Balans nr 2 2007

Möjlighet till jämkning av revisors skadeståndsansvar?

Dom i Högsta domstolen ger revisorn ganska god chans till jämkning

Högsta domstolen har i ett avgörande – refererat i tidskriften Nytt juridiskt arkiv, NJA, 2006 s. 136 – uttalat sig om möjligheten till jämkning av revisors skadeståndsansvar mot bolaget. Den närmast till hands liggande tolkningen av domen är att möjligheterna till jämkning – trots utgången i målet – nog får anses vara ganska goda. Det skriver Henrik Karlström i denna artikel. Han menar att HD inte alls har avvisat (utan tvärtom snarare anvisat) möjligheten till jämkning när internt ansvar utkrävs av revisor i en situation där andra bolagsföreträdare medverkat till skadan.

I Sverige är rätten till skadestånd reglerad i en särskild lag, skadeståndslagen (1972:207, SKL). Skadeståndslagen har ett brett tillämpningsområde. Den ska tillämpas ”om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden” (1 kap. 1 § SKL). Lagen får betraktas som ett försök att kodifiera den rättspraxis som utbildats under tiden fram till lagens ikraftträdande. Meningen var dock inte att ”frysa” rättsläget. Det förutsattes att en fortsatt utveckling både kunde och skulle äga rum i rättspraxis.

Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Enligt skadeståndslagen ska ren förmögenhetsskada ersättas om den vållas genom brott (2 kap. 2 § SKL). Utrymmet för ett skadeståndsansvar enligt denna lag för ren förmögenhetsskada som inte vållats genom brott får betraktas som osäkert, även om viss utveckling åt det hållet skett i rättspraxis under senare år. Inom kontraktsförhållanden gäller dock att ren förmögenhetsskada ska ersättas om den vållats uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Ansvaret kan begränsas genom avtal.

Lagstiftaren har ansett att den allmänna skadeståndsrätten inte räcker till för att lösa alla de ersättningsfrågor som kan uppkomma inom vissa särskilt komplicerade rättsområden. Regler om ersättning för ren förmögenhetsskada har därför t.ex. upptagits i den immaterialrättsliga lagstiftningen och inom aktiebolagsrätten.

I 29 kap. aktiebolagslagen (2005:551; ABL) finns bestämmelser om bland annat revisorers skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada. Enligt den gängse uppfattningen ska revisorn betraktas som ett bolagsorgan. (Medlemmar av bolagsorgan kallas i denna artikel bolagsföreträdare.) Reglerna omfattar dels det ”interna” ansvaret gentemot bolaget, dels det ”externa” ansvaret mot aktieägare och andra (framför allt borgenärer).

Enligt 29 kap. 2 § ABL ska en revisor ersätta sådan skada för bolaget som han orsakat genom oaktsamhet. Om ersättningsskyldigheten med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt skulle anses vara oskälig kan jämkning ske enligt 29 kap. 5 § ABL. Om förutom revisorn även styrelseledamöter och/eller verkställande direktören medverkat till skadan är ansvaret solidariskt (dvs. de medverkande ansvarar gentemot bolaget en för alla och alla för en). Det solidariska ansvaret bortfaller i den mån skadeståndsskyldigheten jämkats för någon av dem (29 kap. 6 § ABL).

Som framgått ovan kompletteras reglerna i 29 kap. ABL av den allmänna skadeståndsrätten. Därmed avses såväl ej kodifierade principer bekräftade i rättspraxis som uttryckliga lagbestämmelser (se i detta sammanhang särskilt 6 kap. 1 §, 2 § och 4 § SKL).

Målet och dess avgörande

En vd i ett aktiebolag, vars aktieägare var identiska med styrelsens ledamöter, hade fakturerat och från bolaget till sig själv utanordnat relativt sett betydande belopp. Bolaget väckte skadeståndstalan mot vd:n och bolagets revisor (vd:n avled senare och målet mot honom avskrevs). Vid underrätternas prövning ansågs en del av utbetalningarna vara oberättigade och innebar därmed en skada för bolaget. Till detta kom en skada motsvarande påförda skatter och avgifter hänförliga till den fakturerade ersättningen.

Både Tingsrätten och Hovrätten fann att revisorn av oaktsamhet (jämte vd:n) orsakat den aktuella skadan. Revisorn överklagade till Högsta domstolen och åberopade till stöd för sin talan ett yttrande av FAR och ett utlåtande av professor Erik Nerep. HD nekade prövningstillstånd för målet i dess helhet men beviljade sådant tillstånd för frågan om revisorns ersättning skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. Domen vann således laga kraft i den del som avsåg frågan om revisorn vållat skadan genom oaktsamhet eller inte.

Vid sin bedömning har HD i sina domskäl resonerat ungefär så här:

Medvållande på bolagets sida som eventuell jämkningsgrund förutsätter – när handlandet respektive underlåtenheten, som var grunden till medvållandet, rent faktiskt hänför sig till annan ledamots handlande/underlåtenhet – att den andre ledamotens vållande tillskrivs bolaget som bolagets eget medvållande. I det aktuella målet åberopade bolaget – vars talan övertagits av bolagets konkursbo – att styrelsens ledamöter, som samtidigt var bolagets aktieägare, genom oaktsamhet (bristande övervakning av vd:n) medverkat till att skadan uppkommit och att denna oaktsamhet skulle tillräknas bolaget såsom medvållande. Enligt HD krävs det dock för medvållande på bolagets sida som jämkningsgrund, att det finns ett tredje intresse inblandat. Frågan om medvållande kan därför inte aktualiseras vid utkrävande av det interna ansvaret mellan bolaget och ett av dess organ. HD jämför här med det s.k. principalansvaret, dvs. arbetsgivarens ansvar gentemot utomstående (t.ex. en kund) för den skada en anställd vållar inom ramen för anställningen. Sådant principalansvar bygger på att den anställdes oaktsamhet genom s.k. passiv identifikation tillskrivs arbetsgivaren i det externa ansvarsförhållandet. Det är här således inte fråga om arbetsgivarens eget (med)vållande. Om den anställde i stället vållar en skada hos sin arbetsgivare uppkommer överhuvudtaget inte frågan om passiv identifikation.

HD:s slutsats blev alltså att jämkning av revisorns ansvar gentemot bolaget varken skulle eller ens kunde ske på grund av medvållande på bolagets sida.

Kommentar

Det pågår en diskussion om det riktiga i HD:s slutsats i medvållandefrågan. För egen del har jag ingenting att invända mot HD:s resonemang därom. Det är inte heller om detta som denna rättsfallskommentar handlar. Enligt min uppfattning ligger nämligen det intressanta i HD:s avgörande i frågan om jämkning av revisorns ansvar i och för sig hade varit möjligt på den grunden att styrelsens ledamöter (och, för den delen, verkställande direktören) medverkat till skadan. Härmed avser jag dessa omständigheter tagna för sig – alltså som självständiga ansvarsmoment – och inte som del i en medvållandekonstruktion som tillskrivs bolaget.

Den fråga som HD beviljade prövningstillstånd för var möjligheten till jämkning på grund av medvållande på bolagets sida. Enligt den uppfattning som HD för fram i domskälen skulle en sådan jämkningsgrund – om den alls var tillämplig – följa av den allmänna skadeståndsrätten och inte av ABL (jfr härtill även t.ex. Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, Del III, 2006, s. 29:3 vid och i not 2 och 29:21.x). Frågan om en eventuell tillämpning av 29 kap. 5 § ABL var därför egentligen inte uppe till prövning i HD.

HD har dock valt att – samtidigt som man i målet avvisar medvållande på bolagets sida som jämkningsgrund – domskälsvis anvisa en annan och mer närliggande möjlighet till jämkning när två eller flera bolagsföreträdare vållat bolaget skada vid fullgörande av sitt uppdrag. I domskälen säger HD nämligen att aktiebolagslagen i en sådan situation istället tillhandahåller den jämkningsmöjlighet som följer av 29 kap. 5 § ABL. HD fortsätter: ”Vid den bedömning som ska göras enligt denna jämkningsregel kan hänsyn bl.a. tas till de plikter som åvilat envar av de medverkande på grund av hans organställning och till graden och arten av de olika personernas medverkan” (se sidan 144 i referatet). Härutöver pekar HD även på möjligheten att föra regresstalan mot andra ansvariga bolagsföreträdare.

Till stöd för sin mening har HD hänvisat bl.a. till uttalanden i Stenbeck, m.fl., Aktiebolagslagen, 6. uppl., 1970, s. 497 ff. Den kommentaren avser 1944 års ABL. Inför 1975 års ABL ansågs den därvid föreslagna bestämmelsen – vars ordalydelse motsvarar lydelsen i 29 kap. 5 § ABL 2005 – t.o.m. utgöra en utvidgning av jämkningsmöjligheterna i förhållande till regleringen i 1944 års lag (se prop. 1975:103 s. 542). Inför 1999 års reform av 1975 års ABL uttalades att de närmare kriterierna för när jämkning bör komma ifråga får överlämnas till rättstillämpningen (prop. 1997/98:99 s. 192). HD har inte tidigare uttalat sig i just denna fråga och det aktuella uttalandet harmonierar enligt min uppfattning väl med lagtexten.

HD har inte avvisat möjlighet till jämkning

HD har således inte alls avvisat (utan snarare anvisat) möjligheten till jämkning enligt det aktuella lagrummet när internt ansvar utkrävs av revisor i en situation där andra organledamöter medverkat till skadan. HD:s nu åberopade uttalande i domskälen är inte direkt avgörande för utgången i målet och kan därför sägas vara uttalade vid sidan av huvudfrågan (s.k. uttalanden obiter dicta).

Traditionellt brukar man vid en bedömning av prejudikatvärdet av ett avgörande från HD fästa större vikt vid uttalanden som är direkt avgörande för utgången i målet än uttalanden som är gjorda obiter dicta. Enligt min mening är dock det nu aktuella uttalandet så klart formulerat och med så tydlig avsikt att klargöra rättsläget att uttalandet bör tillmätas stor betydelse vid en bedömning av rättsläget de lege lata (dvs. vad som ska anses vara gällande rätt i den aktuella frågan). Frågan om vad som är gällande rätt inom aktiebolagsrätten är ju strängt taget ingenting annat än en så välgrundad prognos som möjligt om hur just HD skulle komma att avgöra en viss fråga.

Sammanfattningsvis kan man enligt min uppfattning räkna med att domstolarna kommer att tillämpa jämkningsregeln vid bedömningen av en revisors ”interna” skadeståndsansvar. En sådan tillämpning förutsätter – förutom givetvis att den faktiskt åberopas – att omständigheterna i det enskilda fallet medför att en ojämkad ersättningsskyldighet skulle bli oskälig. Härvid är det som framgått ovan inte uteslutet – utan tvärtom i högsta grad möjligt – att som sådana omständigheter åberopa andra ledamöters medverkan till skadan. Slutligen ska anmärkas att en motsvarande tillämpning måste anses gälla i samband med utkrävande av bristtäckningsansvar vid olaglig värdeöverföring (se 17 kap. 7 § sista stycket ABL).

Henrik Karlström är advokat verksam hos Ramberg Advokater KB i Stockholm.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...