Regeringsrätten har lämnat in en rapport till finansdepartementet med ett förslag om att begränsa de skattskyldigas möjligheter att söka förhandsbesked, samt att få dessa ansökningar överprövade i Regeringsrätten. De föreslagna ändringarna är ägnade att ”... effektivisera Regeringsrättens handläggning av mål om förhandsbesked i skattefrågor”.
I syfte att renodla Regeringsrättens funktion som prejudikatsinstans och för att bättre utnyttja domstolens resurser föreslås att det införs ett krav på prövningstillstånd även i mål om förhandsbesked. Därutöver föreslås en inskränkning av de nuvarande bestämmelserna om förutsättningarna för förhandsbesked efter ansökan av enskild. Förhandsbesked ska på ansökan av enskild endast få lämnas om den prövade frågan är av särskild vikt för sökanden eller av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Skatteverkets nuvarande möjligheter att söka förhandsbesked berörs inte. Ändringarna föreslås träda ikraft redan den 1 januari 2009.
I ett betänkande från 1992,”Några frågor angående Regeringsrätten”, föreslogs liknande begränsningar för överprövning av förhandsbesked. Förslaget väckte den gången stark kritik. Flera remissinstanser, däribland Riksskatteverket, Skatterättsnämnden och Stockholms och Lunds universitet avvisade förslaget bland annat med motiveringarna att praxis på skatteområdet i betydande omfattning skapas genom att Regeringsrätten tar ställning i förhandsbeskedsärenden samt att rättsläget i dessa fall då också kan klarläggas betydligt snabbare än i en sedvanlig skatteprocess.
Remissinstanserna uttryckte också tveksamhet inför frågan om ett system med dispens (prövningstillstånd) och att ett sådant skulle ge de eftersträvansvärda effektivitetsvinsterna. Det framfördes också en invändning mot att ett sådant krav skulle kunna strida mot kravet på domstolsprövning i artikel 6 i Europakonventionen. Förslaget genomfördes aldrig.
Nu har det gamla förslaget dammats av. De effektivitetsskäl som omnämns känns väl igen. Utredaren poängterar att domstolarnas resurser är och alltid kommer att vara begränsade och att domstolarna därför måste göra prioriteringar inom verksamheten. Utredaren ifrågasätter huruvida ärenden om förhandsbesked ska behöva konkurrera med andra måltyper som enligt hans uppfattning i större omfattning berör enskildas vardagsliv, såsom vårdbidrag, bistånd enligt socialtjänstlagen, sjukpenning, livräntor, körkortsinnehav samt olika typer av tvångsingripande mot enskilda. Utredaren anser därför att det är av vikt att resurserna i förhandsbeskedsärenden kan koncentreras till endast de principiellt intressanta fallen.
Vad gäller angelägenhetskravet för att få ett förhandsbesked (”särskild vikt”) anser utredaren att utvecklingen de senaste åren tyder på att det blivit vanligare att den enskilde i sin ansökan om förhandsbesked ställer fler och fler frågor trots att den enskilde knappast avser att genomföra mer än några få av de transaktioner som omfattas av ansökan. Det är inte heller ovanligt, hävdar han, att frågerätten missbrukas i syfte att få hjälp med skatteflykts- och skatteplaneringstransaktioner.
Bortsett från resursskälen har jag svårt att förstå argumenten för de nu övervägda förändringarna. Skälen emot är minst lika starka som förra gången. Att möta resursbrist genom att beskära enskildas möjligheter att få frågor rättsligt prövade borde också föranleda mycket noga överväganden från lagstiftarens sida. Att målbalanserna i Regeringsrätten riskerar att bli för stora är inte i första hand de enskildas bekymmer.
Det framställs ofta som att domstolarna gör de enskilda en stor tjänst genom att på olika sätt effektivisera sin hantering av mål. Visserligen är det en klar fördel om skattemål kan avgöras snabbare men är priset för detta att rätten att få meddelade förhandsbesked överprövade försvinner eller att prövningarna görs mer summariska, är detta sannerligen en björntjänst. För enskilda är en seriös prövning alltid bättre än ett snabbt och mer oöverlagt avgörande. Beslutens kvalité måste fortfarande vara det viktigaste av allt.
Värt att notera är att de skatterättsliga effekterna av några av de största strukturaffärerna som har ägt rum i svenskt näringsliv har säkerställts genom förhandsbesked. För många företag betraktas detta förfarande som en ovärderlig möjlighet att i ett tidigt skede få svar i svåra och oklara skatterättsliga frågeställningar. Lagstiftningen är ju som bekant inte alltid glasklar.
Förhandsbeskedsinstitutet och inte minst Skatterättsnämnden har också betraktats som en utpost som garanterar att svåra frågor behandlas på ett snabbt, kompetent och rättssäkert sätt. Enligt min uppfattning utövar också Skatterättsnämnden en betydligt mer aktiv processledning än vad våra länsrätter eller kammarrätter gör. Detta eliminerar prövningar av frågor som inte lämpar sig för förhandsbesked. Redan i dag sker således en utgallring. Genom att införa ett subjektivt rekvisit ökar endast osäkerheten om när förhandsbesked kan erhållas.
Redan av dessa skäl borde förslaget inte leda till någon vidare åtgärd än att regering och riksdag ser till att domstolarna har sådana resurser som innebär att de kan utföra sina åtaganden på ett adekvat och rättssäkert sätt. Tanken kan inte vara att olika typer av mål ska behöva konkurrera om domstolarnas gunst. Detta är vare sig rättvist mot domstolarna eller mot medborgarna.
Hans Eklund är skatterådgivare hos KPMG. Representanter för FAR SRS skattesektion skriver i varje nummer av Balans under denna vinjett.