Balans nr 3 2006

Internationellt: Ger personaloptioner upphov till en kostnad?

Den här frågan trodde jag var avklarad. Självklart ger den upphov till en kostnad även om det kan vara vanskligt att avgöra det exakta beloppet. En artikel den 29 december i Financial Times visar dock att debatten inte är död. Det handlar om reaktionen från analytiker till de nya resultatuppgifter som publiceras i företag som haft stora optionsprogram. Ett av dessa är Cisco. Amerikanska företag behöver visserligen inte redovisa personaloptioner förrän 2006. Cisco har dock infört de nya reglerna i förtid. Det har lett till en resultatminskning på 10 procent för 03 jämfört med året innan. Rensar man för optionskostnaden får man i stället en resultatökning på 8 procent. Och med en retroaktiv tillämpning så redovisas en ökning på 13 procent.

De här skillnaderna har tydligen fått analytiker att ifrågasätta om det som nu redovisas som en kostnad verkligen ska beaktas vid beräkningen av den uthålliga vinsten. Tveksamheten delas inte oväntat av företagen. Det man framför allt skjuter in sig på är osäkerheten när det gäller att fastställa kostnaden. Ytterligare en bidragande faktor är att omfattningen av programmen verkar ha minskat. Det är förklaringen till att en retroaktiv tillämpning av den nya rekommendationen leder till en starkare resultatökning. Kritikerna menar att de kan skapa orealistiska förväntningar om framtida resultatförbättringar. Inte bara enskilda analytiker frågar sig vad som är det ”verkliga” resultatet. Det verkar som om de insamlingar som görs för de prognosticerade resultat som ger uttryck för marknadens samlade förväntningar, ”consensus” kommer att exkludera kostnaden för optioner.

Amerikanska företag har möjlighet att undvika en del av optionskostnaderna. Genom att avsluta pågående program redan 2005 behöver de inte redovisa optionernas verkliga värde som kostnad. I stället blir de gamla reglerna tillämpliga. Den enda kostnad som uppkommer vid en förtida reglering är optionernas realvärde, det vill säga skillnaden mellan aktiekursen och lösenpriset.

Jag har inte hört att svenska analytiker ifrågasatt huruvida personaloptioner ger upphov till en kostnad. Tvärtom var analytikerna en av de starkaste påtryckningsgrupperna bakom ett införande av den internationella standarden IFRS 2. Den standarden klargör också vad som gäller för jämförelsesiffror. Sådana ska lämnas i vart fall för program som beslutades i november 2002 eller senare.

Att bortse från att personaloptioner har en kostnad är att förneka att det finns ett utbytesförhållande mellan optioner och andra former av ersättning. Det har jag svårt att acceptera. Och då blir det konstigt när man framför som ett argument för att bortse från optionskostnaderna att kostnaderna kan komma att minska i framtiden. Det är möjligt att optionsprogrammen spelat ut sin roll även om tidningskommentarer tyder på ett nyvaknat intresse. Men att bara tro att de skulle försvinna utan att de berörda kräver något annat i gengäld framstår som naivt.

Accountingfest 2005

Den här osannolika rubriken fanns med på ett nyhetsbrev från USA som beskrev revisorsföreningens (AICPA) årliga konferens kring aktuella redovisningsfrågor. Ämnet till trots är det tydligen en livlig tillställning med över 2000 deltagare. Några av de områden som diskuterades gällde:

  1. Leasing. Bedömningen är att nästa stora fråga som FASB ska ta upp på sin agenda, utöver redovisning av pensioner, är leasing. Att frågan väckts till liv, också i USA, kommer inte som en överraskning. FASB liksom IASB bygger numera sina standarder utifrån definitionen av tillgångar och skulder. Det är då inte möjligt att blunda för att det företag som ingår ett leasingavtal som kanske sträcker sig över 5 till 10 år inte redovisar någon skuld på grund av att nuvärdet av leasingavgifterna understiger 90 procent av tillgångens verkliga värde. Leasing är den vanligaste formen av off-balance sheet finance och det är naturligt att man nu försöker komma åt den efter att man tacklat problemen med derivat och specialbolag. Det är dock inte så enkelt vilket det arbete som det brittiska ASB lagt ner under flera år visat. Svårigheten är att skriva en standard som gör att man får in de skulder som uppstår när ett företag tecknar ett leasingavtal som gäller maskiner etc. men inte vanliga leveransavtal i form av att t.ex. SSAB ingår flerårsavtal avseende inköp av legeringsmetaller.

  2. Väsentlighet. Att företag utelämnar information på grund av att den inte anses väsentlig är vanligt. SEC har försökt lösa frågan i en bulla där man klargör att det är SEC och inte företaget som avgör vad som är väsentligt. Tydligen har det inte hjälpt. Företag sägs ha två metoder för att fast ställa om ett fel är väsentligt exemplifierat av följande:

  3. Det redovisade värdet på en skuld är 80 för lågt ett år. Nästa år är felet 100. Ska väsentligheten år 2 bedömas utifrån resultateffekten som är 20 eller balanseffekten 100? Tydligen finns inget svar och praxis varierar. SEC avser därför att förtydliga hur väsentlighet ska definieras.

  4. Personaloptioner. I och med att företag ska redovisa den ”verkliga” kostnaden för sina personaloptioner är det sannolikt att de som kommer att påverkas mest redovisar ett pro forma resultat exklusive den här kostnaden. Det föranledde SEC att påminna om de regler som gäl ler för sådana resultat, däribland att ledningen måste förklara varför den anser att en pro forma redovisning ger läsarna mer användbar information. Det räcker inte att ledningen hävdar att pro forma siffror används av eller är mer användbar för kapitalmarknaden. Ledningen måste också visa hur den använder sig av informationen.

  5. Verkligt värde. Ett självklart område som behandlar den fortgående övergången till att fler poster i balansräkningen värderas till verkliga värden. Ett av projekten inom FASB handlar om att serviceavtal också ska kunna värderas till verkligt värde. Effekten skulle alltså bli att vinsten på ett avtal kan redovisas när avtalet tecknas och inte successivt under avtalsperioden. Det påminner mig om Enron.

  6. Komplexitet. Enligt FASB:s ordförande, Bob Herz, är den viktigaste utmaningen för redovisare att hjälpa till att minska komplexiteten i redovisningen. Som framhålles i mitt nyhetsbrev kan detta framstå som höjden av ironi. Samtidigt som man bedriver arbete på ett antal områden som framstår som mycket komplexa, värdering av personaloptioner, kapitalisering av alla leasingavtal, verkliga värden på olika typer av finansiella instrument, intäktsredovisning m.m. talar man alltså om förenkling. Bland annat handlar det om mer principbaserade standarder. Som några av deltagarna påpekar är efterfrågan på principbaserade standarder som lämnar mer till ledningens och revisorernas goda omdöme inte så stor med minnet av Arthur Andersens hädangång i färskt minne.

Kina

Nyligen stod det i Financial Times att Kina formellt förklarat att man avser att införa IFRS inklusive standarderna om verkliga värden. Kina har under flera år haft observatörstatus i IASC och anser tydligen att tiden nu är mogen för att tillämpa de internationella standarderna. Hur det ska fungera kan man fråga sig. Viljan torde det dock inte vara fel på vilket närvaron under IASC-tiden visade. När beslutet tillkännagavs anmäldes dock två avvikelser. Den ena gällde standarden om närstående. Eftersom nästan samtliga företag är statsunderstödda förklarades att den inte kan tillämpas. Den andra avvikelsen är mer förvånande. Den gällde nerskrivningar. Kineserna avser inte att acceptera att en nedskrivning ska kunna återföras på grund av risken för missbruk. Min bedömning är att det finns större missbruksrisker.

Rolf Rundfelt är docent i företagsekonomi. rolf.rundfelt@telia.com