Berit Hernström är auktoriserad revisor med egen revisionsbyrå i Älvsjö strax utanför Stockholm. Hon har skrivit boken ”Hemlig agenda” som utspelas i revisionsbyråbranschen. Inför sommaren och semestern har hon specialskrivit en novell för Balans läsare. Det är en berättelse om arbete och semester – och överraskningar, illustrerad av Tove Siri Antonsson. Balans önskar alla läsare trevlig läsning och ett riktigt skönt sommaruppehåll.
Dörren till trapphuset slog igen med det sedvanliga krasch-skrap-skrap-bom-klick. Nu var han ensam kvar på kontoret. Högarna på skrivbordet framför honom tycktes ha växt den senaste kvarten och han började känna panik. Som om det inte var nog ringde telefonen och han kände igen sitt hemtelefonnummer på displayen. Ett ögonblick övervägde han att inte svara men insåg att det inte skulle göra saken bättre.
– Hej vännen!
– Heej. Och du sitter fortfarande kvar märker jag?
Hans hustrus röst lät som en bomb som snart skulle utlösas. Rund och vänlig till formen men en enda tändande gnista så skulle explosionen komma. Och den skulle inte bli liten.
– Jo, just det. Det är litet kvar.
– Litet kvar? Kvar till vadå? Du är medveten om att det är tisdag kväll? Tisdag kväll klockan tio i vår första gemensamma semestervecka?
– Jag vet älskling, men det finns ett par saker som jag måste...
– Vi har hyrt en stuga och vi skulle ha åkt i söndags om du minns? Jag och barnen går här och väntar och vet faktiskt inte när vi ska komma iväg. Till och med en revisor måste väl kunna planera och ta ansvar för sin tid?
– Ja. Jo. Men det var mer kvar än jag trodde och ...
Hans röst lät plötsligt skrapig. Ögonen blev litet fuktiga. Han hade faktiskt jobbat på allt vad han orkade! Margareta ändrade tonläge.
– Sommaren och semestern rinner iväg, Roland. Du kanske måste ha det så men det måste inte barnen och jag. Vi åker i morgon så får du komma när du kan. Jobba inte ihjäl dig bara!
– Jag ska bli klar, jag lovar.
Han tittade på den pappershög han hade närmast under händerna. Inte hade han väl kunnat tro att den där fastighetsförsäljningen skulle vara så komplicerad! Bokslut sista juni, det var väl nästan kriminellt! Det var klart att de måste få besked, men han var så trött. Om han bara hade börjat med den här frågan litet tidigare, medan det fanns någon kvar att diskutera med. Någon skatteexpert. Eller fastighetsexpert snarare.
Ett ljussken ute i korridoren fångade hans uppmärksamhet. Det rörde sig. Blev allt starkare. Luciatåg nu i mitten av juli? Och ljudlöst? Han stirrade ut genom den öppna dörren till korridoren och kände hur håren reste sig på armarna. Vad var detta?
En gestalt uppenbarade sig i dörröppningen, omgiven av ett ljus starkare än något han tidigare sett och ändå så mjukt, så behagligt att han kunde titta rakt in i det utan att få ont i ögonen. Gestalten var en mycket vacker kvinna, helt klädd i vitt, en sorts långklänning, med långt vitblont hår och ett milt ansiktsuttryck. Hon såg rakt på honom.
Jag är död! Margareta, Martin, Emma, förlåt mig! Jag jobbade ihjäl mig! Men jag har försäkringar, det kommer inte att gå någon nöd på er, pärmen står i bokh...
Det vita kvinnan gled in i rummet. Inte gick, hon gled eller svävade. Besöksstolen som stod borta vid fönstret kom åkande över golvet och stannade på andra sidan skrivbordet. Kvinnan satte sig på stolen och lutade sig mot ryggstödet. Hon hade ett mycket vackert ansikte. Mycket blekt men inte färglöst. Och milda varma ögon. Hon log litet.
– Godafton Roland. Jag tror att det är dags att sänka din puls litet!
Hennes röst var låg och stark. Det verkade ologiskt att sänka pulsen på en död man men han kände att det enorma dunkandet i öronen lugnade ner sig.
– Jag är Nicole, revisorernas skyddshelgon. Skyddshelgon! Behövde man skyddshelgon när man hade dött? Och en spröd kvinna? Han tänkte på alla sina kolleger när de träffades i olika sammanhang, delägarmötena på byrån till exempel. Nästan alla var män. Kraftfulla karlar som löste problem av alla slag. En och annan kvinna också förstås. Men skulle verkligen den här eteriska varelsen kunna skydda dem?
– Borde du inte vara man? Petrus eller Paulus eller så?
Hans röst var mycket hes. Den vita fnös till.
– Det var inte precis slagsmål om jobbet när det skulle utses skyddshelgon till revisorerna! Fast det berodde mest på att ingen riktigt visste vad ni sysslar med. Petrus och Paulus hade redan andra jobb förresten. Jag hade en del att välja på så jag kollade runt. Och då såg jag att ni behövde en hel del hjälp men också att ni ger rätt mycket till era kunder. Så det verkade vara ett jobb där jag kunde och ville göra nytta. Och så är ni ju inte så många heller, globalt sett.
Han kände med vänstra handens pekfinger på högra handens puls. Den fanns där. Om han inte var död, vad var det då som pågick? Nicole skrattade lågt.
– Nej, Roland, du är inte död! Men du kommer att dö i förtid om du fortsätter som förut. Det är därför jag har kommit hit ikväll. För att ge dig litet hjälp att leva.
– Ett ... ett ... skyddshelgon kan inte räcka för alla. Låt vara att vi inte är så många, men du är ju bara en?
Nicole log igen.
– Är jag? Titta här då!
Hon reste sig upp och ett antal nya Nicole, likadana som den första, gled ut ur henne tills nästan hela rummet var uppfyllt av dem. De log alla vänligt mot honom och en kastade till och med en slängkyss. Så plötsligt var det bara Nicole igen och hon satte sig på nytt.
– Det finns saker som är utanför din kontroll, Roland, och som du inte förstår trots att du är revisor. Och apropå det, vad är det du sitter och grubblar på?
Det kändes främmande att dra in sitt skyddshelgon i redovisningen av en fastighetsaffär. Men hon frågade ju.
– Det här företaget, de har sålt en fabriksfastighet. Eller kommer att sälja den efter bokslutet den sista juni. De har tecknat avtal om en ny, för de ska ju driva verksamheten vidare. Så de sitter med två fastigheter. Frågan är om de måste, eller får, redovisa försäljningen på gamla året. Det finns en rekommendation om det där med händelser på nya året men avtalen är svårtolkade och ...
– Och du tror att du löser den frågan nu på kvällen? När du egentligen har semester? Det tror inte jag. Jag tror att du läser den där rekommendationen i bilen i morgon, när ni är på väg till stugan och Margareta kör. Då kan du ringa en kollega också. För det här är ju den sista frågan du har att besvara innan du blir ledig?
– Jaa.
Han sneglade på högen med olästa tidningar och nyhetsblad. Det var minst tre månader sedan han senast hade hunnit läsa något sådant. Det kunde finnas saker där som han absolut måste veta annars kunde han göra allvarliga fel.
– Ja, högen, ja. Ett litet tips för framtiden: skumma alla inkommande tidskrifter och nyhetsbrev direkt och sätt dem sen på rätt plats så de inte ligger och tynger ditt skrivbord och samvete. Men jag kan berätta för dig att det som nu ligger där, det är information som du redan tagit till dig på annat sätt. Med två undantag, de nya 3:12-reglerna och intäktsredovisning i ideella föreningar. De ingår i en FAR Info och i en Nytt från Revisorn. Dem tar du med dig på semestern. De andra sätter vi in.
Med maktlös förvåning såg han den olästa högen försvinna, varje handling för sig, utom de två som skulle utgöra semesterlektyr.
– Vart ... tar de vägen?
– In i sina pärmar förstås, FAR Info, Nytt från Revisorn, skattepärmen. Årsredovisningarna i sin hög, Balans i sin tidskriftssamlare.
Han tittade på Nicole. Hennes lyskraft verkade ha mattats. Han såg mönstret på stolsryggen rakt igenom henne. Han blev skrämd.
– Nicole, jag kan se rakt igenom dig!
– Det är väl en del av ditt jobb, att se igenom det som synes vara och se hur det verkligen förhåller sig?
– Men det är spöklikt!
Hon tittade ner på sin egen kropp. Så rätade hon upp sig.
– Ja, du har visst rätt. Det händer ibland.
Sakta återvände ljuset till henne och hon blev vit och ogenomskinlig igen.
Plötsligt hördes ytterdörren skramla och sedan tunga steg i korridoren. Nattvakten! De sågs rätt ofta men vad skulle han säga om han måste skriva upp ett livs levande skyddshelgon också? Livs levande förresten ...
– Du ... du kan inte vara kvar här! Dörrvakten ... jag menar nattvakten ...
Nicole, som hade rest sig upp, skakade leende på huvudet och gled bort mot hörnet och ut genom fönstret. Det starka ljusskenet runt henne blev kvar och lyste in genom fönstret men av henne själv syntes ingenting.
– Jaså du Roland, du sitter kvar i kväll också?
– Ja. Jo. En liten stund till. Sen så ...
– Semester va? Det kan du behöva! Jag tyckte du pratade med någon?
– Va? Nej, nej jag är ensam här. Kanske pratade jag med mig själv. Det kan bli så när klockan är mycket.
– Ja, ja, som sagt. Du behöver semester! Vi ses i augusti. Och packa ihop och åk hem nu!
Vakten gick vidare. Roland tittade nervöst mot ljusskenet utanför fönstret. Tänk om någon nere på gatan såg henne? Så kom hon glidande in genom det stängda fönstret.
– Så du kan ta dig genom stängda fönster? Men du kom in genom den öppna dörren?
– Det brukar vara bäst att använda dörrar första gången. Det är liksom mera normalt.
Nicole satte sig på stolen igen. Hon var fortfarande helvit och stolen syntes inte igenom henne. Hon tittade frågande på honom.
– Men det är något mer som tynger dig eller hur?
– Ja. Det är det. Som du vet... eller det kanske du inte gör ... i alla fall ... revisionsplikten ska avskaffas för små företag. Ja, jag har tillräckligt att göra ändå. Men det känns som om det jobb vi gör inte har haft något värde. Allt det här dagliga nötandet med vad man får och inte får göra. De som verkligen vill göra fel, de gör det ändå. Men de som verkligen vill göra rätt, de har ju bara haft oss. När de har klagat har det varit på att redovisningsreglerna är krångliga eller att de inte kan anställa för att de tar på sig en försörjningsbörda för personalen för all framtid. Eller för att skatter och avgifter är för höga och byråkratin är för krånglig. Aldrig har jag hört dem säga att de skulle göra lysande affärer om de bara inte hade revisorn. Det känns som om man sopar undan oss som något värdelöst och det känns inte rätt. Vi har faktiskt gjort nytta!
– Jag sa ju det förut. Jag skulle inte ha tagit det här job bet om jag inte hade trott på er och på att det ni gör är rätt och bra. Det här med slopad revisionsplikt kan kännas som ett nederlag, men verkligheten kommer att visa vem som behövs och vem som inte gör det!
Han såg länge på henne. Hon hade rätt. Det var bara att släppa taget kring frustrationen över att lagstiftaren påstod att deras tjänster inte var efterfrågade. Han log lättat.
– Brukar inte helgon ha gloria?
– Det är litet omodernt, men för all del!
En rund lysande ring lade sig om hennes vita hjässa. Det såg fint ut.
– Men det finns en sak som verkligen borde bekymra dig! Han hajade till. Vad hade han missat? Det där förbjudna lånet, från stiftelsen i Sollentuna, det hade han missat. Det visste han. Men kunde det verkligen bli ett skadeståndsmål eller annat elände av det? Eller var det något annat, något som han inte ens hade upptäckt själv ännu?
– Nej, nej, inte något sådant. Du är mycket noggrann och uppmärksam. För det mesta. Men hur är det med ditt BMI?
BMI? Var hade han hört det? Inte i delägarutvärderingen väl? Det var ingenting som brukade vara med bland indextabellerna i Nytt från Revisorn heller såvitt han kunde minnas. – BMI?
– BMI. Body Mass Index. Du är 1,80 lång eller hur? Och väger 98 kilo? Det ger ett BMI på 30,2. Och det i sin tur visar att du är kraftigt överviktig. Det frestar på ditt hjärta. Det borde väl vara lätt för dig att räkna ut, du sysslar ju med sånt, men vill du ha ett enklare mått så kan du mäta ditt midjemått.
Plötsligt låg det ett måttband runt hans midja. Inte den plats där livremmen satt utan där midjan hade funnits i hans yngre dagar.
– Hm. Du ser? Det hjälper inte att hålla andan. Midjemåttet är lätt att komma ihåg. I ditt fall är det just nu detsamma som vikten. Och det är alldeles för mycket. Du är fet, Roland. Fet och orörlig. Och du behöver tänka på vad du äter. Sju koppar kaffe om dagen och Novalucol är inte någon hälsokost. Inte kakor och feta såser heller, för att nämna en del av det du äter.
– Jag har tänkt börja träna ... jag har skaffat ett träningskort ...
– Ja. Och använt det?
– Inte än!
– Du behöver inte träna när du är död! Det är nu det behövs! Och din familj vill faktiskt ha dig kvar! Vad du behöver är en personlig tränare, man har det nuförtiden. Du är inbokad. Tredje september klockan tio.
Han höll plötsligt ett litet kort i högra handen. Med stigande oro såg han Nicoles gestalt blekna. Hon såg vänligt på honom.
– Nu har du bara tre små högar kvar på skrivbordet och dem lägger du ner i det lilla facket i datorväskan. Adjö med dig! Och lyft på telefonluren!
Ljuset blev snabbt starkare runt Nicole. Så gled hon ut genom väggen mot gatan och inget ljus alls fanns kvar. Han satt som förstenad. Hon kunde väl inte bara försvinna? Vad var det hon hade sagt? Lyft på telefonluren? Han gjorde det.
– Beställningen är mottagen och bilen är på väg.
Taxi Stockholm hade en bil på väg åt honom. Hon hade naturligtvis vetat att han hade lämnat den egna bilen hemma idag.
Han blev medveten om det lilla kortet som han höll i höger hand. ”Kom i Trim i Tid AB”. Hornsgatan. Ett tryckt meddelande: ”Du har en tid bokad hos din personliga tränare”. Sedan var det ifyllt för hand: ”måndag 3 september kl 10.00. Tränare Nicole Svensson.”