Claes Rainer om skadeståndsansvar:
Revisorsutredningen har föreslagit långtgående begränsningar av revisorns skadeståndsansvar, och gjort detta subsidiärt Detta anser Claes Rainer är rätt och riktigt. Han påminner om att efter förra finanskrisen så höll Högsta Domstolen en revisor skadeståndsansvarig gentemot en bank för felaktiga uppgifter i årsredovisningen.
I Balans nr 10/2008 kommenterar Carl-Gustaf Burén på Svenskt Näringsliv revisorsutredningen. Han menar bland annat att en uppluckring av skadeståndsansvaret kan skada revisorns förtroende och försvaga bilden av revisorn som en ansvarstagande partigranskningen. Jag anser dock inte att detta skulle bli följden av förslaget och jag menar även att förslaget av andra skäl är i hög grad motiverat i dagens situation.
Frågan om revisorns skadeståndsansvar är i allra högsta grad aktuell i dessa dagar. Den finanskris vi nu upplever har sin grund i bland annat att kreditriskerna inte i tillräcklig utsträckning har beaktats av banker och finansinstitut. Det finns en rad paralleller till den bank- och finanskris som uppstod på 1990-talet. Den krisen ledde till en rad större rättsprocesser som rörde bland annat bristande kreditbeslut. Krav riktades även från långivare mot bolagens revisorer då långivarna hade förlitat sig på uppgifter i bolagens årsredovisning i sin långivning, uppgifter som revisorn hade granskat.
Om årsredovisningen ger en missvisande bild av bolagets ställning och exempelvis en bank har förlitat sig på dessa uppgifter vid sin långivning till bolaget, kan banken drabbas av en ekonomisk skada – en ren förmögenhetsskada.
Huvudregeln i svensk skadeståndsrätt är att skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada kräver ett avtal (med undantag för brottslig handling, när det är särskilt föreskrivet i lag och i andra begränsade situationer). Reglerna i 29 kap. aktiebolagslagen om revisors skadeståndsansvar är ett av undantagen från denna huvudregel.
Även om en kreditgivande bank inte har något avtal med revisorn så kan revisorn bli skadeståndsansvarig gentemot banken för felaktiga uppgifter i årsredovisningen. Detta var också vad som hände efter den förra finanskrisen. Många banker hade grundat sina kreditbeslut på förutsättningar som senare visade sig vara felaktiga, ibland baserat på uppgifter i bolagens årsredovisningar. Ett av dessa skadeståndskrav avgjordes av Högsta Domstolen (HD) år 1996 (NJA 1996 s. 224). En bank hade som grund för sitt kreditbeslut haft uppgifter om värderingen av vissa tillgångar i bolagets balansräkning. HD ansåg att revisorn genom sitt agerande hade medverkat till att ge en felaktig bild av bolaget och revisorn befanns skadeståndsskyldig gentemot banken med miljonbelopp. HD:s avgörande har kritiserats av flera jurister men vid arbetet med aktiebolagslagen såväl år 1998 som åren 2004-2005 har lagstiftaren inte ändrat reglerna. Revisorns skadeståndsansvar mot bland annat långivare är därför i dag mycket omfattande.
När vi nu upplever en ny finanskris så är frågan om revisorns skadeståndsansvar – och den nu föreslagna begränsningen av ansvaret – i allra högsta grad aktuell.
Förtroendet för revisorn i rollen som en ansvarstagande granskare kan knappast försvagas endast genom att skadeståndsansvaret blir subsidiärt. Skadeståndsansvaret finns ju fortfarande kvar men den skadelidande ska först vända sig till styrelse och vd och sen till revisorn. Huvudansvaret för riktigheten i uppgifter i årsredovisningen åvilar fortfarande styrelsen och vd. Revisorns uppgift är att granska dessa uppgifter och påtala felaktigheter. Det är då naturligt att även skadeståndsansvaret följer dessa principer, dvs. att det i första hand är styrelsen och vd som är ansvariga och först därefter revisorn.
De föreslagna ändringarna bör därför vara mycket välkomna för landets revisorer. Frågan är bara om vi kommer att se en rad rättsprocesser mot revisorer i finanskrisens spår innan förslaget kan leda till lagstiftning.
Claes Rainer, advokat hos DLA Nordic