Artikeln bygger i delar på författarnas artikel The Rise And Rise of the Auction Process – Some Trends Within the Trend, Bloomberg European Business Law Journal, 1:1 2007.

I de sex första delarna av denna artikelserie om företagsförvärv behandlade Carl Svernlöv processen kring ett företagsförvärv, från förberedande dokumentation till integration av det köpta företaget. Del 7 behandlade internationella förvärv. Samtliga artiklar intog primärt ett köparperspektiv. I denna artikel, som författats i medverkan med Stuart Hopper, behandlas de särskilda juridiska överväganden som gäller när en säljare genomför en företagsförsäljning genom en så kallad controlled auction, samt vissa trender och nya företeelser på marknaden i detta sammanhang.1 Liksom seriens tidigare delar riktar sig denna artikel till revisorer, jurister och andra som önskar få en ökad förståelse för de juridiska hänsynstaganden som spelar in i en företagsförvärvsprocess.

På senare år har allt större uppmärksamhet riktats mot säljarens förberedelser inför försäljningen av ett företag. Allt fler säljare och deras rådgivare inser vikten av god förberedelse. Det blir därmed vanligare att säljaren väljer att avyttra via ett auktionsförfarande, s.k. controlled auction eller kontrollerad auktion. Anledningen till detta är uppenbar: ju fler potentiella köpare, desto större konkurrens dem emellan och i förlängningen desto högre köpeskilling.

Till skillnad från försäljningar som förhandlas mellan två parter, involverar en auktionsprocess ofta en tredje part, oftast en finansiell rådgivare som identifierar pro-spektiva köpare och agerar kontaktpunkt för potentiella budgivare. Tidsgränserna och ordningen mellan de olika stegen i auktionsprocessen skiljer sig naturligen från transaktion till transaktion men i processen ingår typiskt sett följande moment (se även figur 1):

  1. interna förberedelser och strukturering av transaktionen;

  2. s.k. processbrev till potentiella budgivare med en beskrivning av transaktionen;

  3. sekretessavtal (non-disclosure agreement, NDA) med potentiella budgivare;

  4. s.k. information memorandum till potentiella budgivare, med en beskrivning av målbolaget;

  5. eventuellt en s.k. ”säljarens undersökningsrapport” till potentiella budgivare (mer om detta nedan);

  6. en första runda med ”indikativa” bud eller s.k. indications of interest;

  7. en företagsundersökning samt granskning av/kommentarer till säljarens avtalsdokumentation;

  8. en andra budrunda från ett begränsat antal budgivare med ett ”bindande” prisanbud (vilket dock fortfarande förutsätter att parterna i slutändan ingår ett avtal) tillsammans med motförslag på säljarens avtalsdokumentation; samt

  9. slutförhandling med en eller flera budgivare som leder till en försäljning (och som ibland föregås av en tredje budrunda).

balans07_03_27

I de flesta auktionssituationer krävs således en hel del arbete av säljaren innan auktionsprocessen kan komma igång. Därför kommer varje åtgärd som innebär att säljaren sparar tid och sänker kostnader att vara intressant. Det är av den anledningen som en ny form av företagsundersökning utförd av säljarens advokater och revisorer har blivit aktuell.

Den traditionella synen

De flesta säljare utför någon form av företagsundersökning inför en försäljning. Det traditionella syftet med en sådan undersökning har varit att göra säljaren medveten om alla omständigheter i målbolaget som kan påverka avyttringen. Den typiska säljarundersökningen brukar inte vara så ingående som den undersökning som köparen normalt genomför, och begränsas i många fall till de områden som identifierats som särskilt känsliga.

Ny typ av säljarundersökning

En förhållandevis ny tendens i europeiska kontrollerade auktioner är att den traditionella säljarundersökningen har utvecklats till ett verktyg i försäljningsprocessen. Det går till så att rapporten görs tillgänglig för alla potentiella budgivare, vilka därmed kan ersätta hela eller i vart fall delar av sina egna undersökningar av målbolaget. En sådan undersökningsrapport (s.k. sales-aid due diligence report, nedan kallad säljarens undersökningsrapport) utgör antingen en del av ett detaljerat information memorandum, eller ingår i den dokumentation som görs tillgänglig i datarummet. Syftet med rapporten är primärt att påskynda auktionsprocessen genom att minska den tid som de potentiella budgivarna behöver lägga ner på företagsundersökningen. Vidare kan rapporten begränsa den tid som målbolagets ledning behöver för att besvara frågor och ta fram ytterligare information.

Teoretiskt sett borde därför säljarens undersökningsrapport spara tid genom att begränsa budgivarnas behov av att göra sin egen företagsundersökning och därmed sänka de totala transaktionskostnaderna. I praktiken sparar dock en sådan rapport tid och kostnader endast om rapporten är huvudsakligen ”ren”, dvs. om den inte identifierar några större problem vars åtgärdande ger upphov till större kostnader eller andra olägenheter. Annars kan en sådan rapport få motsatt effekt, eftersom potentiella budgivare måste:

  1. utvärdera innehållet i rapporten; och/eller

  2. be om förtydliganden och/eller kräva att få utföra en mer ingående undersökning av de problem som identifieras i rapporten; och/eller

  3. be om garantier och/eller ersättningsklausuler i avtalet avseende alla problem och frågeställningar som anges i rapporten, eller teckna försäkring mot sådana risker som kan försäkras.

Praktiskt sett omfattar därför upprättandet av en säljares undersökningsrapport ofta två steg, varigenom säljaren först låter utföra en traditionell säljarundersökning för att identifiera och i möjligaste mån åtgärda målbolagets problem och därefter låter skriva säljarens undersökningsrapport, som då kan utgöra en fullständig ”friskförklaring” av målbolaget.

Medan dessa rapporter blir mer och mer vanliga vid auktionsförsäljningar, såväl i kontinentaleuropa som i England, är de en relativt ny företeelse i Sverige. Det kan därför vara av intresse att beskriva dem något mer i detalj. För säljarens rådgivare, inklusive advokater och revisorer, har skillnaden i fokus mellan de båda undersöknings- och rapporttyperna grundläggande konsekvenser för det sätt på vilket deras respektive undersökningar utförs och rapporteras. I samtliga situationer då en säljarundersökning erfordras, bör rådgivarna omedelbart klargöra vem som är den yttersta mottagaren av rapporten, och därmed vilket slags rapport som behövs. Bland de väsentliga skillnaderna märks följande:

En traditionell företagsundersökningsrapport är ett helt internt, konfidentiellt dokument som upprättas enbart för säljarens räkning och användning. En sådan rapport kan därför belysa fel och brister, och innehålla subjektiva omdömen och förslag på lösningar. Motsatsvis är säljarens undersökningsrapport inte exklusivt avsedd för säljaren; tvärtom är ju själva syftet att den ska delges de potentiella budgivare som säljaren vill intressera i försäljningsprocessen. Därför måste rapporten å ena sidan vara en korrekt och objektiv redogörelse för fakta, och å andra sidan bör den undvika att skrämma bort köpare eller ge dem onödig ammunition inför kommande pris- och avtalsförhandlingar. Samtidigt måste säljarens rådgivare vara försiktiga så att de inte exponerar sig för anspråk från potentiella köpare när de förlitar sig på innehållet i rapporten vilket visar sig vara felaktigt (mer om detta nedan). För att undvika att säljarens undersökningsrapport blir subjektiv och eventuellt föremål för anspråk bör den alltid begränsas till sammanfattningar av fakta och av detaljer som objektivt kan bekräftas och som rapportskrivaren kan vara säker på. På motsvarande sätt måste rapportförfattaren undvika att uttrycka åsikter eller ge rekommendation om innehållet.

I takt med att säljarens undersökningsrapporter har blivit vanligare i Europa har frågan uppstått i vilken utsträckning potentiella köpare kan förlita sig på rapporten. Om rapporten endast lämnas som information kan värdet av rapporten ifrågasättas och den försiktige köparen vill oftast bekräfta slutsatserna i rapporten med sina egna rådgivare, gentemot vilka köparen kan framställa anspråk för fel eller brister i undersökningen. Dessa frågor brukar behandlas under det engelska begreppet reliance (förlitan), som alltså behandlar rätten för vissa tredje män att under vissa omständigheter förlita sig på säljarens undersökningsrapport.

I en auktion, där säljaren tillhandahåller en säljarens undersökningsrapport till potentiella budgivare, är det nu vanligt för säljarens advokater att begränsa det ansvar som de påtar sig genom ett s.k. non-reliance letter (se faktaruta härintill). När den slutliga köparen har identifierats, kan säljarens advokater komma att tillåta köparen att i viss mån förlita sig på innehållet i rapporten genom ett s.k. reliance letter (se faktaruta härintill), som normalt innehåller väsentliga begränsningar.

I USA har denna trend inte alls haft samma genomslag, och bruket av säljarens undersökningsrapporter är mycket sällsynta. Detta kan dock komma att förändras.2

Third Party Reliance on Due Diligence Common in UK, National Law Journal 7 November 2005: ”As legal costs continue to escalate, och as clients continue to look for zvays to expedite the transaction process, it would not be surprising to see märket pressures build to allow this type of reliance in the United States as well.”

Olika budgivares påverkan på processen

Vid en företagsförsäljning brukar det ibland skiljas mellan industriella och finansiella köpare. Industriella köpare förvärvar målbolaget av strategiska skäl, dvs. för att få tillgång till en ny teknologi, marknad eller verksamhetsgren, i syfte att komplettera en existerande verksamhet hos köparen och därvid uppnå stordriftsfördelar eller andra synergier. Den typiska industriella köparen är ett företag i tillverknings- eller servicebranschen. En finansiell köpare är däremot intresserad av att köpa målbolaget för att vidareutveckla det och därefter sälja det för en högre köpeskilling efter tre till fem år. Den typiska finansiella köparen är företag verksamt inom riskkapitalbranschen (eller det mer exakta engelska begreppet, private equity).

När en kontrollerad auktion är öppen för såväl industriella och private equity-aktörer, kan man förvänta sig att de båda kategorierna kommer att agera på olika sätt. En säljare som är medveten om dessa olikheter i beteenden kan använda sin kunskap för att fatta taktiska beslut om vilka typer av budgivare man vill bjuda in till processen. I vissa transaktioner kan den ena typen av köpare vara att föredra framför den andra, vilket innebär att säljaren väljer att helt utesluta den andra kategorin av köpare från processen.

a) Taktik i processens tidiga skeden

I de tidiga delarna av en auktion med flera budrundor, brukar private equity-budgivare ofta säga vad säljaren vill höra (vad gäller prisintervall och genom att kraftigt begränsa antalet ändringar i säljarens föreslagna förvärvsavtal). Syftet är att hålla sig kvar i processen medan man bestämmer sig för om affären är tillräckligt attraktiv, och samtidigt begränsa kostnaderna. Endast när man börjar närma sig ”finalen” kommer den typiska private equity-köparen att börja investera ordentligt i processen, varvid man samtidigt börjar sätta ett större tryck på säljaren. Det är därför mer sannolikt att private equity-budgivare efterfrågar ytterligare information i ett relativt sent skede av processen (t.ex. i den andra eller tredje budrundan). Vid denna tidpunkt kommer budgivaren även att be om exklusivitet, dvs. att säljaren avhåller sig från att förhandla med andra budgivare. Först därefter kommer private equity-köparen att göra en ordentlig företagsundersökning, genomföra intervjuer med företagsledningen och övertyga företagsledningen att en private equity-fond är rätt köpare. Det är också i detta skede som private equity-köparen typiskt sett kräver mer fördelaktiga villkor och ett lägre pris, grundat på fakta som man påstår sig ha hittat under företagsundersökningen.

En industriell budgivare som inte har stor erfarenhet av företagsförvärv, kommer i regel att ha ett stort antal synpunkter på säljarens förslag till överlåtelseavtal, vilket omedelbart kan försätta denne i en sämre konkurrenssituation i jämförelse med de finansiella köparna. De större företagen och deras rådgivare är numera i regel mycket medvetna om de taktiska överväganden som gör sig gällande i en auktion, särskilt i konkurrens med finansiella budgivare. Därför gör sig den gamla tumregeln om att en industriell köpares bolagsjurister och banker som finansierar förvärvet är mer riskaversiva och därför i processens inledningsskede ställer betydligt högre krav på information och hårda avtalsvillkor ofta inte längre gällande. Resultatet för säljaren, vad gäller pris och andra villkor, blir ofta i slutändan inte så annorlunda; dock kan en säljare som inte är medveten om dessa grundläggande skillnader tacka nej till en industriell köpare på ett tidigt stadium för att senare tvingas acceptera likartade eller sämre villkor i auktionsprocessens slutskede från de finansiella köpare som hållit sig kvar i ett par budrundor, och som till en början verkade tillmötesgående.

b) Erfarenhet och effektivitet

Som ovan antyds agerar private equity-företag, som ofta är mer rutinerade företagsköpare, med mer erfarenhet och effektivitet i en auktion än många industriella köpare för vilka företag är ”sällanköpsvaror”. Följaktligen tenderar private equity-köpare att ha bättre rutin på att skriva motförslag till säljarens första utkast till överlåtelseavtal samt på att genomföra företagsundersökningen och avtalsförhandlingar än den genomsnittliga industriella köparen. Denna erfarenhet medför vidare att den finansiella köparen kan inrikta sina undersöknings- och förhandlingsresurser på de viktiga frågorna istället för att vända på varje sten och ta strid för varje enskild garanti i överlåtelseavtalet. Finansiella köpare är vidare pga. sin bredare erfarenhet ofta bättre på att avgöra det värsta möjliga resultatet av de problem som identifierats under företagsundersökningen och hitta lösningar. Eftersom pris, snabbhet och effektivitet är nyckelfaktorer för auktioner, tenderar denna form av försäljning att vara till fördel för finansiella köpare.

c) Tillgång till företagsledningen

En annan väsentlig skillnad är att private equity-köpare i större utsträckning behöver tillgång till företagsledningen i målbolaget. Eftersom private equity-köparen måste förlita sig på att målbolagets ledning ska driva verksamheten efter tillträdet, kommer en väsentlig del av dennes undersökning att inrikta sig på företagsledningen och dess kompetens. Finansiella köpare lägger därför ner stor möda på att utvärdera bolagets företagsledning och vinna över dess ledamöter till sin sida med erbjudande om en andel i bolaget, med möjlighet till mycket stor utväxling när det så småningom avyttras. Därför har auktionsprocessens inledningsskede, med minimal eller obefintlig tillgång till företagsledningen, typiskt sett begränsat värde för en finansiell köpare.

Företagsledningen är inte alls lika viktig för den industriella köparen som efter förvärvet ofta byter ut ledningen med sina egna företagsledare.

d) Exploderande bud

I vissa processer kan en eller flera finansiella budgivare under den andra budrundan föreslå en i princip färdig transaktion, (även kallad exploding offer, ungefär exploderande bud) med ett pris som ofta är lägre än andra budgivare men med all dokumentation färdig att skrivas på inom ”24/48 timmar”, vilket innebär att säljaren kan avsluta försäljningen vid den andra budrundan, och därmed spara mycket tid och resurser. Visserligen kan en köpare på detta sätt sätta press på säljaren, men det är inte givet att denne verkligen kommer att godta ett lägre pris bara för att en budgivare avger ett exploderande bud (om det är det högsta erbjudna priset kommer det ju att accepteras i alla fall). Om budet inte är det högsta måste priset ändå vara konkurrenskraftigt och övriga villkor mycket attraktiva för att övertala säljaren att denne inte förlorar något på att avstå från resten av auktionsprocessen. Säljaren kan också fråga sig om den budgivare som avgivit det exploderande budet – efter att ha lagt ner tid och resurser på det möjliga förvärvet – verkligen kommer att dra sig ur processen om budet inte antas.

e) Exklusivitet

En skillnad man ibland gör mellan industriella och finansiella budgivare gäller exklusivitet i processen, dvs. att säljaren ska avhålla sig från att förhandla med andra budgivare rörande försäljning av målbolaget under en (viss begränsad) tid. Man brukar då säga att den finansiella budgivaren rutinmässigt brukar be om exklusivitet, medan industriella köpare sällan gör det. I slutändan handlar allt naturligtvis om förhandlingsposition. Om många budgivare är intresserade av auktionen, kommer den finansielle budgivaren att få avslag på sin begäran. I takt med att fler och fler objekt säljs på auktion, och så länge som den säljarens marknad som för närvarande råder håller i sig, kommer exklusivitet i ett tidigt skede av processen att tillhöra ovanligheterna.

Företagsförsäljning genom kontrollerad auktion har kommit för att stanna. I den ökande internationaliseringen av förvärvsmarknaden är det centralt för svenska företag och deras rådgivare att hålla sig a jour med utvecklingen.

Carl Svernlöv är advokat och partner i Baker & McKenzies European M practice group. Stuart Hopper är solicitor och verksam som practice support lawyer vid samma företag.

Så går det vanligtvis till

  1. Innan säljarens advokat- respektive revisionsbyrå tillhandahåller en kopia av rapporten till de potentiella budgivarna, kräver man att varje budgivare skriver på ett brev/avtal, varigenom de godtar de allmänna förutsättningar som anges i rapporten, bekräftar att denne inte har rätt att förlita sig på dess innehåll och friskriver författarna från ansvar (ett s.k. non-reliance letter);

  2. när en slutlig köpare har identifierats, kommer säljarens rådgivare att komma överens med denne om ett nytt brev (ett s.k. reliance letter) ställt till köparen, enligt vilket denne inom ramen för ett antal begränsningar får rätt att förlita sig på rapporten och genom vilket säljarens rådgivare tar på sig ett visst ansvar gentemot köparen (normalt upp till ett visst belopp). Något klientförhållande skapas dock inte mellan säljarens rådgivare och köparen genom detta brev.