När ekonomie studeranden Per-Gustaf Wallin hade blivit godkänd på sin muntliga tentamen för professor Oskar Sillén på Handelshögskolan i Stockholm 1946, berättade han för Sillen att han inte tänkte bli revisor.
– Vad ska herr Wallin då ägna sig åt?
– Jag ska försöka få arbete i ett företag som assistent hos någon som jag kan lära mig mycket av.
– Då ska jag säga herr Wallin att det blir svårt. Det är inte många som kan något.
Historien – som är sann, ty det är alla goda historier – återges i skriften FAR 75 år och har Pelle Wallin själv som källa. Den är – som alla goda historier – lätt att förstöra genom att grundligt analysera dess inneboende mening. Trots risken att begå detta helgerån kan vi inte undgå att notera de två huvudbudskapen. Det första är den gamle professorns desillusionerade insikt om bristen på kunskaper ute i näringslivet. Det andra är, implicit, hans stolthet över revisorsyrket. Motsatsvis förstår man nämligen att det är hos revisorerna den lärdom finns som unge herr Wallin skulle behöva för sin karriär.
Sillén kan nog ha haft rätt i båda fallen. Sedan äldsta tider har det funnits arbeten som ställt särskilt höga krav på teoretisk och praktisk utbildning och på yrkesutövarens förhållningssätt till sin uppgift. Engelska språket talar om professions i motsats till crafts och trades. På utövaren av en profession brukar man ställa kravet att han eller hon har förvärvat en mycket hög kunskapsnivå inom det aktuella området och genom långvarig handledning har bibragts god färdighet i att tillämpa kunskaperna i praktiken. Till kraven brukar också höra att arbetet utförs med oegennytta och gott omdöme, och inte i strid mot det allmänintresse som professionen väntas tillgodose. Inte sällan är yrkesutövningen förenad med ett licens- eller examenskrav som t.ex. för legitimerade läkare, auktoriserade revisorer och advokater, och med en professionsspecifik etikkodex med tillhörande disciplinverksamhet.
Med krav följer status, och med exklusivitet och respekt följer möjligheter. Det är därför inte onaturligt att professionerna själva ofta är pådrivande för att skärpa kraven, höja trösklarna och städa i farstun. Det fenomenet är faktiskt synnerligen påtagligt när det gäller den svenska revisorskåren. I ett betänkande för några år sedan skrev utredaren att näringslivet har en tendens att ta till självreglering ”först när lagstiftaren flåsar i nacken”. Jag vet inte vad hon tänkte på, men inte kan det ha varit revisorerna och utbildningskraven.
Offentlig revisorsexamen
När poängkravet för ekonomexamen 1981 höjdes från 120 till 140 poäng var det efter en mångårig kampanj från FAR:s sida (fast FAR egentligen ville ha 160 poäng, en ambition som förverkligades först långt senare). Ett annat utmärkt exempel är när FAR 1992 införde en egen revisorsexamen som villkor för inval. Orsaken var den otillräckliga statliga kunskapsprövningen av auktorisationssökande. Den privata examen kritiserades av tillsynsmyndigheten. Först när gemenskapsrätten gjorde det nödvändigt infördes en offentlig revisorsexamen (men då kopierades FAR:s upplägg i minsta detalj).
Företeelsen har för övrigt paralleller även utanför det egentliga utbildningsområdet. 1985 bildade FAR en egen disciplinnämnd under ordförandeskap av en oberoende domare. Först tio år senare fick den offentliga tillsynen en domare som ordförande, och först 2002 blev ordförandebefattningen fristående från rollen som myndighetschef. Den obligatoriska kvalitetskontrollen infördes av FAR och SRS 1997 men blev en offentlig angelägenhet först 2003.
Det är en rimlig och riktig slutsats att en profession inte kan uppstå om det inte finns lärosäten som ger utbildning på tillräcklig nivå inom det relevanta området. Revisorsfrågan diskuterades länge i Sverige, men att Stockholms Handelskammare 1912 kunde auktorisera de sex första revisorerna (däribland Oskar Sillén) berodde på att den nyinrättade Handelshögskolan i Stockholm hade utexaminerat de första ekonomerna 1911. Det århundrade som nästan gått sedan dess har kännetecknats av ett växelspel mellan profession, lärosäten och makthavare, och spelet har handlat om:
utbildningens nivå
utbildningens innehåll
kravet på praktisk erfarenhet
vidareutbildningen
den internationella harmoniseringen
Utbildningsnivån vid Handelshögskolan byggde i begynnelsen på tvååriga studier. På papperet var det så i trettio år, till 1939 då undervisningsplanen lades om till treårig, men i verkligheten hade den ökade ambitionsnivån redan tidigare gjort att få studenter klarade examen på ”normalstudietiden”.
Till nästa steg, tre och ett halvt års studietid, tog det fyrtio år, det kom som nämnts 1981, men då hade ekonomutbildningen spritt sig till ett närmast oräkneligt antal lärosäten av skiftande kvalitet. Kraven för revisorsauktorisation hade vid det laget formulerats i termer av ämnen, och ett problem som uppstod var att de olika högskolorna var ovilliga att anpassa sina studieplaner till auktorisationsförordningen. Den praktiska konsekvensen av det var att den som ville ha en ekonomexamen med auktorisationskompetens ofta blev tvungen att läsa in enstaka kurser i tillägg till examen, kurser som t.o.m. ibland hade spärrad intagning och hölls relativt sällan. Det gick så långt att IREV blev huvudman för avgiftsbelagda kurser i tio poäng handelsrätt, som var en av de trängsta sektorerna.
När Sverige anslöt sig till EES-avtalet inträdde nya förutsättningar. Lagstiftaren beslöt (påhejad av FAR och avrådd av SRS, men den diskussionen ligger utom ramen för den här artikeln) att behålla systemet med två revisorskategorier och att lägga utbildningskravet för de godkända revisorerna på åttonde direktivets miniminivå, 120 poäng. För att få tillräckligt avstånd till auktorisationskraven sattes dessa till 160 poäng, alltså fyra års studier. I Revisorsutredningens första utkast krävdes det t.o.m. en ekon. mag.-examen, men på ett sent stadium ingrep kanslihuset och fick utredningen med på att en ekon. kand. med 160 poäng skulle räcka. Den justeringen minskade å ena sidan ”djupet” i studierna, men öppnade å andra sidan en intressant möjlighet att tillgodoräkna sig poäng i ämnen som ligger en bit bort från det traditionella området, eftersom de sista 40 poängen därmed blev valfria.
Även bortsett från den sistnämnda diskussionen har utbildningens innehåll i alla tider debatterats hett. Auktorisationskraven har hela tiden haft formen av synnerligen detaljerade uppräkningar av ämnen, en teknik som tyvärr också tillämpas i EU:s revisionsdirektiv. När det har tillkommit nya behov på grund av teknisk utveckling eller ändrade intressentförväntningar har det varit nödvändigt att ändra i uppräkningarna, något som oundvikligen har skapat vinnare och förlorare bland ämnesföreträdarna.
Redovisningsämnet har naturligtvis alltid utgjort kärnan, och nästan lika länge har branschen klagat över att de nya ekonomernas kunskaper i ämnet varit otillräckliga. FAR gick vid flera tillfällen så långt som till att föreslå att all undervisning i revision skulle utgå ur ekonomstudierna (och överlåtas på branschens egen basutbildning) för att ge mer utrymme åt redovisningsämnet.
Praktikkravet ändrades från tre till fem år
Praktikkravet var från början tre år, men det ändrades 1934 (på förslag av SRS med tillstyrkande av FAR) till fem år. Det dröjde ganska länge innan innehållet i den praktiska utbildningen ägnades någon mer ingående uppmärksamhet. Det är egentligen rätt egendomligt. Halveringstiden för faktakunskaper från revisorsutbildningen är nog inte så många år. Vad som är av bestående värde för revisorn är förmågan till kylig, kritisk analys av omvärlden – som man förhoppningsvis tillägnar sig i den akademiska miljön – och en personlig attityd av integritet, oberoende och objektivitet – som borde bli den bestående effekten av en praktik under erfarna, engagerade handledare.
Revisorsauktorisationen utgår från antagandet att revisorn är generalist. Men ju mer komplicerad världen blir, desto svårare blir det att upprätthålla den fiktionen efter de allra första åren i yrket. Den revisor som till mästerskap behärskar redovisning av internationella koncerner och finansiella instrument är sällan det idealiska bollplanket för frågor kring moms och förmånsbeskattning. Det vet byråerna, och den praktiska utbildningen differentieras på ett allt tidigare stadium mellan blivande storföretags- och SME-revisorer. På en annan ledd börjar vi också se specialisering på branscher och näringslivssektorer. På flera håll i världen har det diskuterats om detta borde avspeglas även i en differentierad auktorisation. Kan man få körkort som gäller bara för automatväxlade bilar, kunde man kanske bli auktoriserad revisor med behörighet bara för storföretag? Hur man än ser på den frågan är det uppenbart att praktiktiden är en central del av utbildningen som nog förtjänar ökad omsorg och uppmärksamhet.
Vidareutbildning – ett måste
Att faktakunskaperna halveras snabbt har till konsekvens att en revisor måste vidareutbilda sig. Det är förvisso inte unikt för revisorsyrket, men det är här som uttryckliga krav har formulerats tidigare än i andra professioner. Sverige är inget att vara speciellt stolt över i det avseendet, andra länder har kommit mycket längre. Det beror nog inte bara på ointresse, utan kanske mer på skepsis inför möjligheten att kvantifiera sådana krav, och väl också på oro inför en byråkratisk kontrollprocedur. Det är intressant att notera att just kvantifieringsproblemen för närvarande upptar den internationella normbildaren IAESB:s (International Accounting Education Standards Board) intresse. Att mäta effekten av vidareutbildning är något helt annat än att mäta antalet avtjänade kurstimmar.
För den som är van vid att se på revisorsbranschen som en internationell verksamhet är det märkligt hur nationellt utbildningsfrågorna har behandlats genom alla år. Till och med de nordiska länderna, som ändå har en stolt gemensam tradition på det näringsrättsliga området, har fem distinkt olika utbildnings- och examinationssystem för revisorer. Desto intressantare är det att Nordiska Revisorsförbundet från 2007 har en gemensam representant i IAESB. Det är att hoppas att det skall ge ökad insyn i och ökat intresse för det globala arbete som bedrivs på området.
Till sist: Om någon undrar över hur herr Wallin i den inledande anekdoten klarade sig i livet, kan jag ge ett lugnande besked. Han blev en kunnig och uppskattad yrkesman. Men det är inte så konstigt, för när allt kommer omkring var det ändå revisor han blev.
Björn Markland, sekreterare i Nordiska revisorsförbundet, generalsekreterare i FAR I985–2OO3