Inträdet i, och inte minst utvidgandet av, EU har medfört att många svenska verksamheter anlitar utländska underentreprenörer för uppdrag i Sverige. Man kontrakterar helt enkelt utländska företag som självständigt utför uppdrag i Sverige och därefter fakturerar den svenska huvudentreprenören.
I dessa sammanhang uppstår dock en rad frågor där social försäkring och källskatteavdrag hör till de områden som ofta leder till problem. Enligt intern svensk rätt ska nämligen den som utbetalar arbetsersättning till en uppdragstagare som inte har F-skattsedel normalt innehålla källskatt på utbetalda ersättningar. Detta gäller även om mottagaren har enskild firma, är momsre-gistrerad eller är ett bolag. Om mottagaren är en fysisk person ska dessutom arbetsgivaravgifter betalas.
När svenska verksamheter engagerar utländska underentreprenörer bedrivs verksamheten i Sverige oftast på sådant sätt att det utländska företaget inte är skattskyldigt i Sverige, antingen på grund av reglerna i svensk intern rätt eller i enlighet med bestämmelserna i gällande dubbelbeskattningsavtal.
Svenska uppdragsgivare som engagerar utländska företagare för ett kortare uppdrag i Sverige och som är osäkra på vad som gäller har kontaktat Skatteverkets utlandsenhet. De har därvid fått veta att den utländske entreprenören inte behöver registrera sig för F-skatt här eftersom dennes verksamhet inte är skattepliktig i Sverige och att något källskatteavdrag följaktligen inte heller är aktuellt. De svenska uppdragsgivarna har därefter, baserat på informationen från Skatteverket, betalat den utländske företagarens fakturor på samma sätt som de skulle ha gjort om de haft med en svensk F-skatteregistrerad underentreprenör att göra.
Problemet är att den utländske underentreprenören allt som oftast är en egenföretagare vilket alltså innebär att mottagaren av ersättningen för det arbete som utförts i Sverige är en fysisk person och inte ett bolag. Enligt svensk intern rätt ska den som utger arbetsersättning till en fysisk person som inte har F-skattsedel betala arbetsgivaravgifter på ersättningen om arbetet utförts i Sverige – 2 kap. 1 § och 4 § socialavgiftslagen (SAL).
För EU-medlemsländerna (och EES-länderna samt Schweiz) finns förordningar som reglerar vilket lands socialförsäkringssystem som ska tillämpas när personer förflyttar sig mellan medlemsländerna. Förordningarna (EG-förordning 1408/71 för materiella regler och förordning 574/72 för administrativa regler) gäller som svensk lag och ska tillämpas före svensk intern rätt. I korthet innebär bestämmelserna i förordningarna att arbetslandets lag gäller som huvudregel, men att vid arbete i flera länder eller vid kortare uppdrag i utlandet ska istället hemlandets lagstiftning tillämpas. I det senare fallet ska socialförsäkringstillhörigheten styrkas med intyg om tillämplig lagstiftning, ett så kallat E101-tyg.
För svenska entreprenörer – som engagerar en utländsk egenföretagare för ett kortare uppdrag i Sverige och som fått besked av Skatteverket att F-skatteregistrering inte behövs – innebär bestämmelserna om socialförsäkringstillhörighet att svenska arbetsgivaravgifter ska erläggas såvida den utländske entreprenören inte presenterar ett E101-intyg.
De svenska företagarna har dock i de allra flesta fall inte fått information om detta vid kontakten med Skatteverket och själva har de sällan ens övervägt möjligheten att det skulle kunna föreligga en skyldighet att betala svenska arbetsgivaravgifter på fakturerat och utbetalt belopp. Det är ju ett företag som engagerats och inte en anställning varför E101-intyg inte har efterfrågats. Vid en granskning blir de svenska uppdragsgivarna därvid påförda de obetalda arbetsgivaravgifterna men troligen även ett kostsamt skattetillägg eftersom de anses ha lämnat oriktiga underlag för avgifter i sina skattedeklarationer.
Kontentan är att svenska företag, för att slippa hela problematiken kring källskatteavdrag och socialförsäkringsavgifter, helst kräver svensk F-skattsedel även för utländska underentreprenörer.
Man kan i detta sammanhang fundera kring hur fri rörligheten är inom den gemensamma marknaden om en egenföretagare med hela EU som arbetsplats – trots giltig skatteregistrering och fullgod skattebetalning i hemlandet – i teorin kan komma att behöva registrera sig i samtliga medlemsländer. En administrativ börda som torde medföra ett reellt hinder för den fria rörligheten. Till detta kommer dessutom för Sveriges del även problematiken med eventuella krav på kollektivavtal – något som dock inte vidare kommenteras här.
Jessica Otterstål är skattekonsult hos BDO Nordic. Hon är medlem i FAR SRS skattesektion. Medlemmar i skattesektionen skriver i Balans under denna vinjett.