Vad vill egentligen IASB? (International Accounting Standards Board) Varför kommer de ständigt med nya normer vars primära syfte verkar vara att krångla till redovisningen för praktiker? Och varför antas alla dessa normer av EU? Ja, i diskussioner med svenska redovisare och revisorer kan man lätt få intrycket att införandet av IFRS (International Financial Reporting Standards) i Sverige på något sätt måste vara ett straff för tidigare försyndelser. IFRS anses vara svårt, krångligt och dyrt att införa, och nyttan av IFRS för företagens intressenter ifrågasätts.
Men, vad händer om vi tar motsatt perspektiv? Går det att förstå hur medlemmarna i IASB tänker, och finns det någon nytta med och logik i de normer som tas fram?
Innan IASB:s normer utvärderas måste frågan ställas huruvida det är önskvärt att standardisera redovisningen internationellt. Med den ökade handeln av aktier över nationsgränser kan vi ganska säkert säga att det är en förbättring för investerare att få en ökad jämförbarhet mellan företag i olika länder. Därmed konstateras att internationell standardisering är önskvärd, åtminstone för noterade företag.
Efter detta konstaterande uppstår nästa fråga, nämligen hur denna standardisering ska uppnås. Det är relativt enkelt att identifiera problem och svårigheter när IASB:s standarder ska tolkas och tillämpas i praktiken. Det är betydligt svårare att ta fram alternativa normer som skulle fungera bättre. Flera svårigheter uppstår på grund av att normerna ska fungera globalt. En svårighet för IASB är att deras standarder måste kunna tillämpas av alla företag, i alla länder, i alla situationer. För att det ska vara möjligt måste normerna vara relativt abstrakta och principbaserade, och därmed ibland ge svag vägledning i det enskilda fallet.
En annan svårighet är att det inte är möjligt att lita till praxis och god sed, eftersom denna varierar kraftigt mellan olika länder. Det innebär att det inte går att ta någonting för givet. I svenska regler kan vissa saker utelämnas, eftersom det finns en gemensam grundsyn bland svenska redovisare. Alla ”vet” hur en händelse ska hanteras i redovisningen. Detta är inte möjligt inom IFRS med dess globala tillämpning, vilket gör normerna betydligt mer omfattande. Dessutom måste alla begrepp som används definieras för att undvika att de får olika innebörder i olika länder.
En tredje svårighet vid internationell standardisering är att, om det i utgångsläget finns skillnader i redovisning mellan länder, så måste standardisering per definition innebära att redovisningen ändras i åtminstone några fall. Detta leder till att redovisare och revisorer måste lära sig nya sätt att redovisa och förstå redovisning, vilket innebär extra svårigheter vid övergången till IFRS.
Efter att ha identifierat några av svårigheterna med att ta fram globalt användbara redovisningsnormer, kan vi fundera över vilken slags redovisning IASB har valt i sina standarder. Skulle de kunna välja normer som är enklare att följa? Innebär de nuvarande normerna verkligen den bästa möjliga avvägningen mellan nytta och kostnad i redovisningen? Ett problem med den typen av avvägningar är att kostnaden ofta är enklare att bestämma än nyttan.
Det som för tillfället är uppenbart för svenska redovisare och revisorer är kostnaden med införandet av IFRS. Delvis är kostnaden extra hög just nu under de första åren av införandet av IFRS, men den kommer förmodligen att fortsätta att vara högre än om tidigare svensk redovisning hade använts. Så, vad är då nyttan med detta?
IASB har valt en relativt avancerad redovisning. Exempelvis är kraven vid redovisning av förmånsbestämda pensionsskulder eller säkringsredovisning inte enkla att hantera. Skälet är att redovisningen ska vara användbar för investerare på aktiemarknaden. Även om IASB i sin föreställningsram anger att många olika slags användare av redovisningen är tänkbara, så ses investerare som särskilt viktiga.
Vad är då bra redovisning för investerare? Frågan är inte helt lätt att besvara, men om redovisningen kan hjälpa till att sänka kapitalkostnaden för företag är den till nytta för investerare, för företagen själva och därmed även för ekonomin som helhet.
Mycket forskning har gjorts om vilken slags redovisning som är mest användbar för aktiemarknaden. En tendens i resultaten är att us GAAP (Generally Accepted Accounting Principles) och IFRS – förmodligen de två mest komplexa normsystemen i världen – ger mer användbar redovisning än alternativa nationella normsystem.
Min erfarenhet av IASB är att de beslut som tas är fullständigt medvetna. Det innebär att standarder ser ut som de gör genom medvetna avvägningar mellan olika faktorer, och en medveten avvägning mellan nytta och kostnad i redovisningen. Det är med andra ord ingen slump att normerna är utformade som de är.
Det kommer att bli intressant att se hur införandet av IFRS påverkar Europas kapitalmarknader på sikt!
Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg.