På IASB:s decembermöte avhandlades flera frågor av intresse. Viktigast var diskussionen kring redovisning av så kallad ”full goodwill”.
I utkastet till den nya standarden om förvärvsredovisning finns ett förslag om att redovisa minoritetens andel av goodwillvärdet. Förslaget kan ses som en konsekvens av att goodwill, enligt både International Accounting Standards Board, IASB, och Financial Accounting Standards Board, FASB, är en tillgång som i princip inte skiljer sig från andra immateriella tillgångar. I förvärvsbalansen redovisas de tillgångar som är hänförliga till det förvärvade bolaget till verkliga värden oavsett om moderbolaget köpt 60 eller 100 procent av aktierna. Den andel av tillgångarnas värden som är hänförliga till minoriteten redovisas därefter som en minoritetsandel. Förslaget i utkastet var alltså att samma princip skulle tillämpas på goodwill. Problemet, som flera av remissinstanserna påpekade, däribland Redovisningsrådet, är bland annat att goodwill inte har ett verkligt värde som kan fastställas oberoende av andra tillgångar.
Vid tidigare styrelsesammanträden har IASB hållit fast vid förslaget i utkastet. Man har visserligen noterat de invändningar som kommit fram i remissbehandlingen men samtidigt konstaterat att inget nytt kommit fram som motiverar en omprövning. Uppslutningen har dock inte varit helhjärtad. När IASB ursprungligen tog beslutet att ge ut utkastet var det fem ledamöter som röstade mot. I den senaste omröstningen, tidigare under hösten, hade ytterligare en ledamot sällat sig till minoriteten. Röstsiffrorna blev alltså nu åtta mot sex för att gå vidare. Det kan jämföras med sex mot en när FASB höll en liknande omröstning. Mot bakgrund av den uppenbara bristen på entusiasm ville kansliet i december få bekräftat att de ändå skulle gå vidare med förslaget om full goodwill.
Undantag för goodwill?
Diskussionen i styrelsen i december kom att handla, inte i första hand om hur man redovisar goodwill, utan om vilken värderingsprincip som ska tillämpas för minoritetsandelen i eget kapital. Anser styrelsen att principen om verkligt värde också gäller minoritetsandelen vilket kansliet anser? Och, om svaret är ja, finns det i så fall anledning att göra något undantag för goodwill?
Diskussionen i styrelsen blev uppenbarligen livlig. Tanken att man kan värdera en minoritetsandel uppfattades av flera som felaktig. De ansåg i stället att det egna kapitalet, inklusive minoritet, är en residual och att det som värderas är tillgångar och skulder. Andra uppfattade minoritetsägarna som finansiärer som möjliggjort vissa av investeringarna och att det var rimligt att deras bidrag skulle värderas till verkligt värde på samma sätt som andra bidrag. Innebörden är att det som redovisas som minoritet i förvärvsbalansen i princip ska utgöra ett nuvärde av den framtida nytta som ägarna räknar med.
Delvis stöd för förslaget om värdering till verkligt värde
Omröstningen visade att ett flertal, nio mot fem, stödde förslaget om värdering till verkligt värde. I omröstningen om den andra frågan blev dock röstsiffrorna de omvända. En majoritet röstade sålunda för att göra ett undantag för goodwill. Bland de argument som fördes fram var att:
principen om verkliga värden är riktig och den gäller också goodwill. Men med tanke på det stora motstånd som uppenbarligen finns är det klokt att tills vidare göra ett undantag. Mer information kommer antagligen att leda till att motståndet minskar med tiden,
minoritetsandelen är inget som värderas utan utgör en residual,
goodwill är inte en tillgång i likhet med annat i balansräkningen,
värderingen av den goodwill som är hänförlig till minoriteten är för osäker,
kostnaden för att mäta goodwill överstiger fördelarna för mottagarna av de finansiella rapporterna.
Styrelsens beslut blev följaktligen att kansliet skulle komma tillbaka med en promemoria som beskriver konsekvenserna av att införa ett undantag till principen om verkliga värden. En sådan pm finns nu att läsa på IASB:s hemsida. Inledningsvis konstaterar kansliet att utkastet till standard bygger på att en förvärvare redovisar samtliga nettotillgångar, inklusive goodwill, till verkliga värden när det bestämmande inflytandet över dessa övergår till förvärvaren. En innebörd av detta är att värdet på nettotillgångarna, återigen inklusive goodwill, inte ändras när ägarandelen ändras så länge förvärvaren har kvar det bestämmande inflytandet. Jämfört med den nuvarande IFRS 3 (och tidigare RR 1) är det en skillnad som i vart fall kansliet uppfattar som viktig. Man slipper ifrån den omvärdering av goodwill som med dagens regler blir följden av successiva förvärv. Den här fördelen är så viktig att även om man skulle gå ifrån tanken på full goodwill så skulle den goodwill som redovisas när förvärvaren erhåller ett bestämmande inflytande ligga fast i framtiden. Den skulle alltså inte påverkas av ett framtida förvärv av minoritetsandelar.
För kansliet är det alltså viktigt att förvärvade nettotillgångar endast blir föremål för värdering vid ett tillfälle (bortsett från nedskrivningar); nämligen när förvärvaren får ett bestämmande inflytande. Däremot kan kansliet se fördelar med att man gör ett undantag för verkligt värde principen vad gäller goodwill. Kansliet för sålunda fram ett förslag enligt vilket huvudregeln är verkligt värde för alla nettotillgångar inklusive goodwill. Därutöver ska det finnas ett tillåtet alternativ enligt vilket goodwill värderas som en residual i enlighet med hittills gällande regler. Den kanske största fördelen med detta är att de företag som är noterade i USA A kan välja ett alternativ som är förenligt med amerikanska principer. USA kommer nämligen med stor säkerhet att hålla fast vid kravet på full goodwill även om IASB backar. Företag som inte vill ta kostnaden för att redovisa goodwill enligt två olika principer kan sålunda välja att redovisa full goodwill också i sin IASB-redovisning. En ytterligare fördel, som verkar vara mer av en efterkonstruktion, är enligt kansliet att man genom att erbjuda två alternativ ger förutsättningar för att testa vilket av dem som ger bäst information till läsarna.
Står fast vid kravet på aktivering av ränteutgifter
Medan beslutet att tillåta företag att inte redovisa full goodwill kom som en överraskning var beslutet att eliminera det alternativ i IAS 23, Lånekostnader, enligt vilket ränteutgifter kan kostnadsföras löpande även när de är hänförliga till investeringar mera väntat. Enligt den sammanställning som kansliet tagit fram var frågan enkel; är lånekostnader en del av kostnaderna för att uppföra eller tillverka en tillgång? Är svaret ja finns ingen anledning att utelämna dem. Är svaret å andra sidan nej ska de inte räknas in. Styrelsens uppfattning, med röstsiffrorna tio mot fyra, var att lånekostnader är en kostnad och att alternativet med löpande kostnadsföring följaktligen skulle elimineras.
Visst motstånd fanns dock. Även om den reviderade IAS 23 ligger närmare US GAAP har man inte riktigt uppnått en harmonisering. En kvarstående skillnad gäller hur lånekostnaderna beräknas där IASB, men inte FASB, inkluderar valutakursdifferenser. En principiellt viktigare fråga gäller skillnaden mellan lånekostnader och kapitalkostnader. Flera inom styrelsen anser att det vore bättre om man kunde aktivera kapitalkostnader som inkluderar en kostnad också för det egna kapitalet. Kansliet verkar hålla med men framhåller att det handlar om ett steg ut i det okända och att det följaktligen kräver mer tid att utreda.
Rolf Rundfelt är docent i företagsekonomi. rolf.rundfelt@telia.com