”Man kan dömas för bokföringsbrott i en domstol men på samma förutsättningar frias om målet prövas av en annan domstol” skriver Linda Hansson som är kritisk till ”att bokföringsbrott avgörs genom skönsmässig fingertoppskänsla”. Och detta trots att det är lag på att var och en i förväg ska kunna avgöra om en handling är brottslig eller ej.
Bokföringsbrott föreligger när en rörelses förlopp och/ eller ekonomiska resultat och ställning inte i huvudsak kan bedömas med ledning av bokföringen. Frågan när gränsen för ”i huvudsak” är passerad saknar ett klart svar och likaså vad som menas med ”rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning”.
I en rättsstat begränsas strafflags tillämpningen av legalitetsprincipen, som också kommer till uttryck i svensk lag. Den innefattar bestämmelser om att bestraffning måste ha stöd i lag, dvs. ett krav på förutsägbarhet. Lagarna ska dessutom vara begripliga och preciserade. Var och en ska i förväg kunna bedöma om en handling är brottslig och anpassa sitt handlande därefter. Frågan är om detta är möjligt när det gäller bokföringsbrott enligt svensk lag.
Högsta domstolen dömde 2004 en tilltalad för bokföringsbrott eftersom denne under två års tid inte hade upprättat årsredovisningarna inom föreskriven tid. Domen är kritiserad mot bakgrund av att med hjälp av en korrekt upprättad balans- och resultaträkning kan rörelsens resultat och ställning ändå i huvudsak bedömas. Varför HD dömde som den gjorde går inte att förstå av domskälen. I förarbetena till lagen kan dock utläsas att med begreppet ”rörelsens förlopp” menas resultat och ställning i den löpande bokföringen och med ”ekonomiska resultat och ställning” avses bokslut eller årsredovisning för de rörelser som är skyldiga att upprätta sådana.
Det måste vara mot denna bakgrund som HD dömt. Det kan emellertid ifrågasättas hur ”var och en” ska kunna läsa ut denna betydelse av lagtexten när inte ens erfarna revisorer kan det. Antingen är detta lagrum inte begripligt eller så är HD:s bedömning felaktig.
Av lagens förarbeten kan bara utläsas att huvudsaksrekvisitet ska tolkas restriktivt, till skillnad från begreppet ”väsentliga fel” då kravet på försummelse är större. I propositionen till 1982 års lagändring av bokföringsbrott diskuteras att ”fel eller ofullkomligheter i bokföringen som närmast ha ordningskaraktär har inte ansetts böra behandlas som bokföringsbrott”. Motsatsvis torde detta innebära att allvarligare brister än dessa ska behandlas som bokföringsbrott. Utöver årsredovisningsfallet har i praxis endast slagits fast att om grund- och huvudbok inte har upprättats över huvudtaget är det ett bokföringsbrott utan att man ens behöver gå in på huvudsaksrekvisitet. I övrigt har HD uttalat sig om huvudsakrekvisitet i några enskilda fall som ger föga vägledning i andra ärenden.
Det är oroväckande ofta som det publiceras domar där det framgår att rätten inte har tillräcklig kunskap om bokföring. För brottets avgörande blandas irrelevanta uttryck och fakta in i domskälen. En försvararinvändning om att huvudsaksrekvisitet inte är uppfyllt möts ofta av ett allmänt konstaterande i domskälen att rörelsens resultat och ställning i huvudsak inte gått att följa men utan förklaring varför. Göta hovrätt har förvisso uttalat att det sammanlagda belopp som inte har bokförts måste uppgå till i vart fall 20–30 procent av den verkliga inkomsten. Fråga är om lagstiftaren haft för avsikt att fel i bokföringen ska kunna uppgå till så mycket som 30 procent av omsättningen utan att man ens tittat på vilken inverkan felet haft på det egna kapitalet. Det bör för övrigt noteras att hovrätten i sina domskäl talar om inkomst och inte omsättning eller intäkt.
Jurister och ekonomer talar inte samma språk och för den som står åtalad för bokföringsbrott kan detta få katastrofala följder. Sakkunniga som granskat bokföringen har ofta en betydande roll för utgången av målet. Det händer att revisorer anlitas av konkursförvaltare eller polis för att granska räkenskaperna och därefter hörs i rätten. Om revisorn där får frågan huruvida denne anser att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning i huvudsak kan bedömas med ledning av bokföringen, vet revisorn verkligen ur juridisk synvinkel vad frågan innebär?
Fråga är också huruvida ett fel ensamt ska uppgå till ett huvudsakligt fel eller om ett antal smärre fel sammanlagt skulle kunna uppfylla huvudsaksrekvisitet. Det finns i vart fall tingsrättsdomar där åtalet för bokföringsbrott ogillats på grund av att man prövat varje brist för sig och kommit fram till att de ensamma inte är sådana att de föranleder ansvar för bokföringsbrott. Den invigde redovisningsekonomen frågar sig naturligtvis hur detta är möjligt.
Som exempel hur fel i bokföringen kan bedömas mot bakgrund av huvudsaksrekvisitet kan nämnas följande:
En bokföringspliktig bokför en osann faktura om 170 000 kronor för att uppnå ett positivt resultat och eget kapital. Istället för en förlust på 100 000 kronor görs en vinst om 70 000 kronor och det egna kapitalet räddas från –50 000 kronor till +120 000 kronor. Omsättningen uppgår till 15 miljoner kronor och balansomslutningen till 5 miljoner kronor. Ställs den osanna fakturan i relation till omsättning eller balansomslutning framstår den som obetydlig. Ställs den i relation till årets vinst är den avgörande för om verksamheten ska redovisa ett positivt resultat. I vissa branscher är vinsten i förhållande till omsättningen relativt liten. Därför kan en påhittad faktura, för att höja resultatet, leda till betydande konsekvenser bland annat genom att externa bedömare påverkas till beslut de annars inte skulle ha fattat. Likväl kanske domstolen inte skulle bedöma detta som bokföringsbrott.
Huvudsaksrekvisitet ställs sällan på sin spets i domstolarna, troligen beroende på att åklagarna ogärna åtalar i ”tveksamma” fall. Fallet med Telefonaktiebolaget LM Ericsson är ett tydligt exempel på detta. Trots att fakturor på cirka 2,6 miljarder kronor av Skatteverket misstänktes vara osanna och informationen överlämnades till Ekobrottsmyndigheten aktualiserades aldrig frågan om bokföringsbrott. Ställt i förhållande till 6,1 miljarder kronor i resultat före skatt förefaller detta synnerligen märkligt men inte fullt lika märkligt om det ställs i relation till omsättningen som var över 15 miljarder kronor och de totala tillgångarna som var över 105 miljarder kronor.
I slutändan handlar det alltså om en ren bedömningsfråga. Man kan på grund av svårartad lagtolkning dömas för bokföringsbrott i en domstol men på samma förutsättningar frias om målet skulle prövas av en annan domstol. Det SKA finnas tydliga förutsättningar för att veta när man begår ett brott. Så är det inte i dagsläget. Tills vidare kan man endast konstatera att bokföringsbrott avgörs genom skönsmässig fingertoppskänsla och man kan undra vilken redovisningskonsult eller revisor som med säkerhet törs släppa fram sin egen bokföring till bedömning av en svensk domstol?
Civilekonom och jur.kand. Linda Hansson är sakkunnig ekonom vid Polismyndigheten i Östergötlands län.