Innehåll

Balans nr 8-9 2007

Gästkrönikan: Radarkedjan som ständigt är igång

När jag var försvarsminister fick jag ta del av hur svenska försvaret samlade in information. Jag såg framför mig hur radarstationerna utmed våra kuster stod och snurrade. Men när man är statsråd är man också föremål för spaning – andras. Man får vara inställd på att allt man gör eller inte gör granskas. Utgångspunkten för granskningen är inte att dra fram möjligheter till beröm. Det är inte så media fungerar. Och inte heller de konstitutionella granskningsprocesserna vi har i vårt statsskick.

Jag hade en fundering över det när jag var talman. Den socialdemokratiska regeringen fick ta emot mycket kritik för hanteringen av tsunamikatastrofen. Riksdagens konstitutionsutskott (KU) granskade statsrådens agerande och uttalade i enighet kritik mot flera av dem. Sommaren 2006 utbröt på nytt krig i Libanon och det fanns många svenska medborgare där, det var ju sommar. Regeringen hade tagit till sig kritiken från tsunamihanteringen och agerade energiskt, tyckte jag. Skulle man inte kunna anmäla det till KU? Det står nämligen i grundlagen, Regeringsformen 12: 1–2, att utskottet ”skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning”. Ingenting sägs om att denna granskning ska ha negativa utgångspunkter.

Nu gjorde jag inte en sådan anmälan, för jag var ju vald till riksdagens talman och då kan man inte anmäla saker till KU. Men hade jag inte varit talman utan riksdagsman hoppas jag att jag hade kommit på tanken och gjort slag i saken.

Jag blev själv anmäld och granskad av KU när jag var statsråd och visste att det inte är något att ta lätt på. En följd blev att jag ibland uttryckte mig lite väl byråkratiskt, men det var det värt för att inte hamna i radarfokus! Och jag förde anteckningar från de interna beslutsprocesserna. Det kunde vara bra att ha.

Låt vara att konstitutionsutskottets granskare ibland får kritik för partiorienterad hantering, så påverkades jag i alla fall i mitt medvetande av att det fanns en inträngande granskning i riksdagen.

Och KU var inte den enda av radarstationerna.

Som talman var det många timmar jag satt och ledde kammarens interpellationsdebatter. Hundratals interpellationer framställs varje år, de flesta av oppositionen. Med all rätt. Men under dessa interpellationer, där statsråden efter omsorgsfull beredning mellan departementen bedömde fråga efter fråga, kunde jag se hur oppositionen hela tiden sökte efter blottor. Legitimt. Därtill sänds över tusentalet skriftliga frågor till statsråden, också när riksdagen inte sammanträder. Och det kommer ett par hundra korta muntliga frågor på torsdagarna till statsministern och de andra statsråden.

Om en riksdagsledamot börjar med en skriftlig fråga eller en kort muntlig fråga vid frågetimmen, måste man som statsråd inse att om man har några svaga kort i sina svar kan riksdagsledamöterna gå vidare med interpellationer eller anmälningar till KU.

På tisdagarna när riksdagen är samlad har också partigrupperna sina interna överläggningar. En fråga som växer i omfattning – där radarekona blir allt mera bekymmersamma – kanske med parallell medieuppmärksamhet, kan vidgas också i riksdagen. Partierna kan begära särskilda debatter hos talmannen. Det betyder en fastställd talarordning där alla partier är med.

Jag tyckte själv att det ofta var klargörande debatter. Inte så att den som initierat debatten alltid vann den. Inte alls. Men för erfarna politiker är en debatt med 6 + 4 + 2 minuter mycket.

Vad blir konsekvenserna av dessa granskningar?

Det är ytterst sällan det blir fråga om misstroendeförklaring, dvs. där en absolut majoritet i riksdagen kan avsätta ett statsråd, eller att ett statsråd avgår inför risken av detta. Det senare har skett några gånger.

Men en fråga som man kommit att sköta på ett sätt som gör att man inte klarar sig bra i debatterna är inte roligt att ha med sig. Mediedrevet kan vara oerhört och förvanskande. Tyvärr kan man som politiker få en stämpel hos allmänheten som är svårt att komma till rätta med. Och om man sedan inte klarar debatterna i riksdagen är det tungt för en själv, medarbetarna och regeringskolleger.

Allra värst är det nog för familjen, och jag tänker då särskilt på barn och föräldrar! Som ser hur en älskad människa blir uthängd.

I Sveriges konstitution har granskningen av oss politiker och offentliga makthavre en lång tradition, ända sedan frihetstiden på 1700-talet. Vi lägger till instrument efter instrument, ofta sedan medierna dragit fram missförhållanden.

Jag tycker det är bra att de politiska radarstationerna ligger i riksdagen, för blandningen av politik och juridik passar inte i de svenska domstolarna. Men jag är kluven. Ska man behöva riskera så mycket av sin heder och sinnesro för att man vill vara politiker?

Och inte kan vi driva politik utan politiker heller.

Björn von Sydow är riksdagsledamot (s) och före detta försvarsminister (1997–2002). Han har även varit Riksdagens talman (2002–2006).