Föregående krönika diskuterade jag huruvida principbaserad redovisning fungerar för svenska företag, och vilka svårigheter det kan innebära. Principbaserad redovisning innebär ju att företagen själva måste tillämpa principer för sin redovisning, baserat på sin egen unika ekonomiska situation. Detta innebär ofta ett stort mått av bedömningar i redovisningen.
Det upplevs ofta som svårt och krävande att redovisa i enlighet med IFRS, delvis som en effekt av de bedömningar som måste göras. Den naturliga frågan blir då i vilken utsträckning de tänkta användarna av redovisning har nytta av det redovisningsarbete företagen gör. IASB:s Föreställningsram, punkt 10 kan tolkas som att aktieinvesterare är primära användare av IFRs-baserad redovisning. Det antagandet stärks ytterligare av att EU:SIAS-förordning endast kräver IFRS för noterade företag, och att bakgrunden till förordningen är tidigare problem på internationella kapitalmarknader.
Vilken information kan då redovisningen ge till investerare? För att svara på den frågan behöver vi titta på hur redovisningen skulle kunna tänkas se ut. Redovisningen kan vara utformad på åtminstone tre i grunden olika sätt:
Kassaflödesbaserad redovisning
Periodiserad redovisning, där periodiseringarna är fullständigt objektiva, och inte kräver några bedömningar
Periodiserad redovisning, där periodiseringarna är baserade på bedömningar
Frågan blir vilken av de tre formerna av redovisning som är mest användbar. Periodiserad redovisning innebär egentligen kassaflöde, justerat för periodiseringar. Så, frågan kan omformuleras som: Tillför periodiseringarna någon användbar information till aktiemarknadens aktörer?
Periodiseringar utan bedömningar har tveksamt informationsvärde. Den information som finns där är att företaget har följt de regler som finns. Ett exempel på sådan redovisning är skattemässiga regler för avskrivning. De anger i förväg fastställda avskrivningstider, utan att den som redovisar behöver bedöma ekonomisk livslängd eller nyttjandeperiod på tillgången. En sådan redovisning kan alltså vara av intresse för exempelvis Skatteverket. Det är dock tveksamt om den tillför någon information utöver rena kassaflöden för aktiemarknaden som användare, eftersom den inte säger särskilt mycket om företagets unika ekonomiska situation.
Bedömningar kan däremot ha stort informationsvärde. Ett sätt att se på bedömningar är att de utgör företagsledningens syn på framtiden, vilket är högst relevant för aktiemarknaden. Två exempel kan belysa detta. När ett företag anskaffar en materiell anläggningstillgång ska man göra avskrivningar baserade på företagets nyttjandeperiod. Avskrivningstiden baseras följaktligen på ledningens bedömning av hur länge det egna företaget kommer att nyttja tillgången. Det är information till investerare som är svår att få fram på något annat sätt än genom redovisningen. Ett annat exempel är nedskrivningar. När ett företag genomför en nedskrivning är det en stark signal att företagsledningen inte anser att tillgången längre kan generera lika mycket framtida kassaflöden som man trodde tidigare. När man inte gör nedskrivning är det också en signal, i det fallet att de framtida kassaflödena är åtminstone på en nivå så att de kan bära upp värdet av tillgången.
Rent logiskt finns alltså goda skäl att tro att bedömningsmässiga periodiseringar kan tillföra information till redovisningens tänkta användare, dvs. investerare på aktiemarknaden. Detta har dessutom testats mer systematiskt. I en nyligen publicerad studie (Liu, J., Nissim, D., och J. Thomas. 2007. Is Cash Flow King in Valuations? Financial Ana-lysts Journal 63:2, s. 56–68) visar det sig att redovisade resultat är mer användbara för att prognostisera värden på aktier, än vad kassaflöden är. Kopplat till tidigare resonemang innebär det att periodiseringarna (skillnaden mellan kassaflöde och redovisat resultat) gör informationen mer användbar.
I studien undersöks information från företag från ett antal länder, t.ex. USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan (Sverige är inte med). I samtliga länder var resultat mer användbara än kassaflöden, men skillnaden i användbarhet tenderade att vara störst i de länder som hade mest bedömningar i redovisningen, dvs. USA och Storbritannien. De data som användes för Tyskland och Frankrike var baserade på tiden före IAS-förordningens införande, så de avspeglade traditionell tysk respektive fransk redovisning.
Vi kan konstatera att ju fler bedömningar som ingår i redovisningen, desto mer användbar blir den. Det kan vara en tröst för de redovisare och revisorer i svenska noterade företag som kommer att slita sitt hår under kommande bokslut. Det kan tyckas att IFRS är svårt, det krävs mycket bedömningar, och ibland kan man stillsamt undra vem som har nytta av allt detta arbete. Då kan det vara skönt att veta att ert arbete och era bedömningar gör redovisningen mer användbar!
Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg, jan.marton@kpmg.se