Några av de företag som emitterat optioner är Electrolux, MTG Investor, OMX, SCA och SKF. För dessa företag gäller att de måste beakta de krav som ställs i tre olika standarder. Den viktigaste är naturligtvis IFRS 2, Aktierelaterade betalningar. IFRS 2 är tillämplig på vad som ofta benämns personaloptioner, alltså optioner som ges ut till anställda utan ersättning och där standarden anger hur värdet på optionerna ska beräknas och redovisas. Optioner, oavsett om det handlar om personaloptioner eller teckningsoptioner som de anställda betalt en marknadsmässig ersättning för, utgör potentiella aktier och ska därför beaktas vid beräkning av resultat per aktie där IAS 33 anger hur beräkningen ska göras. Slutligen kan IAS 39, Finansiella instrument, vara tillämplig, nämligen om företaget genomfört någon form av säkring av sitt optionsåtagande. I motsats till vad som gäller IFRS 2 finns flera problem när det gäller efterlevnaden av IAS 33 och 39.

Personaloptioner

Vanligen ges en bra beskrivning av de villkor som måste uppfyllas för att optioner som emitterats ska kunna utnyttjas av de anställda. Förutom att den anställde måste kvarstå i tjänst under tre år kan ett villkor vara att företaget uppnår ett visst resultat. Enligt IFRS 2 ska båda typerna av villkor beaktas när värdet av optionerna fastställs. Företaget ska alltså göra en prognos dels på antalet anställda som kan förväntas sluta under treårsperioden, dels av sannolikheten för att resultatmålen uppnås. Mitt intryck är att det är ovanligt att företag redogör för den här typen av justeringar. Ett undantag är Gambro som skriver att de utgått från att samtliga anställda kvarstår i tjänst och att resultatmålet kommer att uppnås. Alternativet är att justeringen görs under intjänadeperioden när det visar sig att något av antagandena var fel. Skulle det t.ex. visa sig att resultatmålet inte uppnås återförs hela den kostnad för programmet som redovisades initialt.

Punkt 46 i IFRS 2 kräver att företag lämnar sådana upplysningar att läsarna förstår hur värdet på de optioner som emitterats fastställts. Det ska alltså framgå hur företaget beaktat de villkor som måste vara uppfyllda för att tilldelning ska ske. Dessutom ska uppgifter lämnas om vilken optionsvärderingsmodell som använts och värdena på de ingående variablerna i modellen, t.ex. volatilitet och räntesats. Sådana upplysningar saknas i många årsredovisningar.

Ett av de företag som emitterade personaloptioner 2003 skriver att av den kostnad som beräknades vid utställandet kvarstår 1 mkr att redovisa under 2005. Det som kan förvirra läsaren är dock att företaget också talar om en annan kostnad, nämligen skillnaden mellan lösenpriset och aktiekursen för dels de optioner som lösts in under året, dels de som fortfarande är utestående vid årsskiftet. Beloppen uppgår till 28 respektive 96 mkr varav den ”realiserade” delen belastat det egna kapitalet.

Det som förvirrar är att en reglering av utestående optioner med egna aktier inte ger upphov till någon kostnad. Oavsett om företaget använder tidigare återköpta aktier eller gör en nyemission utgörs likviden av det som erhålls. Det handlar alltså inte om att företaget ska redovisa emissionslikviden till börskurs och sedan mellanskillnaden mot vad som faktiskt erhålls som kostnad. Det som företaget beskriver som en kostnad, dvs. skillnaden mellan börskurs och lösenpris är ju i stället det som mäts genom utspädningseffekten. Att både redovisa en utspädningseffekt och samtidigt en så kallad kostnad innebär följaktligen en dubbelräkning.

Säkringstransaktioner

Inte alla företag använder begreppet säkring i samband med beskrivningen av optionsprogrammet. Ett av de undersökta företagen redogör dock för åtgärder som kan sägas ha den innebörden. Det sägs sålunda att optionerna ska regleras med tidigare återköpta aktier. Varför företaget anser detta viktigt att ange är oklart. Det ligger ju i optionernas natur att de ska regleras med egna aktier och det spelar då ingen roll om det sker genom ”nya” eller ”begagnade” aktier. Vidare sägs att företaget avser att sälja ytterligare aktier för att täcka sociala avgifter. Det framgår inte heller varför detta är viktigt att kommentera. Ingen tror väl att något av våra större noterade företag skulle drabbas av likviditetsproblem på grund av betalning av sociala avgifter på några tiotal miljoner kronor.

En vanlig form av säkring av personaloptionsprogram uppnås genom så kallade aktieswapavtal. Beskrivningen av dessa är ofta svårtolkad. Ett företag beskriver det som att avtalet utgörs av ett kontrakt att verkställa längre fram där parternas prestationer är likvärdiga varför avtalet inte behöver redovisas. Företaget i fråga anser alltså att punkt 1 i IAS 37 är tillämplig. Jag delar inte den uppfattningen. Ett aktieswapavtal är normalt ett finansiellt instrument och ska, om avtalet regleras med kontanter, redovisas som ett sådant. Det tycks också vara så som avtalet i det aktuella företaget redovisas. I den not som beskriver de finansiella instrumenten ingår nämligen swapavtal med tillägget att värdeförändringar redovisas som en finansiell post. Vidare sägs på annat ställe att swapavtalet gett upphov till en intäkt under 2005 på 24 som minskat företagets kostnader för optionerna.

De betalningar som säkras genom aktieswapavtalen utgörs i många fall av de sociala avgifter som optionsprogrammet ger upphov till. I årsredovisningen skriver ett företag att ”säkringstransaktionen kommer att resultatföras i takt med att optionerna utnyttjas och därmed sociala avgifter uppkommer”. Skrivningen skulle kunna tolkas som att företaget anser att förutsättningarna för att redovisa en så kallad kassaflödessäkring är uppfyllda. Det är dock inte korrekt. Värdeförändringen på swapavtalet har sålunda inte redovisats mot eget kapital på det sätt som IAS 39 föreskriver.

Ett företag skriver följande i årsredovisningen: ”För att begränsa utspädningen, säkerställa att aktier kan tillhandahållas vid påkallande av lösen samt för att minimera likviditetseffekten av sociala kostnader vid en kursuppgång, har sedan tidigare avtal träffats med extern part om tillhandahållande av företagets aktier vid eventuellt påkallande av lösen, så kallad aktieswap. Förändringar i aktiekursen påverkar värdet av aktieswapen och resultatet redovisas mot personalkostnader i resultaträkningen. För 2005 har aktieswapen påverkat personalkostnaderna positivt med 35 mkr”. Vidare framgår att den kostnad för optionsprogrammet som redovisats samma år uppgår till –7 mkr.

Det man först noterar är redovisningen av värdeförändringen på avtalet som personalkostnad. En sådan redovisning förutsätter att swapavtalet uppfyller de krav på säkring som ställs i IAS 39. Eftersom säkringen inte är ”effektiv” är dock säkringsredovisning inte möjlig. Som nämnts ovan måste avtalet i stället redovisas som ett fristående finansiellt instrument varvid värdeförändringen redovisas som en finansiell post.

Företaget anger att ett syfte med avtalet är att begränsa utspädning. Vad som avses med utspädning framkommer i en liten fotnot. ”Med teoretisk utspädning avses maximalt antal aktier som skulle kunna komma att ges ut om man beslutat tillhandahålla aktier vid påkallande av lösen genom nyemission av aktier. För att bland annat begränsa sådan utspädning har dock säkring genom så kallad aktieswap upprättats varför sådan utspädning ej kommer att ske”.

Förvirrande

Det som förvirrar är att företag som emitterat optioner är skyldiga att beräkna en utspädningseffekt. Effekten beräknas härvid som skillnad mellan aktuell börskurs och vad den anställde betalt för optionen. Att då införa en definition av ”teoretisk utspädning” som handlar om det antal aktier som optionerna kan omvandlas till blir konstigt. Man kan också notera att företaget i fråga emitterat ett betydligt större antal nya aktier i samband med ett företagsförvärv utan att nämna att de ger upphov till en ”teoretisk utspädning”. Begreppet är feltänkt. Det sker ingen utspädning för att antalet ökar givet att de nytillkomna ägarna betalar fullt pris för sina aktier. Här kan man jämföra med det som Hans Hällefors tar upp i sin artikel om ”full” utspädning.

Huruvida de aktieswapavtal som företagen ingått ska redovisas som finansiella instrument eller som återköp av egna aktier framgår inte alltid av årsredovisningen. Förutsättningen för att de ska redovisas som finansiella instrument är att regleringen ska ske med kontanter. Eftersom optionerna i företaget med ”teoretisk utspädning” är kontantreglerade är den förutsättningen sannolikt uppfylld. Då kan man å andra sidan tycka att det saknas anledning att tala om utspädning på det sätt som görs. Är det emellertid så att den part som avtalet ingåtts med har åtagit sig att leverera aktier ska detta redovisas på samma sätt som om företaget gjort ett återköp i eget namn. Det framgår av punkt 23 i IAS 32 enligt vilken avtal som ska regleras med företagets egna aktier utgör ett egetkapitalinstrument.

Resultat per aktie

Av punkt 70 i IAS 33 framgår att företag ska lämna sådana upplysningar att det går att förstå hur företaget kommit fram till den redovisade uppgiften om resultat per aktie efter utspädning. Eftersom beräkningen bland annat kräver att man känner till den genomsnittliga aktiekursen under perioden, en uppgift som normalt inte finns tillgänglig, går inte beräkningen att förstå om inte företaget redovisar hur de gått tillväga. Man kan också notera att inget av de företag jag tittat på noterat att optionsinnehavarens kostnad för aktien utgörs av summan av lösenpris och vad som redovisats som personalkostnad enligt punkt 47A i IAS 33 vilket också kommenteras av Hans Hällefors i denna tidning.

Rolf Rundfelt är docent i företagsekonomi. rolf.rundfelt@telia.com

Rolf Rundfelt ingår i den arbetsgrupp som på Övervakningspanelens uppdrag går igenom årsredovisningar. En sammanställning av de iakttagelser som arbetsgruppen gjort kommer i likhet med tidigare år att publiceras. I rapporten namnges normalt inte företag. Ovanstående kommentar kommer något omskrivet att ingå i rapporten varför, liksom i artikeln, namn på företag utelämnats utom i de fall ett företag lyfts fram som ett positivt exempel.