Adam Diamant om revisorns skadeståndsansvar:
Adam Diamant skriver att han har förståelse för branschens oro för stora skadeståndsbelopp. Han är positiv till revisorsutredningens förslag att sätta ett tak för skadestånd men kritisk till vad utredaren kallar subsidiärt ansvar Han menar att ”... den skadelidande inte får någon som helst rätt att själv kräva skadestånd från revisorn”. Resultatet blir enligt honom att revisionens värde och legitimitet urholkas.
Utredningen om revisorer och revision har i sitt slutbetänkande Revisorers skadeståndsansvar (SOU2008:79) föreslagit en begränsning i två led av det associationsrättsliga skadeståndsansvaret för revisorer. För det första har utredningen föreslagit ett tak för ansvaret om 100 miljoner kronor. För det andra föreslås att revisorns ansvar mot revisionsklienten och tredje man ska vara ”subsidiärt” genom att detta endast ska kunna åberopas av revisionsklientens styrelse eller verkställande direktör. Dessa begränsningar föreslås inte gälla skada som revisorn vållat uppsåtligen eller genom brott.
Jag kan för egen del förstå att revisionsbranschen känner oro för att det framställs allt större skadeståndsanspråk på revisorer, framför allt i fråga om revisioner i stora bolag med en vid intressentkrets. Det kan inte uteslutas att anspråken i förlängningen kan hota revisionsmarknadens stabilitet. Det framstår därför som rimligt att begränsa revisorns ansvar på något sätt, t.ex. genom att sätta ett tak för det belopp som en revisor kan bli skyldig att betala för en skada som han eller hon har vållat revisionsklienten eller dennes intressenter genom en bristfälligt utförd revision.
I denna del framstår utredningens förslag som väl avvägt om än inte helt oproblematiskt. Vad som däremot förtjänar att kommenteras närmare är utredningens förslag att begränsa revisorns skadeståndsskyldighet till ett ”subsidiärt” ansvar.
I juridisk mening innebär ett subsidiärt ansvar att den subsidiärt ansvariges ersättningsskyldighet inträder först om det inte är möjligt för den skadelidande att få betalt från den primärt ansvarige. En sådan fördelningsregel innebär därför inte att den skadelidandes rätt till ersättning från den subsidiärt ansvarige avskärs helt, utan endast att den skadelidande först måste uttömma möjligheterna att utfå ersättning av den primärt ansvarige.
Men den lösning som utredningen har föreslagit är av en annan karaktär. Enligt förslaget ska den skadelidande -vare sig det rör sig om revisionsklienten eller tredje man – söka skadestånd från de primärt skadevållande funktionärerna, dvs. revisionsklientens styrelseledamöter eller verkställande direktör. Dessa bolagsfunktionärer kan sedan kräva revisorn på ersättning. Effekten av dessa regler blir att den skadelidande inte får någon som helst rätt att själv kräva skadestånd från revisorn.
Revisionens främsta funktion är att öka tilltron till det material som revisionsklienten kommunicerar med omvärlden. En av förutsättningarna för att revisionen ska ha denna funktion är att revisorn har ett ansvar direkt mot dem som har ett rättsligt identifierat intresse av att kunna förlita sig på revisionen. Men för att revisionens funktion ska tillgodoses krävs också en stabil marknad för revisionstjänster, vilket innebär att även risken för att revisorers och revisionsföretags verksamhet hotas av alltför stora anspråk måste beaktas.
Det föreligger således en intressekonflikt som är speciell så till vida att de konkurrerande intressena båda syftar till att skydda revisionens funktion. Lösningen på denna konflikt får dock enligt min mening inte resultera i att man för att säkra branschstabiliteten rubbar de grundläggande momenten i intressentskyddet. Således sätter intressentskyddet ramarna för vilka ansvarsbegränsande åtgärder som lämpligen kan vidtas.
Om revisorers ansvar begränsas på det sätt som föreslagits kommer möjligheten att utkräva ersättning från revisorerna att helt stå utanför de skadelidandes kontroll. En förutsättning för att de skadelidande överhuvudtaget ska kunna få tillgång till ersättning från revisorer är att de först startar en process mot de skadevållande funktionärerna. En ytterligare förutsättning är att funktionärerna i sin tur framställer krav mot revisorn och att de eventuella medel som utbetalas förs över till de skadelidande. Om företrädarna inte frivilligt medverkar till detta torde enda sättet att säkra den skadelidandes intresse vara att begära bolagsfunktionärerna i konkurs för att konkursförvaltaren därefter ska kunna föra talan mot revisorerna.
Jag är personligen mycket tveksam till en sådan ordning eftersom jag menar att den inte är förenlig med de grundläggande kraven på revisionens funktion. Stöd för det sagda finns också i EU:s rekommendation om begränsning av det civilrättsliga ansvaret för lagstadgade revisorer och revisionsföretag (2008/473/EG). Av rekommendationen framgår, som jag tolkar den, att en begränsning av ansvaret inte bör inverka menligt på den skadelidande partens rätt till rimlig kompensation från de ansvariga revisorerna.
Min slutsats blir att man i diskussionen om revisorers skadeståndsrättsliga ansvar måste beakta den skadelidande partens befogade anspråk på ersättning direkt från samtliga skadevållande. I annat fall riskerar vi att få ett system där de skadevållande själva sinsemellan disponerar över frågan om ansvarets omfattning och i förlängningen ett antal konkursärenden vars enda syfte är att utkräva ett ansvar av revisorer för dålig revision.
Om det saknas en realiserbar koppling mellan revisionen och revisorns ansvar mot såväl revisionsklienten som olika intressenter – såsom investerare och andra aktörer på kapitalmarknaden – så urholkas genast tjänstens värde och legitimitet. Detta kan enligt min mening inte befrämja tilltron till revisionen och därmed inte heller till revisorsbranschens förmåga att ta ansvar för det betydelsefulla arbete som landets revisorer utför.
Adam Diamant är jur. dr och verksam vid Revisorsnämnden. Han representerade nämnden i revisorsutredningen.