I ett arbetspapper från IASB:s sekretariat beskrivs det förslag till revidering av IAS 37, Avsättningar, ansvarsförbindelser och eventualtillgångar, som IASB publicerade i fjol som det mest kontroversiella av alla de förslag till revideringar av gamla standarder som lagts fram under senare tid. Som tidigare kommenterats i Balans handlar det om att ändra kriterierna för när en avsättning ska göras. I stället att för som nu redovisa en avsättning endast när det är mer sannolikt än motsatsen att företaget tvingas göra en utbetalning, ska avsättningen göras för alla åtaganden där företaget är betalningsskyldigt givet att det visar sig att företaget gjort något fel.

Innebörden är bland annat att företag skulle tvingas göra avsättningar för i princip alla skattetvister även när företaget är övertygat om att de kommer att vinna. Bedömningen att risken för förlust är ringa ska i stället beaktas vid värderingen av åtagandet.

Två exempel

I det utkast till ny standard som IASB publicerade i fjol finns två exempel. Det första handlar om en leverantör av livsmedel till ett bröllop där 10 personer avled, möjligen till följd av matförgiftning. Företagets uppfattning är att det inte gjort något fel och när bokslutet upprättas finns inget som tyder på att det skulle vara vållande. Dock har ett åtal väckts och den fråga som uppkommer är om företaget ska göra en avsättning.

Analysen i exemplet är att åtalet är en sådan händelse – past event – som leder till att företaget har en ovillkorad skyldighet att betala ett skadestånd om domstolen finner att företaget gjort något fel. Följaktligen ska en avsättning göras. Beroende på vilka argument företaget har för sin bedömning kan dock beloppet vara lågt. Det ska alltså baseras på en sedvanlig bedömning av sannolikheten för olika utfall och konsekvenserna av respektive utfall.

I det andra exemplet avlider en patient på ett sjukhus på grund av felaktigheter i behandlingen. Sjukhusets erfarenhet är att det i liknande fall varit vanligt att anhöriga kräver skadestånd och att om ärendet tas upp i rätten, företaget kommer att tvingas betala ett skadestånd. När företaget upprättar sitt bokslut finns inga tecken på att de anhöriga kommer att framföra klagomål. Ska företaget ändå göra en avsättning?

Av analysen framgår att IASB är av uppfattningen att den kritiska händelsen i det här fallet utgörs av den felaktiga behandlingen. Om krav på ersättning väcks kan sjukhuset inte undgå att betala. Följaktligen ska en avsättning göras också i detta fall.

Kommentarer från remissinstanserna

Exempel 1

Många av remissinstanserna har reagerat mot slutsatsen att en avsättning erfordras så snart ett åtal väckts. Ett av argumenten är att företagsledningen måste ta i beaktande alla faktorer som talar för och emot att det kommer att krävas en utbetalning. Ett annat argument, särskilt betonat av amerikanska respondenter, är att ett åtal i sig inte är en tillräcklig grund för avsättning. Förhandlingen inför domstol, i vart fall när det gäller civilmål, är inte baserad på en objektiv bedömning av sannolikheten för att företaget är skyldigt.

En avsättning borde därför endast behöva göras när domstolen kommit fram till att företaget faktiskt gjort fel. Kravet på avsättning framstår också som motsägelsefullt eftersom standarden inte kräver en avsättning för exempelvis miljöåtaganden när staten med stor sannolikhet kommer att införa en ny lagstiftning. Även om en sådan lagstiftning skulle drabba företaget ska en avsättning göras först när det är så gott som säkert att den nya lagen fastställs. Remissinstanserna har också reagerat mot att det i exemplet antyds att avsättningen ska omfatta företagets kostnader för att bemöta anklagelserna.

Exempel 2

Invändningarna mot slutsatsen i det andra exemplet är relativt få vilket sekretariatet tolkar som att de flesta håller med om att sjukhuset ska göra en avsättning. Några har dock framfört att det bara handlar om ett möjligt åtagande och att det skulle strida mot gängse praxis att redovisa en avsättning innan motparten framfört några krav.

Sekretariatets bedömning

Sekretariatets bedömning är att slutsatserna i de båda exemplen är motsägelsefulla och att exemplen följaktligen bör modifieras. I exempel 1 är den kritiska frågan huruvida inledningen av en domstolsprocess är ett tillräckligt skäl för att göra en avsättning. Enligt sekretariatet är svaret nej. Uppfattningen är i stället att företagsledningen har skyldighet att göra en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet för att kunna avgöra om en sådan händelse inträffat som ger upphov till en avsättning. Domstolsförhandlingar är alltså bara en faktor som inte ensamt är avgörande för om en avsättning ska göras.

Det föreligger heller ingen skyldighet att göra en avsättning för de kostnader som kan förväntas för att försvara sig. Visserligen är det mycket sannolikt att kostnader kommer att uppstå. I det här fallet rör det sig emellertid om kostnader som kan jämställas med flygbolagens kostnader för periodiskt underhåll. Avsättningar för dessa är inte möjliga eftersom det inte finns någon motpart som har rätt till betalning. Samma sak med processkostnader. Företaget kan välja att avstå från att försvara sig.

Förutsättningarna i exempel 2 är annorlunda. Risken för att en domstol ska ta upp ärendet har här ingen betydelse för frågan om den händelse som ger upphov till avsättningen inträffat eller ej. Domstolsprövningen har alltså ingen betydelse för att avgöra om det finns en ”past event”. Följdfrågan blir då om avsättningen förutsätter att motparten är medveten om att den har rätt till ersättning. Den bedömning som sekretariatet gör är att detta inte är nödvändigt. Sjukhuset har en ovillkorlig skyldighet att utge ersättning och ska därför redovisa en avsättning. Storleken på beloppet påverkas dock av sannolikheten för att felet uppenbaras.

Slutsats

Sekretariatets bedömning diskuterades av styrelsen vid dess sammanträde i juni. Beslutet blev att ändra exemplen så att motsägelserna elimineras. Som jag uppfattar beslutet innebär det att man kommer att tydligare markera att en avsättning förutsätter att företagsledningen ska beakta samtliga omständigheter innan man slår fast att det föreligger skyldighet att göra en avsättning. En kritik som förts fram mot utkastet har varit att man alltid ska göra en avsättning normalt bestämd med utgångspunkt från vad det skulle kosta att överlåta ansvaret till en tredje part. Med den ändrade bedömningen i exempel 1 gäller detta inte längre. Avsättningen ska föregås av en sannolikhetsbedömning om det verkligen inträffat en sådan händelse som ger upphov till ett åtagande.

Styrelsen är väl medveten om att förslagen till ändringar av IAS 37 är kontroversiella och att det är långt ifrån självklart när ett företag ska redovisa en avsättning, exempelvis i samband med tvister. Det beslöts därför också att bjuda in till en hearing i november – december för att mer allmänt diskutera hela utkastet.

rolf.rundfelt@telia.com