Lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. reser många frågetecken. Som de flesta lagar har en förmåga att göra. En aktuell frågeställning är värd att titta närmare på: Är det rimligt och riktigt att behålla den stora skillnad som råder mellan två olika rättsområden och ersättningen för processkostnader?
Jag tänker då på civilrättens regelverk för ersättning av rättegångskostnader kontra vad som gäller beträffande skatteprocesser och ersättningslagen.
I civilrättsliga sammanhang ska den åtalade, vare sig det är en mördare, knarkare eller ekonomisk brottsling, alltid erbjudas att få ”någon att hålla i handen” under rättegången. Offentliga försvarare är legio.
Varför gäller inte samma grundtanke i samband med skattemål? Skattebetalaren/företagaren är den lille som slåss mot Goliat, i form av statens massiva expertorganisation Skatteverket (SKV).
Advokatersättningar i civilmålen betalas regelmässigt ut i enlighet med inlämnade räkningar. Det tillhör undantagen att synpunkter framförs mot advokatens krav på timersättning och nedlagd tid. I skatteprocesser skärs kostnader och tid däremot regelmässigt ned.
Till synes gör Skatteverkets personal allt som står i deras makt för att hålla nere kostnaderna. I stället kan man tycka att de borde sträva efter att försöka ta till vara skattebetalarnas intressen. Stödja dem i deras strävan att få frågan rätt behandlad. Skatteverkets tjänstemän är alla specialister och arbetar dag ut och dag in med vårt skattesystem. Många gånger inom smala och svåra områden. Skattebetalaren har själv inget att sätta emot. Han har fullt upp med att sköta om sin ekonomi eller sitt företag. Tiden till att hålla sig fullt å jour med det gigantiska skattesystemet existerar inte och möjligheten till detta är i praktiken utopisk.
Av den senaste propositionen (1993/94:151) i ämnet kan följande uttalanden av departementschefen noteras – kraftigt koncentrerat: Det är viktigt att den enskilde kan ta tillvara sin rätt på ett effektivt sätt och det finns många fall då denne verkligen har behov av juridisk sakkunskap. Av rättviseskäl är det viktigt att denne bereds samma möjligheter till en framgångsrik process oberoende av olika förutsättningar. Den enskilde ska inte behöva drabbas av ”en alltför fiskal hållning” och till den allmänna skyldigheten hör inte att ensam driva process mot SKV. Det är viktigt att båda parter tillåts argumentera för sin ståndpunkt. ”Den kontradiktoriska processen med två jämbördiga parter är här överlägsen andra former”. Han anser det också viktigt att den enskilde inte väntar med att skaffa sakkunnig hjälp varför det är rimligt att ersättning kan betalas ut redan på skatteverksstadiet. Ersättning ska även utbetalas om Skatteverket gjort ”processen onödigt omfattande” eller en skatterevision ”gått för långt”, alternativt om kostnader för den enskilde blivit ”oproportionerligt stora”, även om denne inte fått rätt. Även subjektiva rekvisit som ålder, sjukdom och bristande erfarenhet ska påverka.
I sammanhanget framhåller departementschefen också att kostnadsersättning ska beviljas med vad som skäligen varit påkallat. Vidare anger han ”Viss ledning bör härvid kunna hämtas från vad som gäller i fråga om ersättning till biträde m.fl. i rättshjälpsärenden.”. Detta uttalande har inneburit att SKV regelmässigt medger ersättning med endast detta belopp med hänvisning till propositionen – idag 1 008 kr per timme. Dock fortsätter departementschefen med att nämna att man bör försöka göra en lämplig avvägning av vad som ”i det enskilda fallet är rimligt”.
Noteras kan att departementschefen talar om viss ledning vilket inte är detsamma som att det är det allenarådande beloppet. Dessutom kan konstateras att skattekonsulters och advokaters arvoden sedan 1995 stigit procentuellt mycket mer än rättshjälpstaxan.
Är det då rimligt med den synnerligen restriktiva bedömning som Skatteverket och skattedomstolarna gör? Är det den sorts rättvisa vi vill ha, vid jämförelsen av civil- och skatteprocesser?
För att få kvalitetsmässigt god hjälp, vilket är lagstiftarens önskan, krävs det att den skattskyldige betalar bra mycket mer per timme – i storstadsområdena ända upp emot 4–5 000 kr.
Många gånger anför Skatteverket att den skattskyldige inte behöver någon hjälp utan borde kunna klara sig själv. Men att kunna hävda sig mot Skatteverkets specialister är inte lätt. Det räcker inte med att plocka fram redovisningsunderlag. Det handlar i stället i allra högsta grad om att kunna argumentera ordentligt för sin sak genom att utreda vad som gäller enligt praxis och doktrin.
Detta bortser Skatteverket från. Man hävdar inte sällan att det skulle räcka med några rader. Oförmågan att inse hur lång tid en utredning tar är oftast stor hos Skatteverket. Samtidigt felbedöms tiden för att ta fram ett ”slagkraftigt” dokument/svar som visar att Skatteverket haft fel i sin bedömning. Följaktligen sker regelmässigt kraftiga nedskärningar från SKV av antalet betalda timmar.
Den slutliga frågan blir – är tillämpningen av ersättningslagen rätt och riktig eller är det lagen som bör skrivas om?
När jag läser propositionen och uttalandena där, ställer jag mig frågan om Skatteverket inte är för restriktivt vid tillämpningen. Kan inte detta ändras borde ersättningslagen skrivas om för att nå en bättre samstämmighet vad gäller rättssäkerheten och kostnaderna för sakkunnig hjälp i skatte- och civilprocesserna.
Kurt Rengholt är skattekonsult hos Lindebergs Grant Thornton i Linköping och medlem i FAR SRS skattesektion. Olika medlemmar i skattesektionen skriver under denna vinjett.