Revisorer klassas ofta som räknenissar. Då glömmer man vilka baddare till berättare de är. Och då har man inte tänkt på alla revisionsberättelser de skapar. Kanske beror det på att just dessa berättelser hamnar längst bak i årsredovisningen, efter allt glödande peptalk från koncernchefen, alla glassiga bilder på leende styrelseledamöter, alla färgglada tårtdiagram, alla detaljspäckade tabeller och oändliga mängder noter. Men där någonstans kommer den olidligt spännande berättelsen som byggs upp mot en höjdpunkt: bör resultat- och balansräkningen fastställas eller inte?
Revisionsberättelser är sällan de litterärt nydanande, men de följer god revisionssed. Och den i sin tur följer god redovisningssed. Eller tvärtom? Men hur som helst, det är här, i redovis-ningsdetaljerna, som kvaliteten dalar – som berättelse, alltså.
Förr var redovisning rena poesin. Visserligen kunde rimmen halta ibland som i debet och kredit. Men mestadels var klangen klockren bellissiomo: konto, netto, saldo. Allt var i skön språklig balans och ingenting misstämde. Nu är det inte ens uttalbart längre: EBITDA och IFRS.
Förr var redovisning spännande. Det handlade om rafflande budgethändelser som utspelade sig på något skumt kontoställe. Nu är det mest flöden och aktiviteter. Det som är spännande och hemlighetsfullt tycks vara krypterat i bolagsstyrningskoder. Samtidigt som det blir allt fler koder talas mycket om transparens.
Förr var redovisning handfasta ting: långa kolumner i tjocka böcker på stadiga träpulpeter. Nu är det ogripbara ettor och nollor. Det blir inte riktigt seriöst när man med en knapptryckning kan skapa ett företag eller låsa ett år.
Så vart barkar det hän?
Nåja, redovisningen har andra värden, den har något mer slitstarkt, något som grannarna i årsredovisningen saknar: korthet och klarhet. Den främste konkurrenten heter corporate bullshit, och den berättartraditionen kännetecknas i stället av sådana förföriska ting som kreativitet och nydanande. Men någon ”god bullshitsed” finns inte, tvärtom.
Under ett par årtionden har vi i stället för svarta siffror fått glada tillrop: boom, stjärna, djup marknadspenetration, dynamisk tillväxt, starkt kundintag, ointaglig position, mot nya höjder, slagit index, kursraket, megamarginaler ...
Någon gång hade det varit behov av röda siffror, men när dessa sägs i ord blir de knappt blekrosa: nytt turn aroundläge, fokus på konsolidering, tuff utmaning, glödande revanschlystnad, trimma organisationen för nästa konjunkturfas, starkt utgångsläge, tillväxt före lönsamhet, the bottom is nådd, missa inte uppgången ...
Det ser lika vackert ut som röda rosor, men det blir lite blommigt i längden. Mer halvblommigt är det med hållbarhetsredovisningar för miljöresultat och sociala resultat. På bokhållarens gamla träpulpet fanns ingenting sådant.
Så redovisningen står stark ... Förlåt, det där lät som röda siffror. Nej, redovisningen har en ohotad position. Numera kan man till och med kräva redovisning på klingande corporate bullshitska. För när orden blir för många och fraserna för tomma, när snacket är för välbekant och när vändningarna för förutsägbara, ja, just då ropar man efter the numbers.
Och när det blir för snårigt, detaljrikt och oöverskådligt, ja, just då ropar man efter the bottom line.
Men ibland undrar man om inte revisorn har mer att berätta. Kanske skulle man ta honom i enrum för att höra den sanna revisionsberättelsen.
Lars Melin är tidigare docent i svenska vid Stockholms universitet. Han arbetar nu med att skriva och hålla föredrag om språk och språkbruk. Han har skrivit flera böcker i ämnet.