Det är en högst intressant tid att kommentera vad som händer med redovisning för noterade företag. Det torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå att införandet av International Financial Reporting Standards (IFRS) i Europa är en av de största enskilda händelserna någonsin i redovisningen. Och, vi har förmånen att få uppleva denna förändring (även om vissa revisorer och redovisare kanske ser det som en plåga snarare än förmån). Samtidigt införs IFRS (eller regler som liknar IFRS) i många länder utanför Europa. I USA – en stor ekonomi där IFRS inte har införts – samarbetar Financial Accounting Standards Board (FASB) med International Accounting Standards Board (IASB) för att uppnå större enhetlighet i regelverket.
Så, var står vi nu? 21 människor i världen (14 på IASB och 7 på FASB) har all makt över redovisningen. Samtidigt har de ingen makt. Hur redovisningen i praktiken ska utformas bestäms i slutändan av de miljoner människor som arbetar med redovisning och dess revision. I Sverige har IFRS inneburit ett delvis nytt sätt att förhålla sig till redovisning. Reglernas praktiska tillämpning är inte alltid tydlig, och betydande tolkningsprocedurer pågår för att reda ut hur redovisning faktiskt ska gå till. Dessa tolkningar blir en viktig faktor för hur redovisningen slutligen utformas i företagen.
Två diskussionspunkter kan pekas ut här. 1) Innebär IFRS principbaserad redovisning? Om svaret på den frågan är ja, uppkommer nästa fråga. 2) Är principbaserad redovisning bra eller dålig?
På den första frågan skulle jag svara ja. Vissa invänder kanske att 2500 sidor av regler (inklusive Basis for Conclusions, Illustrative Examples, etc.) inte kan vara principbaserade, och minns istället med längtan tunna versioner av FAR:s Samlingsvolym från gångna decennier. Mot detta kan hävdas att IFRS ofta ger uttryck för ekonomiska tankar som kräver bedömningar och tillämpningar i det enskilda företaget, och där den konkreta tillämpningen kan variera mycket beroende på företagets egen situation. Och, detta är precis vad principbaserad redovisning innebär!
Över till den andra frågan: är det bra med principbaserad redovisning? I USA har, i kölvattnet av redovisningsskandalerna under seklets första år, principbaserad redovisning framhållits som ett sätt att undvika medvetna fel. Det är dock tveksamt om förändrade former i redovisningsreglerna kan väga upp svaga corporate governance-strukturer eller effekter av starka ekonomiska incitament hos företagsledningen.
Snarare kan det finnas ett annat argument för principbaserad redovisning. Om målet med redovisning är att avspegla ekonomiska förhållanden i det enskilda företaget, måste reglerna tillåta att företaget avspeglar sin egen unika situation. Alltför standardiserade och fasta regler kommer inte ge en bra bild av det enskilda företagets resultat och ställning. Vi kan exempelvis fundera på avskrivning av materiella anläggningstillgångar. Om nyttjandeperiod används (i enlighet med IAS 16) måste ledningen göra en bedömning av hur länge företaget avser att använda tillgången. Alternativt kunde regeln ha varit att alla tillgångar skrivs av på till exempel fem år. En sådan regel hade dock haft begränsat informationsvärde för en aktieinvesterare vid tillgångar såsom fartyg eller massafabriker.
Ett problem med principbaserad redovisning är att jämförbarheten mellan företag kan minska. Jan Engström, en av IASB :s 14 medlemmar, berörde den frågan i samband med ett seminarium om IFRS på Handelshögskolan i Göteborg i mars. Han kommenterade då den nya IFRS 8 om segmentsrapportering. Argumentet från Engström var att en vd inte på ett relevant sätt kan kommentera siffror som företaget själva inte arbetar med internt. Alltså måste man tillåta företagen att presentera sina egna siffror i segmentsnoten, trots att jämförbarheten delvis offras. Det innebär en tydligare och mer sammanhållen kommunikation från företaget. Huruvida företagen själva vill presentera sina egna siffror är en annan fråga.
Även om ÅRL och RR 1-29 delvis är principbaserade, innebär införandet av IFRS en ytterligare omställning. Istället för regler som talar om ”så här ska du göra”, finns regler som säger ”utveckla själv en procedur för att avspegla ekonomiska händelser på det här sättet”. Det innebär inte att företagen kan redovisa såsom de själva vill. Snarare innebär det att redovisare, och därmed revisorer, måste sätta sig in i de principer som IASB ger uttryck för i reglerna. Det är alltså viktigt för svenska redovisare att ta till sig och förstå dessa principer vid implementering av IFRS! Man kan dock misstänka att det kommer att ta tid innan redovisare i samtliga europeiska länder har anammat en liknande förståelse av principerna, och att därmed consistent application kan uppnås.
Det finns skäl att återkomma till flera av frågorna som tagits upp här. Till exempel, i Balans nr 4/2007, ger Jan Buisman en mer heltäckande definition av vad principbaserad redovisning innebär, vilket behöver diskuteras vidare.
Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg jan.marton@kpmg.se