Innehåll

Balans nr 6–7 2006

Gästkrönikör: Sträck på er alla Margaretor!

George W Bush håller sig med två plan av typen Air Force One. Utrikesminister Jan Eliasson håller sig med två pressekreterare.

Och jag, jag håller mig med två revisorer.

Det låter något, det. Tyvärr är det inte fullt så magnifikt som jag här försökte göra sken av.

Det är så att jag inte är något ekonomiskt snille. Jag anar att jag hade kunnat göra mig en nätt liten summa av det jag under åren drivit in, men någon sådan har jag inte haft förstånd nog att åstadkomma. Ekonomiskt förstånd nog.

Det har liksom räckt hittills men inte blivit över. Fast jag klagar inte alls.

Jag äger en halv mycket liten hyreskåk. Ganska stor för att vara kåk, men liten för att vara med ett antal hyresgäster försedd.

Den ger inget överskott. Men det verkar gå runt. Den snålrepareras men den håller ihop någorlunda i fogarna än så länge. Jag älskar den.

Hur pass mycket den kostar mig om året vet jag inte riktigt. Men jag har en stor blå bok i vilken jag begår dess bokföring.

En gång gick jag på Handelshögskolan i Stockholm. Två år tillbringade jag där innan jag gav upp. En tenta hette bokföring. Ämnet var komplicerat, minns jag. Man hade en massa konton med streck mitt i.

De hette saker, kontona, och på ena sidan av mittstrecket var det plus och på den andra var det minus. Debet och kredit. Debet var mot fönstret.

Eller om det var kredit som var det.

Varje tänkt år avslutade man dessa konton, förde vad som blev kvar på dem eller den summa de gick back till något sorts slutgiltigt überkonto och när man där drog minus från plus fick man slutsumman för hela härligheten, fick veta om det gått bra det året eller åt fanders.

Ungefär så. Som jag minns det, jag kan ha fel. Jag klarade i alla fall min tenta med ett nödrop. Ett fasans skri.

Nu slipper jag vråla. Nu för jag in husets alla utgifter och inkomster i min stora blå bok under begripliga rubriker som ”olja” eller ”övrigt”. Och när året är slut kopierar jag alla det årets sidor ur boken och skickar kopiorna till min ena revisor.

Hon heter Margareta. Hon har hjälpt mig sen Eldkvarn brann. Hon säger inget om mina klottriga anteckningar, hon säger aldrig någonsin något om något.

Efter en tid skickar hon mig en kopia av den husdeklaration hon gjort med min bokföring som underlag. Den ser mycket prydligt ut. Jag har aldrig läst vad där stått. Jag har lagt kopian på en hylla.

En annan kopia sänder hon till Susin, det är min revisor nummer två. Susin har hand om skådespelare och författare och andra förvirrade själar.

Tålmodigt fogar hon samman det material vi består henne med, kvitton och små lappar och underliga bilagor och annat tjafs och bök. Och av detta bildar hon sen på obegripliga vägar en jätteprydlig självdeklaration åt var och en av oss.

Och sänder dem sen till oss för underskrift på heder och samvete. Jag skriver på, utan att tveka. Men jag vet aldrig vad det är för summor som står i de olika kolumnerna. Jag litar på Susin, gör korstecken och klottrar dit mitt bomärke.

Hittills har det gått bra. Någon gång har man fått en tusenlapp eller två från Skatteverket på posten. Då sänder jag ytterligare tacksamma tankar till mina revisorer.

Om ni visste hur beroende somliga av oss är av er. Hur ni har räddat vår nattsömn i decennier. Hur oersättliga ni är.

Sträck på er alla Margaretor och Susinar, utan er vore i all fall mitt liv ett enda ångestfyllt trasselkaos!

Cecilia Hagen är journalist och författare.