oktober. I korthet framgår av uttalandet att ”bestämmande inflytande” innefattar också de facto-kontroll, det vill säga vad som i Sverige ibland kallas för praktisk majoritet. Man erkänner att det hade varit önskvärt om IAS 27 innehållit vägledning för hur principen om de facto-kontroll ska tillämpas. Det hinner man dock inte med för närvarande. Innebörden är att styrelsen inser att det även fortsättningsvis kommer att finnas skillnader när det gäller definitioner av koncernföretag och den praktiska tillämpningen av de facto-kontroll.

Rolf Rundfelt är docent i företagsekonomi, rolf.rundfelt@telia.com