Vid ett seminarium i Göteborg uttalade en professor helt nyligen att revisionsbranschen hade sin höjdpunkt i början på 1980-talet. En bransch som levererar förtroende har säkert sina ups and downs. Men att det var bättre förr och att vi en gång för alla passerat något slags höjdpunkt håller jag inte med om. Jag är tvärtom övertygad om att både revisionen och branschens rådgivningstjänster kommer att öka i betydelse.
Höjda förväntningar på kvalitetssäkringen av företagens redovisning medverkar till det. Det ”riskavlyft” som en oberoende kvalitetssäkring av information, redovisning och transaktioner innebär blir en allt viktigare komponent i näringslivet. Och självfallet utvecklar branschen kontinuerligt förmågan att leverera vad marknaden efterfrågar. Allt detta och mycket annat gör att vi ännu inte har nått branschens höjdpunkt eller peak. Dit är det en bit kvar ...
Men vi gör en spännande resa, fylld av både möjligheter och hot. Och då är det utmärkt att vi i Sverige från och med i höst kan verka i en gemensam branschorganisation, en organisation för både revisorer och rådgivare. Det ger oss en större tydlighet och slagkraft i debatten samtidigt som vi får bättre förutsättningar att svara mot behovet av praktisk support till revisorer och rådgivare.
En viktig fråga som väntar runt hörnet handlar om hur EU:s åttonde bolagsrättsliga direktiv (revisorsdirektivet) ska implementeras i Sverige. Inom två år måste det svenska regelverket ha anpassats till det nya revisorsdirektivet. Regeringen kommer därför att inom kort uppdra åt en utredare att leda arbetet kring översynen av de svenska bestämmelserna på revisionsområdet. Vi kan räkna med att några av de ”klassiska frågorna” dyker upp på utredarens agenda. Dit hör t.ex. oberoendefrågor och revisionen av de minsta bolagen.
När det gäller revisorns roll i de minsta bolagen kan det danska folketingets beslut att slopa den lagstadgade revisionen i små aktieselskaber locka till efterföljd. Att det bland EU:s medlemsstater numera bara är Sverige och Malta som har krav på revision i alla aktiebolag (motsvarande) kan öka frestelsen att göra förändringar även i den svenska miljön.
För egen del funderar jag ofta på den betydelse som förtroendet för företagsformen aktiebolag har för det svenska näringslivet. Ett förtroende som skapar effektivitet och lägre ”transaktionskostnader”. Behov av förenkling och allmän avreglering är viktiga ledstjärnor och kan få många att argumentera för slopad revisionsplikt i de minsta bolagen. Men vilka är de intressenter som vinner på att förtroendet för aktiebolaget, som revisorns kvalitetssäkring medverkar till, går förlorat?
Det danska exemplet förskräcker då skattemyndigheterna där nu utökar kontrollerna. Samtidigt ska bolag där det förekommit t.ex. skatte- eller bokföringsbrott ”tvingas” att anlita en revisor. Då kommer frågan som ett brev på posten: ”Vad har du gjort för fuffens eftersom du har en revisor? ”. Sedan kan man fundera över vem som vill bli revisor i dessa bolag.
En trogen följeslagare under branschens resa är det s.k. förväntningsgapet, dvs. gapet mellan vad revisorns uppgifter och ansvar faktiskt innebär och vad intressenterna förväntar sig. Det händer att jag i olika sammanhang visar en Powerpointbild med följande text:
Det minsta man kan begära ...
är att revisorn förhindrar eller åtminstone upptäcker förskingringar och andra ekonomiska brott, finner alla fel i ett bokslut, undanröjer risken för obestånd och konkurs, granskar alla transaktioner mellan företagsledningen och bolaget, upptäcker alla poster som kan vara tveksamma ur skattesynpunkt, säkerställer att ledning och styrelse fattar rätt beslut...
Revisorer drar ofta på smilbanden när de ser bilden, ja det skrattas till och med över den överdrivna beskrivningen av förväntningarna. När samma bild visas för andra skrattar ingen. Istället har jag vid flera tillfällen hört att man säger ”det är ju så det är, på den nivån bör revisionen ligga, det måste revisorn klara”.
Okunskapen om revisorsrollen bidrar till förväntningsgapet. Här hoppas jag att utvecklingen för bolags styrningen kan ge ett positivt bidrag. Viktiga delar av debatten kring bolagsstyrning handlar ju om roll- och ansvarsfördelningen i ett bolag. Och när styrelsens roll tydliggörs blir också bilden av revisorns roll klarare (och vice versa).
I det sammanhanget kan jag inte låta bli att nämna att EU-kommissionen nu utreder skadeståndsansvaret för revisorn och förutsättningarna för försäkring av revisionsverksamhet. Det är utmärkt. Revisorn ska ta ett stort ansvar, men det är hög tid att skapa en bättre balans mellan de olika bolagsorganen. Så länge det bara är revisorn som måste ha en ansvarsförsäkring är det, enligt min uppfattning, svårt att få den rätta balansen i ansvarsfrågan. Visst skulle det vara naturligt att styrelseledamöter också alltid hade ansvarsförsäkringar!?
Branschens resa fortsätter. Jag hoppas jag får tillfälle att kommentera mer vid nästa hållplats.
Dan Brännström