Innehåll

Balans nr 5 2008

Redovisning: Redovisningen – en mytomspunnen företeelse

Förra krönikan tog jag upp verkligt värde i redovisningen och lovade att återkomma med forskning i ämnet. Detta kommer att diskuteras grundligare i kommande nummer av Balans, så här tänkte jag istället beröra ett annat område, nämligen olika myter som finns om redovisning.

Vad är då en myt? Ordet antyder att det rör sig om något som många tror är sant, men som de facto inte är det. Nationalencyklopedin anger att myter har religiös koppling, och ger mening åt religionen. Även om vissa av oss är mycket engagerade i redovisningsfrågor skulle jag inte likställa redovisningen med en religion. Jag ska inte fokusera på religiösa myter här, utan istället fokusera på det som människor tror är sant eftersom det är många som säger det.

Den första myten har att göra med huruvida redovisning överhuvudtaget kan vara relevant i den moderna ekonomin. Det sägs att redovisningen är 500 år gammal, vilket per definition skulle göra att den inte går att använda längre. Det går tillbaka till det första omnämnandet av begreppet dubbel bokföring, skrivet av Luca Pacioli 1494. Att redovisningen är 500 år gammal är enkelt att säga eller skriva, och det låter som ett starkt argument. För att bedöma redovisningens moderna relevans är detta uttalande dock fullständigt meningslöst.

Dubbel bokföring som teknik har funnits i mer än ett halvt millennium. De frågeställningar som styr den moderna redovisningens relevans är snarare vilka transaktioner som ska avspeglas i de finansiella rapporterna, hur transaktionerna ska värderas samt vilka upplysningar som ska lämnas. Vilken specifik teknik som används för att bokföra detta är inte den primära frågan. En liknande argumentation skulle vara att matematiken inte längre är användbar, eftersom den har tillämpats i tusentals år. Den passar inte in i det moderna samhället. Redan faraonerna konstaterade att 1 + 1 = 2 vilket innebär att vi inte längre kan använda den typen av tänkesätt.

En annan myt, som ibland kopplas till den första, är att redovisningen inte kan vara relevant eftersom den inte fångar upp majoriteten av immateriella tillgångar. Denna myt är inte lika självklart felaktig. Bakgrunden är att de tillgångar som är viktiga i många organisationer är immateriella tillgångar (exempelvis varumärken, kundrelationer och ackumulerad kunskap). Så länge dessa tillgångar är internt upparbetade syns de inte i redovisningen. Om de centrala tillgångarna inte syns, hur kan då redovisningen vara användbar? Frågan man bör ställa sig är dock hur redovisningen används.

När redovisning används för analys av företag är det ofta resultatet som är viktigt, snarare än de siffror som finns i balansräkningen. Hur påverkas då resultaträkningen om tillgångarna inte redovisas i balansräkningen? I företag som har en stabil nivå på sina investeringar kommer resultaträkningen ändå att vara ok, och ge en bra bild av företagets värdeskapande. Om vi antar att de flesta företag är något så när stabila är det inte säkert att avsaknaden av immateriella tillgångar är ett stort problem vid företagsanalys.

Ett exempel är Coca-Cola. Börsvärdet är cirka 140 miljarder dollar, och redovisat eget kapital cirka 20 miljarder dollar. Uppenbarligen saknas tillgångar i redovisningen, i alla fall jämfört med aktiemarknadens bedömningar. Det som saknas är exempelvis värdet av varumärket och ett globalt distributionsnätverk. Men, eftersom Coca-Cola är relativt stabilt är förmodligen de sex miljarder dollar i resultat som företaget redovisade förra året en bra avspegling av hur det går för Coca-Cola. Effekten av varumärket avspeglas i resultatet, det vill säga vinsten är hög tack vare det varumärke som finns. Denna effekt syns, trots att varumärket inte avspeglas i balansräkningen. Slutsatsen är att det inte är säkert att avsaknad av immateriella tillgångar i redovisningen är ett problem för användarna.

Så till den tredje myten. Den anger att redovisning inte kan vara relevant för prognoser om framtiden, eftersom den bara sammanställer transaktioner som redan hänt. Mot det kan sägas att det är svårt att göra prognoser om man inte vet var man är, och vilket utgångsläge man har, det vill säga historien kan vara intressant i sig. Dessutom, på ett djupare plan, är redovisningen faktiskt inte enbart historiskt orienterad.

Varje tillgång och skuld i balansräkningen innehåller en bedömning av framtida händelser, möjligtvis med undantag av likvida medel. För tillgångar gäller att det finns en bedömning att de ska generera kassaflöden (eller andra så kallade ekonomiska fördelar) i framtiden. För skulder gäller att de bedöms leda till minskade kassaflöden (eller andra fördelar) i framtiden. Även om posterna baseras på inträffade händelser så krävs en bedömning om framtiden för att redovisa och värdera dem i balansräkningen. Vi kan alltså konstatera att ni som redovisar och reviderar inte är helt bakåtriktade!

Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg jan.marton@kpmg.se